Åh, har ni läst reportaget om Lasse?
Han verkade som speciallärare i millennieskiftets Göteborg, och föräldrarna köade för att deras barn skulle hamna hos honom (SvD 4/5).
Nu är hans elever sedan länge vuxna, och oavsett hur det har gått för dem i livet vittnar de intervjuade alla om samma sak: Utan Lasse hade allt garanterat varit mycket värre. Gång på gång understryker de hur mycket han betytt för dem och deras skolgång.
Så vad var det som gjorde Lasseklassen så framgångsrik?
Han själv framhåller vikten av tydliga regler – och kännbara konsekvenser om man bryter mot dem. Ja, han var hård. Men han var det för att han brydde sig; många kände att han rent av var den enda i deras liv som gjorde det.
Och detta var det magiska lim som höll verksamheten samman.
I dag är den sortens specialklasser sedan länge avvecklade. De ansågs vara stigmatiserande, och på 2010-talet utvecklades därtill en teori om kamrateffekt, som går ut på att om alla går i samma klass så kommer de svagare eleverna lyftas av de högpresterande, välfungerande. Men som Skolverkets studie nyligen visade har klasser med mycket stök sämre kunskapsresultat.
När alla resurser går till ett fåtal elever är det helt enkelt dåligt för hela gruppen. Andra barn får inte det stöd de behöver, och inte heller studiero. I slutänden drabbar det även de som stör och stökar och inte hänger med.
För att fysiskt befinna sig i samma klassrum betyder inte att man är en del i en gemenskap. I stället kan barnen börja känna sig för mycket, i vägen, efter, fel. Hur de än gör är de en besvikelse.
Att fysiskt befinna sig i samma klassrum betyder inte att man är en del i en gemenskap. I stället känner sig de här barnen för mycket, i vägen, efter, fel. Hur de än gör är de en besvikelse.
Det är glädjande att allt fler börjar förstå att vissa nog borde få gå i en separat klass. I riksdagen är nu alla partier utom Vänsterpartiet överens om detta, och nyligen lade Liberalerna ett förslag till vad de kallar hjälpklasser.
Men om vi ska införa någon form av sådan specialklass igen måste förutsättningarna vara de rätta.
För det första krävs resurser. Ingen eldsjäl till lärare kan kompensera för ett överfullt klassrum.
För det andra behövs en tydlig strategi, så att det inte går som med den yttersta utposten för utsatta och hjälpbehövande barn och unga: hvb-hemmen har tagits över av gängkriminella på en nivå som Ekobrottsmyndigheten kallar systemhotande.
Sist men inte minst måste vi vara på det klara med vad specialklasserna ska vara. Inte en avstjälpningsplats för hopplösa fall, eller ett tukthus där skitungar lär sig veta hut. Specialklasserna ska lyfta eleverna. Alla barn förtjänar ett sammanhang, en fast hand, en Lasse.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Jag är så trött på de kroniskt arga männen
Richard Swartz: Förra veckan dog jag – kan ni förlåta mig?
