Hör ni ett vrål eka? Det är i så fall bara jag, som än en gång står strandad med barnvagnen efter att ha blivit frånåkt av en full buss. Och full blir bussen nästan direkt för den som har vagnen med sig: Två, tre går det i vissa fall in, på en del bussar upp till sex stycken. Men vi är många som ska dela på utrymmet, förutom barnvagnar måste även rullatorer, rullstolar och allmänt bagage få plats.
Poeten Anna Axfors beskriver paradoxen (Sydsvenskan 13/9): Som småbarnsmamma är man just en sådan som politikerna älskar att referera till som ”en vanlig människa” – samtidigt behandlar kollektivtrafiken så självklart barn i vagn som ett onödigt specialbagage som direkt kan prioriteras bort utan problem.
Vi har ju hört om feministisk snöröjning, men var är den feministiska kollektivtrafiken? Undrar jag nu. För ni vet väl vilka det är som använder kollektivtrafiken mest? Jo, kvinnor, enligt statistik från Svensk kollektivtrafik. Och kvinnor kommer ofta i sällskap med – du, klipska läsare, har redan gissat det: barn, och vagn.
Barn klarar att vänta någon kvart, om bussen är full. Men om nästa inte heller har plats?
Ni vet väl vilka det är som använder kollektivtrafiken mest?
Problemet lär uppstå allt oftare. Allt fler har nämligen börjat åka kollektivt igen efter pandemin, vilket ju är fint, och helt i linje med den gröna omställningen: 95 procent av den svenska bussflottan är redan fossilfri.
Bara det att det på många håll snålas ned, i stället för att satsas mer.
I vissa fall drar man ned på svaga linjer, trots att forskning visar att regelbundna turer stärker dem och gör att fler börjar använda dem. I andra fall hugger man vilt åt alla håll: I Stockholm har 22 busslinjer tagits bort och 90 busslinjer drabbats av nedskärningar, utöver detta har var sjätte kvarvarande bussavgång försvunnit i höstens turtidtabell.
Och hårdast slår det mot kvinnor.
När jag själv senast var tvungen att ta bussen med barn, mitt på dagen häromhelgen, tryckte vi resenärer sammanbitet in fyra vagnar och en rullator. Det var varmt och syrefattigt.
Bebisar grät, axelgrannar fräste åt varandra, chauffören gormade, som det blir när man tvingas ihop alltför tätt. Vid en hållplats stod en kvinna med vagn och sade med sådan där gäll röst som man får när man håller tillbaka tårarna: ”Det här är tredje bussen jag inte får plats på, jag måste komma med!”
Kära läsare, hon kom inte med.
Enligt statistiken är allt fler missnöjda med kollektivtrafiken. Och frågan är hur länge folk härdar ut? Innan de som har råd flyr för gott, och lämnar de mindre lyckligt lottade kvar med vad som borde vara fjädern i det gemensammas stolta hatt, men som börjar bli så illa tilltufsad att den snarare är en vanprydnad.
Läs mer:
Erik Helmerson: Den virala filmen med biskopen i Strängnäs visar att kristendomen har humor – äntligen
Lisa Magnusson: Varför är det så fult av kvinnor att vilja ha det fint?
