De har hittat Mazen al-Hamada död i det nu övergivna Saydnayafängelset utanför Damaskus. Det var dit diktatorn Bashar al-Assad lät föra sina politiska motståndare – och de var genom åren många: tiotusentals personer beräknas ha mördats där.
Mazen al-Hamadas egen väg dit var lång, och kantad av ofattbar tortyr och lidande.
Han greps efter att ha deltagit i demonstrationerna för demokrati i Syrien, och för att ha försökt smuggla in bröstmjölksersättning i ett belägrat område år 2012 (Le Temps 14/3 -17). Då var han 35 år gammal.
Han anklagades för antipatriotism, blev tillsagd att glömma sitt namn, från och med nu var han nummer 1858. Nästan två år tillbringade han i fängelse, och när han kom ut var han en annan.
Han såg ut som en vålnad, och skräcken släppte aldrig taget om honom. Även fysiskt var han sargad av all tortyr, bland annat så att han aldrig skulle kunna få barn. Han flydde till Nederländerna, och bestämde sig för att viga sitt liv åt att berätta för världen om det som skedde i Syrien.
Och för detta blev han en symbol.
Diktaturen fungerar så att alla vet vad som händer. Det bara erkänns inte öppet.
Men reaktionen på hans vittnesmål blev inte så kraftfull som han hade trott. Omvärlden ingrep inte, satte inte stopp för tyranneriet. Han mådde allt sämre. Och när den syriska ambassaden kontaktade honom och uppmanade honom att återvända så gjorde han det.
Det är oklart exakt vad tjänstemännen sade. Om de hotade att ge sig på hans familj, eller erbjöd sig att släppa andra fångar fria i utbyte mot honom. Klart är i alla fall att han landade på flygplatsen i Damaskus i februari 2020, och därefter har han varit spårlöst försvunnen.
Tills nu. Hans kropp visar spår av färska, svåra skador, han måste ha dött för bara några dagar sedan (The Guardian 10/12).
Diktaturen fungerar så att alla vet vad som händer. Det bara erkänns inte öppet. Ändå är det en chock för många syrier när allt nu kommer upp i ljuset, sedan Bashar al-Assad avsatts och flytt. Den extrema lyx som han vältrat sig i, samtidigt som folket inte haft bröd för dagen: 70 procent lever i fattigdom, var fjärde svälter.
Hans kvarlämnade fotoalbum är fullt av honom själv: en avslappnad, sorglös man mot en fond av exklusiva skidorter, spahotell och pooler vars turkosa vatten glittrar i solen. I hans hem finns märkesvaror, konst och ett stort garage fullt av vrålåk (DN 12/12).
I Moskva, dit han nu tagit sin tillflykt, har hans släkt 19 olika lägenheter.
Det är möjligt att rättvisa aldrig kommer att skipas, i bemärkelsen att Bashar al-Assad kommer att få sitt straff. Och vad skulle ens vara ett rättvist straff, för det han är skyldig till?
Vad vi kan göra är att erkänna hans offer; i förlängningen hela det syriska folket. Vi kan visa dem den respekt som de förtjänar. Säga förlåt för att vi inte gjorde tillräckligt.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Självklart måste föräldrarna vara välkomna på barnens luciafirande
Susanne Nyström: Dammet har knappt lagt sig i Damaskus – då kommer uppmaningen: Åk hem!
