Hur mår egentligen den svenska offentliga sektorn? Inte särskilt bra, det är tydligt.
Häromdagen kom en undersökning från fackförbundet TCO som visar att fler kvinnor än män vill gå i förtidspension. En viktig orsak är den dåliga arbetsmiljön – i synnerhet inom kommunerna och regionerna, där kvinnorna i snitt ju utgör 77 procent av de anställda.
Och nu flyr läkare, sjuksköterskor och undersköterskor över gränsen till Norge, framgår av statistik från den norska myndigheten Helsedirektoratet (DN 8/11). Inte främst för att lönerna är så mycket bättre där, vilket de är, utan för jobbvillkoren.
”Här jobbar du 100 procent och har sedan kraft över att göra saker när du är ledig. I svensk sjukvård är du slut när du kommer hem, tyvärr”, säger sjuksköterskan Henriette Fjaestad, som sedan i somras tjänstgör på sjukhuset i Kongsvinger.
Om Norge klarar balansgången, så borde väl inte Sverige vara sämre?
Hon beskriver en tillvaro med kortare arbetstider, fler kolleger och färre patienter. Där de anställda, till skillnad från i de svenska regionerna, känner sig värdesatta och har tid med patienterna.
Den bilden delas av många inom yrkena (SVT 2/5 och 24/5). Den stöds också av studier. Per Nilsen, professor vid Linköpings universitet och Högskolan i Halmstad, forskar om arbetsmiljö för läkare och sjuksköterskor. Han säger till den myndighetsfinansierade sajten forskning.se (12/9) att det finns brister i den svenska vården vad gäller möjlighet till återhämtning, reflektion och flexibilitet.
Det ligger förstås i sakens natur att stora organisationer blir mer tungrodda, att det individuella rörelseutrymmet och möjligheten till självbestämmande ofta minskar. Den enskilda medarbetaren försvinner lätt. Men om Norge klarar balansgången, så borde väl inte Sverige vara sämre?
Vi är ett rikt land. Och vi har inte råd att förlora vårdanställda.
Redan råder brist på legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal, enligt Socialstyrelsen, och värre lär det bli i takt med att vi blir allt fler och allt äldre.
”Vi har räknat ut att antalet anställda inom kommun och region måste öka med 91 000 personer de kommande tio åren”, säger Katarina Storm Åsell, utredare på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR till forskning.se.
Ett sätt att försöka få ihop det är att förmå fler att jobba kvar längre upp i åldrarna. Men i dagsläget klarar vi alltså inte ens av att behålla dem fram till ordinarie pension.
Svenska kommuner och regioner behöver se till att bli arbetsgivare som tar hand om sina anställda. Det är inte bara en hederssak, utan en krass kalkyl.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Lyssna på balterna – det är deras frihet som nu står på spel
Lisa Magnusson: Låt oss börja flygskamma den pinsamma lilla värstingklicken
