Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Inget krig mellan svenska stadsdelar har varit så utdraget och lett till så många dödsfall som det mellan Biskopsgården Norra och Biskopen Södra i Göteborg. Det finns ingen annan konflikt som ens är i närheten. Det säger Sven Granath, som är kriminolog och analytiker vid polisen i Stockholm (DN 4/12).

Det är oklart när allt tog sin början, även om vissa pekar ut ett mord den 5 juli 2012, men vid det här laget finns det så många lager att det knappt ens för den mest insatta går att reda ut. Det viktiga för gängmedlemmarna är heller inte exakt varför någon mördas, framhåller Vetenskapsrådets rapport, ”Kriminella nätverk i Sverige förr och nu”. Det viktiga är den totala lojaliteten.

På en plats som Biskopsgården är det lätt att hitta rekryter: de yngsta i riskzonen är så små som 7–8 år, enligt bedömningar. Mindre än hälften av barnen i området går ut grundskolan med godkänt i alla ämnen, deras framtidsutsikter är dystra. Så kommer gängen och uppvaktar dem, kallar dem bror och lockar med gemenskap, spänning och stora pengar snabbt. Löften om att bli någon.


”Ytterst få har kunnat leva det liv de suktar efter”, säger lokalpolisen Johan Axelsson i DN:s reportage

”Ytterst få har kunnat leva det liv de suktar efter”, säger lokalpolisen Johan Axelsson i DN:s reportage. ”När vi gjort husrannsakan ser vi inte sällan att de sover på en madrass hemma med en mobilladdare intill sig, och ständigt måste de gömma sig.”

Den som mördar någon åker ofta fast, detta är något som gängledarna mer eller mindre kallt räknar med: utsända polispatruller påträffar en förvirrad, drogpåverkad ung person som irrar runt i väntan på en flyktbil som aldrig kommer.

Den verkligheten ser man förstås inte förrän man redan är djupt insyltad. Då väntar redan nya ungar ivrigt på att få bevisa sig.

Och även om Biskopsgården skiljer ut sig så är det inte till sitt väsen utan bara till graden, liknande problem finns på många håll i Sverige.

Det är så ofattbart mörkt, alltsammans, och ljusningen lär dröja. Hur jag vet det? Därför att Sverige är så ointresserat av vad som faktiskt fungerar.

Årets vinnare av det prestigefyllda Stockholmspriset, kriminologen Frances Crook, visar i sin forskning att det mest effektiva är att satsa på förebyggande insatser och ett starkt lokalsamhälle i form av familj, skola, kompisar, socialtjänst, samt se till att hålla barn utanför rättssystemet.

Samtidigt gör svenska politiker en poäng av att gå åt motsatt håll. Att de vuxna gängledarna får stränga straff är självklart av yttersta vikt. Men nu sänks även straffbarhetsåldern, för att kunna sätta barn i fängelse – trots att erfarenheten från Danmark är att det inte har någon avskräckande effekt utan tvärtom ökar brottsligheten. Och trots att det är barn vi talar om.

Så följs vuxenvärldens svek av ett ännu värre svek, från högsta politiska ort.

Det senaste budet från regeringen är att gränsen för fängelse ska gå vid 13 år. Och när man upptäcker att inte heller detta stoppar gängbrottsligheten? Står 12-åringarna näst på tur då? 11-åringarna?

Läs mer:

Lisa Magnusson: Joakim Lundell anklagas för att ljuga om sin hemska uppväxt – men SVT har ju inga bevis

Richard Swartz: Därför har jag alltid föredragit att leva i det förflutna

Share.
Exit mobile version