Amal får stanna i Sverige, efter åratal av kamp (Sydsvenskan 4/5). Men vissa segrar är inga segrar alls. För samtidigt slår Migrationsverket fast att hennes 10-årige son, ska utvisas om 13 månader.
Varför?
Amal kommer från ett område i Somalia som kontrolleras av den islamistiska terrorsekten al-Shabab. När hon var strax över tjugo år träffade hon en etiopisk soldat. Hon förälskade sig i honom, blev gravid.
Efter att detta blivit känt beordrade al-Shabab hennes bror att föra henne till Islamiska domstolen, och när hon flydde sköts han ihjäl.
Så lyder hennes berättelse om hur hon kom till Sverige.
Men Migrationsverket tycker att hennes uppgifter om romansen med den etiopiske soldaten inte är fullt ut tillförlitliga, och menar att hennes bevisdokument är för enkla.
Givet att Somalia är ett land i kaos är det kanske inte så underligt att det är svårt att få fram myndighetspapper. Och oavsett har Migrationsverket redan slagit fast att Amal kommer från en provins som tyngs under ”en inre väpnad konflikt med hög nivå av urskillningslöst våld” samt att det saknas ”godtagbart myndighetsskydd”. Klart är också att kvinnor utan manligt nätverk i Somalia riskerar att bli förföljda.
Därför beviljas Amal flyktingstatus.
Hennes 10-årige son, däremot, har alltså inte kunnat bevisas vara son till just en etiopisk soldat. Därför klassas han inte som flykting, utan bara som ”alternativt skyddsbehövande”, vilket ger honom rätt att stanna i Sverige i 13 månader.
Han är ett barn, som vuxit upp i Sverige och inte känner till Somalias kultur, som saknar skyddsnät där, det konstaterar Migrationsverket självt.
Han är ett barn, som vuxit upp i Sverige och inte känner till Somalias kultur, som saknar skyddsnät där, det konstaterar Migrationsverket självt. Givetvis kommer hans situation inte vara bättre om drygt ett år. Det enda den här korta tidsfristen gör är att skapa otrygghet och rädsla hos ett 10-årigt barn.
Vill vi ha det så här?
Jag menar: Att vilja minska invandringen är en sak, eller att exempelvis vilja utvisa fler brottslingar. Men vill vi verkligen vara ett land som kastar ut barn utan sina föräldrar? Och nu menar jag inte vad några skräniga, hånfulla, hatiska rasistgökar önskar att Sverige ska vara, utan svenska folket över lag.
Enligt FN:s barnkonvention, som numera är svensk lag, är vi skyldiga att se till barns bästa, och att skydda dem mot våld och skada. De har rätt att få vara med sina föräldrar.
Samtidigt innebär svensk praxis nu att vi skiljer barn från sina föräldrar och utvisar dem. Ingen kan väl tycka att detta är rimligt, utom just rasistgökarna? Så varför gör vi då så här?
Läs mer:
Lisa Magnusson: Gwyneth Paltrows ”syndande” är typiskt för vår tid
DN:s ledarredaktion: Trump vill satsa biljoner på en guldkupol – och göra sina stormrika kompisar ännu rikare
