Olle Lidboms nya bok, ”Skolplattformen: En sann historia om miljarder, konsulter, föräldrar och barn”, är verkligen en berättelse som har allt – om man med allt menar grov inkompetens, konsulter som producerar floskler och fakturor men inget av värde, och en byråkrati som tar strid mot dem den är satt att betjäna.
Officiellt kostade digitaliseringsprojektet stockholmarna 1,3 miljarder skattekronor, men det verkliga priset är betydligt högre. Ta bara all arbetstid som lärare lade på att försöka få saker att fungera, dag efter dag, under de sex år som Skolplattformen användes.
Och vad har inte gått förlorat på att familjerna under alla dessa år – som till stor del sammanföll med pandemiåren – saknade tillförlitlig kontakt med sina barns skola? Inga mejl eller telefonsamtal, och absolut inga lappar i elevens ryggsäck, var instruktionerna. Allt skulle gå via Skolplattformen, trots att den förblev obrukbar. Inte ens det mest grundläggande – veckobrev och viktig information – fanns där.
Till slut tröttnade några föräldrar, och byggde en egen tilläggsapp. Varpå de ansvariga saboterade den (!) genom att göra sin redan röriga kod ännu rörigare – med resultatet att själva Skolplattformen fungerade ännu sämre.
Snart kryllade av olika konsultbolag, som tillsammans fakturerade 16 miljoner kronor, bara för förberedelserna.
Olle Lidbom klargör flyhänt skillnaden mellan det ärliga misstagets goda uppsåt, och ja… Vad ska man kalla det som framkommer?
Att plattformen upphandlades med hjälp av it-konsulter som saknade erfarenhet av både offentlig upphandling och it-lösningar för skolan, men som i gengäld anordnade härliga konferenser runt Medelhavet? Och att det snart kryllade av olika konsultbolag, som tillsammans fakturerade 16 miljoner kronor, bara för förberedelserna inför upphandlingen?
Att lärare gärna fick tycka till under projektets gång – om de tog sig till ett antal möten i innerstan under kontorstid, där de satt omringade av konsulter som tog 11 200 kronor i timmen för att ”facilitera”, det vill säga vara där?
Deras entusiasm, som blev till tunnelseende, som övergick i bunkerkänsla.
Att den högsta chefen för haveriet samtidigt belönades med flera prestigefyllda branschpriser, såsom ”Årets ledare”?
Det är klart att det går att förstå de ansvariga. Deras entusiasm, som blev till tunnelseende, som övergick i bunkerkänsla. De kunde ju inte veta, från början. Men det är just därför man måste jobba med försiktiga rörelser i upphandlingar. Inga prestigefyllda mastodontprojekt i onödan, utan hellre flera mindre lösningar som utgår från användarna, och som hakar i varandra.
Det finns lärdomar, om än dyrköpta, att dra. Det som oroar mig är att ingen tycks vilja ta dem till sig.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: Åkesson som förebild i kampen mot judehat? Vilket skämt!
Lisa Magnusson: Horace Engdahl har aldrig sett vackrare ut, och ett härligt liv har han också
