Det var länge sedan Lisa Nilsson hade himlen runt hörnet. Faserna hon gått igenom sedan 90-talets stora popgenombrott är både typiska och otypiska för en folklig artist: från brasilianska avstickare till både visa och jazz. Nya skivan ”Uteblivna vi” känns samtidigt förankrad i ett mer uppriktigt uttrycksbehov än förra studioalbumet ”Sånger om oss” från 2013, med ett i grunden ganska opersonligt tilltal.
Sedan dess har Lisa Nilsson hunnit återuppfinna sig själv i krogshowformatet och odlat den säkerhet som ofta kommer med åldern. Merparten av låtarna är skrivna tillsammans med Andreas Mattsson. Musikaliskt märks även Martin Hederos (”Kvinnan som är jag”) och Jonas Kullhammar (saxofon på ”Återvänd till mig”). Samt producenten Johan Lindström som haft en uppenbart förlösande effekt med lika delar lyhördhet och lyxiga stråkarrangemang.
”Försökte tycka om dig” är dråplig dejtningamericana som bor granne med den svenska vistraditionen. Samma slags oförtäckta självinsikt går igen på titelspåret med sin modstulna Monica Zetterlund-promenad genom stan. ”Om jag går vid min sida” är i sin tur en sparsmakad tonsättning av Kristina Lugns dikt, en sorts sorgset vacker vaggvisa eller bön om längtan efter inre trygghet.
Texterna kan handla om sådant som ”medelålderns tvivel” med ”huset, barnen, bilen”. Men här finns varken plats för några illusioner eller vilja att vara till lags. Ändå landar materialet helt rätt med en närmast otidsenligt genomarbetad musikalitet och sound i retroanda. Kanske för att tonfallet känns så genuint oavsett om Lisa Nilsson sjunger egna eller andras sånger – från proggtidens Turid och folkrockaren Don McLean till Robert Broberg och en mer sentida Ola Magnell-cover.
Rösten är ledig, på något sätt verkligen ”fri igen” som det heter på öppningslåten ”Silverregn”. Som om artisten som är Lisa Nilsson till sist har funnit just sig själv.
Bästa spår: ”Uteblivna vi”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
