Konstnären Liselotte Watkins har tänkt på sin edicola i över tio år. Det var när hon var i Palermo år 2013 som hon stötte på den edicola – eller kiosk på svenska – som påbörjade den process, eller kanske snarare det narrativ, som upptagit hennes tankar sedan dess.
– Den var stängd sedan länge och var mer som ett collage av graffiti, bilder och affischer. På den tiden bodde jag i Rom och var sentimental över alla gamla kiosker som höll på att stänga ner i staden. Mer än fysiska byggnader är de en typ av kulturella minnen och mötesplatser som bär på så många historier. Som små tempel och sociala hubbar. Mina barn förstår ingenting när jag pratar om det här. ”Vad gör man i en kiosk?” frågar de.
Liselotte Watkins har lämnat hemmet i Toscana för att visa upp sin kiosk i sin forna hemstad Stockholm. I dagarna visas ”Edicola”, en separatutställning med ett trettiotal verk som utgår från en sexkantig installation, på galleri CF Hill. En kiosk, ett kapell eller, som hon säger, en totempåle som väver samman konsthistoriska, filosofiska och populärkulturella teman med personliga minnen.
På väggarnas arton akrylmålningar syns inspiration från allt från Giorgio de Chirico och Piero della Francesca till Barnaba Fornasetti, modemärket Supreme och den italienska avantgarderörelsen Arte povera.
Konstnären, som säger sig fundera mycket kring transformation kontra motstånd, talar om hur hon tilltalades av dubbeltydigheten som bor i titeln ”Edicola” – och i byggnaden som sådan. Att edicola rent språkligt även syftar till de små kapell som finns runt om i Italien skänker dem en dimension av ett slags vardaglig andlighet. En dualitet som ger Watkins verk en air av något tidlöst men på samma gång nostalgiskt.
– När jag la ut en bild på installationen på min Instagram skrev många vänner: ”Där är den ju, kiosken.” Så mycket måste jag ha pratat om Italiens gamla kiosker genom åren. Ett tag var jag besatt av tanken på att jag skulle hitta och driva en själv. Men jag övergav den när jag insåg att jag själv var kiosken. Jag är en sakletare som samlar på mig massa saker; bilder, tidningsurklipp och foton, oftast kopplat till konsten. Någonstans där föddes idén om en installation som härstammade ur allt det.
Bevandrade i modevärlden är med stor sannolikhet bekanta med Liselotte Watkins. Efter studier på Art institute of Dallas inledde hon sin karriär i 1990-talets New York. Som illustratör blev hon känd för sina karaktäristiska teckningar för tidningar som Vogue och The New Yorker och modehuset Prada. Sedan ett decennium har hon i princip lämnat modevärlden – inte till följd av ett ”dramatiskt beslut”, utan som ett led i en process där konsten tagit över.
Watkins ofta collagelika bildvärld kretsar kring de teman som hon möter i sin egen vardag och värld. En värld som ständigt tycks vara i rörelse. Så är konstnären också en kringflyttande person som efter flera års boende i New York för femton år sedan flyttade till Italien. Först till Milano, sedan Rom och nu sist till den toskanska landsbygden.
Föga förvånande är spår av antiken såväl som Italiens konsthistoria återkommande i hennes motiv. En tråd som funnits med sedan hon inledde sin karriär är kvinnan – genom åren i otaliga uttryck och former. I de aktuella verken syns influenser från flera, inom konsten, kända kvinnliga karaktärer. Däribland skulptören Francesco Lauranas ”Busto di principessa” från 1468 och Leonardo da Vincis ”La Gioconda” från tidigt 1500-tal. Det sistnämnda verket, mer känt som ”Mona Lisa”, är ett av de kvinnoöden som konstnären säger sig vara besatt av. Om än mer baserat på reproduktionen av henne i form av vykort och affischer än av originalet på Louvren.
– De finns alltid med mig, de kvinnliga ödena. Nu senast har jag exempelvis nördat ner mig i Carla Accardi, en italiensk abstrakt målare som var kopplad till Arte povera-rörelsen. Hon var bästa vän med konstkritikern och den feministiska aktivisten Carla Lonzi vars arkiv jag grävt mycket i. Som andra kvinnor jag suger till mig flätas deras öden på något sätt alltid ihop med mitt eget.
Vi återgår till hennes aktuella edicola och dess omgivande målningar. Trots att verken är fristående tycks de genom sina motiv, mönster och former länkade till varandra i en enhet. Likt bitar i ett icke färdiglagt pussel.
– Det känns som om de pratar med varandra på ett sätt som gör att de hänger ihop. I alla fall för mig. Så här i efterhand är det svårt att förklara, men när jag är mitt uppe i målandet är dialogen mellan dem tydlig. Då är det som att it all make sense.
Verkets otaliga inspirationskällor finns också presenterade i utställningens medföljande katalog, eller snarare tidning. På ett uppslag som liknar en morgontidnings tronar foton av verk som spänner från kultförklarade märken till finlandssvenska målaren Helene Schjerfbeck. Den utförliga presentationen av föregående mästare liknar konstnären själv vid den typ av källförteckning som hon gillar när hon själv läser böcker och tidningar.
Så är Watkins metod också betydligt mer analog än digital. Därmed inte sagt att hon aldrig googlar, men i arbetsprocessen är förlagorna betydligt oftare verkliga än nätbaserade. En fysisk process som går hand i hand med en italiensk tradition som hon menar är tämligen ”gammeldags”.
– Här görs väldigt mycket fortfarande på papper. Man går till bokhandeln, till pappersaffären, hos myndigheterna lagras uppgifter i fysiska mappar … Och mina barn har ingen dator i skolan, utan läser böcker. De är inte så moderna och är betydligt sämre på det digitala än mina svenska vänners barn. Jag vet inte vilken hjälp min son kommer ha av att kunna massor om Sokrates, Platon och Dante, men jag tänker att det är bra att förstå sin historia. För den har att göra med så mycket av det som händer i dag.
Liselotte Watkins kiosk står snart färdiguppbyggd inför utställningens öppning. Under en månad som en sammanhängande enhet, därefter monteras dukarna ner för att vandra vidare till eventuella köpare. Sentimentaliteten konstnären känt över edicolan som en institution på utdöende verkar dock inte röra hennes egen.
– Verken hänger ihop, men kan på samma gång stå på egna ben. Som delar i en följetong eller kapitlen i en bok. Men den boken är långt ifrån avslutad.
Fakta.Liselotte Watkins
Född: I Nyköping 1971.
Bor: I Toscana i Italien.
Bakgrund: Inledde sin karriär som modeillustratör för en rad olika internationella modemärken, däribland Vogue och Prada. Är sedan ett decennium främst verksam som konstnär inriktad på måleri. Har bland annat ställt ut på Millesgården, Borås Textilmuseum och Villa San Michele på Capri.
Aktuell: Med separatutställningen ”Edicola” som visas på galleri CF Hill i Stockholm mellan den 17 januari och 14 februari.
