– Vi överlever faktiskt inte bara. Vi lever här.
Engelskläraren Anna Daneliuks röst är lika bestämd som munter. Hon ser ut över sin klass och får medhållande nickar.
Eleverna har svarat på mina frågor om hur det känns att gå i skolan i lokaler 7,5 meter under marken.
Zaporizjzja, i sydöstra Ukraina, ligger mindre än tre mil från fronten, och ryska attacker avbryter sömnen nästan varje natt. En avfyrad missil kan vara ett hot inom ett par minuter.
Men för barnen och ungdomarna här handlar skolan inte bara om kriget – efter två års pandemi och tre krigsår har både elever och lärare fått nog av digital undervisning.
– Äntligen kan vi träffas igen!
Kommentaren återkommer gång på gång. Inte bara lärandet haltar. På Elint Collegium vittnar lärarna om att det gått så lång tid att en del elever måste lära sig att umgås på ett normalt, socialt sätt.
Zaporizjzja är inte den enda stad där verksamheten i rask takt flyttar ned under jord, underjordiska skolor finns också bland annat i Charkiv, där hälften av ordinarie skolbyggnader skadats av ryska attacker.
I regionen Zaporizjzja går utbyggnaden fort: Vid årsskiftet ska dagens tio skolor vara 22. Elint Collegium byggdes på ett halvår. Man går in genom vad som ser ut som ett förråd, där trappan innanför dörren leder ned till en komplett skola.
På 1 300 kvadratmeter ryms allt, och det är skinande nytt, med väggar i pastellfärger. I ett uppehållsrum finns pingisbord, saccosäckar och ståbord. En korridor har gjorts bredare, med plats för gymnastikmattor.
Här går tusen elever i alla årskurser i grundskola och gymnasium. De är uppdelade i skift, hälften på morgonen, resten på eftermiddagen. En eller ett par dagar i veckan sker undervisningen fortfarande hemifrån, för att minska trycket på lokalerna.
Alla får gratis lagad skollunch, en välkommen reform för många familjer.
– Jag tänker inte på att vi är i ett skyddsrum, det är ingen stor sak längre. Vi har vant oss, säger Artem Patenko, som går tionde året.
– Vi kan ägna oss åt undervisning, inte bara åt kriget, säger Olena Zaikovska, skolans rektor.
Hon har arbetat här sedan 1987, undervisar alltjämt i juridik – och säger att hon älskar skolan.
För många är den just nu, om inte ett kärleksobjekt, så i vart fall en fristad. Rent fysiskt: Flyglarmen hörs inte här, hela skolan är ett skyddsrum. Men också mentalt: Att vara här är en lättnad, det är socialt och distraktion. Barn och föräldrar får en paus från varandras stress.
Men kriget är förstås ändå närvarande. En del har föräldrar vid fronten, andra har mist någon anhörig. En del är själva internflyktingar, kommer från ockuperade områden. Det gäller också lärarna.
Kriget smyger sig in också i undervisningen, man talar om minsäkerhet, explosiva ämnens sammansättning och om desinformation.
– Ryssland försöker rekrytera tonåringar för olika typer av samarbete – till terrorism, för att sprida fake news. Vi diskuterar det hela tiden och visar exempel på hur det kan gå till. Också de som faller dit har ofta trott att de är förberedda, säger Olena Zaikovska.
På en vägg sitter ett anslag om hur man anmäler ryska kontaktförsök; skolan står i nära kontakt med den ukrainska säkerhetstjänsten.
Skolan är bara en av flera verksamheter som flyttar ned under jord. Några kilometer utanför Zaporizjzja ligger ett militärt akutsjukhus, mer än sex meter under mark. Vi åker dit i mörker, i bepansrad bil, med mobiltelefonerna i flygplansläge. Sista sträckan sitter ett drönarsäkert nät över vägen. Det ser ut som ett fiskenät uppspänt mellan metallstolpar.
– Men vi utgår från att fienden vet precis var vi finns, säger Roman Kuziv.
Sjukhuset har attackerats tre gånger.
Roman Kuziv började sitt yrkesliv som kirurg, men tillhör sedan åtta år armén. Där har han klättrat snabbt, och är nu överstelöjtnant och näst högsta befälhavare för de väpnade styrkornas medicinska verksamhet i Ukraina. Från fältet såg han behovet av att korta tiden från skadetillfälle till avancerad vård, och förstod att ett sjukhus under jord kunde göra stor skillnad.
– Ingen trodde att det gick att genomföra, och jag fick ingen statlig finansiering. Så jag kontaktade näringslivet.
Han fick napp.
En brant ramp leder rakt ned i ambulansmottagningen. Vore lokalerna inte fönsterlösa skulle de påminna om en alpstuga, timrad i naken furu.
Den som såras förs först från platsen där skadan inträffat till en så kallad stabilisteringspunkt, där man gör det mest akuta, livsuppehållande, därefter till sjukhus – som hit. Flödet från fronten varierar, många timmar är det lugnt, vissa nätter kommer flera skadade samtidigt. Nästan alla skador har numera orsakats av drönare, en förändring i kriget.
I ett par smala operationsrum, några kvadratmeter stort, kan man utföra i stort sett all kirurgi. För inte lika akuta tillstånd finns rum för undersökning, lättkirurgi och röntgen. Färdigbehandlade patienter skickas vidare till ett av de större, vanliga sjukhusen för fortsatt vård.
– Kommer de snabbt till oss får genast mycket avancerad vård, man sparar ett eller två led, och mycket tid. Ofta räddas liv på det sättet.
Men drönarna har gjort det livsfarligt att evakuera skadade från fältet och sårade kan bli liggande i dagar, upp till en vecka, innan de kan tas därifrån.
– Rekordet, eller anti-rekordet, är den patient som kom in och hade haft en tourniquet i 47 dagar. Hans grupp var omringad. Vi hade haft kontakt hela tiden, men de var fast där de var.
Varje vecka är några av patienterna sårade ryssar. Andrij Choma, som är kirurg, berättar att många av dem blir förundrade över att de alls tas emot, och imponerade av den vård de får.
– För oss är det självklart, vi är läkare, vi botar. Men vad som händer med dem när de lämnar sjukhuset, det vet jag inte, säger han.
All personal jobbar i skift och intensivt arbete varvas med dataspel, Champions League, grillade mackor. Ibland ägnar de sig åt rörelse – det går att spela badminton på ambulansparkeringen – eller firar en födelsedag. När sjuksköterskan Julia, nyutexaminerad, fyllde år blåste kollegerna ballonger av engångshandskar.
Det underjordiska sjukhuset i Zaporizjzja är det första i landet, och öppnade förra året. Ett andra stod klart i somras, i Donetsk. Ett tredje är på gång, men Roman Kuziv ser tolv platser till där de behövs.
– Det här sjukhuset kostade 20 miljoner hryvnia. En dödad soldat kostar staten åtminstone 50.
Det motsvarar 4,6 respektive 11,5 miljoner kronor. Han möter min blick, säger att det förstås inte går att jämföra, men ett enda räddat liv gör att investeringen kan räknas hem.
– Det här byggdes på tre månader, men det gjordes av sjukhusets egen personal: chaufförer, städare, kockar. Som tur var fanns kompetens bland dem, de som före kriget varit elektriker eller VA-experter. Vi hade inte alltid det bästa materialet, en grävskopa som funkade en dag av tre. Men det går att bygga ett sjukhus på 15 dagar.
Han säger att samtliga stabiliseringspunkter också borde ligga under jord.
När freden kommer vill Roman Kuziv ta paus från all information, en månad minst vill han ha, med avstängd mobil, ensam med en trave böcker.
Det är ett märkligt liv, det han lever.
Det har börjat regna när vi kör tillbaka upp för rampen, och ut i natten.
De ryska attackerna har blivit mer intensiva i regionen runt Zaporizjzja. Varken drönarhot eller väderomslag når ned under jord. I Zaporizjzjas fönsterlösa skolor skräller ljudet av skolringningen mellan betongväggarna. En vagn med kefir och bröd rullas ut i korridoren och för Tamila Shakhmuradova, som går näst sista året, är mellanmålet en välkommen paus.
– Jag somnade inte förrän i morse. Fronten är nära, en av mina klasskamrater bor i ett område där en drönare slog ned. Hon såg branden från sitt fönster.
Läs mer:
Sanna Torén Björling: Ukraina har blivit bli bäst på drönare – med stor kreativitet
Journalistens pappa kidnappades för att pressa henne tillbaka















