Den ryska propagandan kan vara rätt varierande. Inte bara aggressiv med imperialistiska narrativ och apologetiskt målade Putin-porträtt. Inte nödvändigtvis militaristisk – den retoriken går hem hos ett begränsat auditorium i väst.
Den ryska propagandan kan vara så finurligt dold att det är svårt att ens misstänka att det är propaganda, än svårare att försäkra sig om det, för att inte tala om att bevisa att det är just – propaganda. Det exempel jag nu ska ta upp är en så bra illustration av detta att jag lätt kan få förebråelser för grundlösa anklagelser.
Dokumentären ”Russians at war” visades i ett sidoprogram på filmfestivalen i Venedig i september. Visningen blev en succé med stående ovationer efteråt. Efter Venedig visades filmen på festivalen i Toronto, och i oktober kommer den – trots ukrainska protester – att visas på festivalen i Zürich.
Formellt sett handlar det om en kanadensisk produktion, stödd av de kanadensiska skattebetalarna. Men regissören är ryska Anastasija Trofimova och huvudpersonerna är ryska soldater vid fronten i de ockuperade delarna av Ukraina.
Klart att man inte kan kräva att någon filmar krigsförbrytelser och sedan för ut materialet
Regissören har tidigare under en lång period arbetat för RT Documentary – dokumentärredaktionen som tillhör den ryska propagandakanalen Russia Today – och filmat i olika ”ryska intresseområden”. Men det var då. Nu hade hon kunnat använda sig av gamla kontakter för att komma till fronten och göra en modig, kritisk film (spoiler: hon har inte gjort det).
”Russians at war” blir tillgänglig för den breda publiken först 2025, men även om man bara ser trailern och läser intervjuer med regissören och kritikernas och festivalpublikens respons så kan man förstå att ryska militärer i filmen är lite vilsna. Men i grunden är de fina killar. De tvångsmobiliserade civila eller mobiliserade från fängelser (bland vilka återfinns dömda mördare, sexförbrytare, pedofiler) hamnar utanför bild. Precis som rapporterna om mord på civila ukrainare, plundringar, avrättningar av krigsfångar, tortyr och andra bestialiteter som Internationella domstolen i Haag kommer att undersöka.
Klart att man inte kan kräva att någon filmar krigsförbrytelser och sedan för ut materialet. Men i filmen finns inte ens en antydan om att ”någon har hört något”. Som om dessa krigsbrott enbart existerar i de ukrainska politikernas uttalanden och i de utländska journalisternas (partiska, antyder regissören i sina intervjuer) reportage.
Regissören gömmer sig bakom vackra formuleringar om avhumaniseringens faror. Men det handlar inte om den gemene olycklige innehavaren av ett ryskt pass eller de propagandahjärntvättade personer som likväl avstått från att skriva in sig vid ett mobiliseringskontor. Det handlar inte om de som mobiliserats under hot och tvång.
Vad är detta om inte rysk propaganda?
Och förresten. På vilket sätt har det ”oberoende” filmteamet över huvud taget hamnat vid fronten? Enligt regissören filmade de under sju månader i de ryska militära förbanden och direkt i krigszonen. Utan tillåtelse från Försvarsdepartementet. Utan efterföljande kontroll och militär censur av det filmade materialet. I ett land där man kan få 20 års fängelse för spioneri och högförräderi om man tar mobilbilder på förbipasserande militära konvojer. Högst troligt, eller hur.
Det finns nog en del här i väst som gladeligen vill se kriget som en intern slavisk konflikt
Och tidpunkten. Just när världen är så krigstrött att man är beredd att tvinga Ukraina till fred nästan helt enligt Putins villkor. Då passar sofistikerad propaganda som man kan sälja till de ”fientliga” västmakterna med antikrigspositionen som täckmantel, och humanistiska ståndpunkter i stil med: ”Om du väljer sida betyder det att du stödjer kriget” (citat ur en intervju med regissören) eller: ”Kriget avhumaniserar bägge sidor”.
Det finns nog en del här i väst som gladeligen vill se kriget som en intern slavisk konflikt som ingen utomstående förstår sig på: bägge sidor är lika goda kålsupare och i slutändan är det synd om både ryssar och ukrainare, alla är offer i detta krig. Är det förresten inte dags att lyfta sanktionerna, de är inte så monstruösa de där ryssarna – titta bara på biodukarna på de största filmfestivalerna i världen.
Var det från första början så att regissören uppriktigt ville visa världen fina, roliga men inte så klipska killar som tyvärr missbedömde sina krafter och misslyckades med att ta Kiev på tre dagar? Har myndigheterna utnyttjat henne genom att diskret leda och spela på de konstnärliga ambitionerna?
Det är kanske inte så viktigt. Lika lite som varför den ena eller den andra ryska soldaten frivilligt tog vapen i händerna – för pengar eller på grund av felaktiga övertygelser. En soldat är just en soldat, på alla fronter – informations- och ideologifronten inräknat.
Läs mer:
Liza Alexandrova-Zorina: Alla som inte erkänner etniska ryssars överlägsenhet blir nazister
Liza Alexandrova-Zorina: Sluta drömma om att ryssar ska sätta stopp för kriget
