Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Opera
”Poppeas kröning”
Opera av Claudio Monteverdi och Giovanni Busenello
Regi: Benjamin Lazar. Scenografi: Christer Nilsson. Kostym: Alain Blanchot. Ljus: Christoph Naillet. Solister: Giulia Semenzato, Arianna Venditelli, Roberta Mameli, Paul-Antoine Bénos-Djian, Trevor Eliot Bowes, Lucile Richardot, Josefine Mindus m fl. Drottningholmsteaterns orkester. Dirigent: Francesco Corti
Drottningholms Slottsteater
Den avslutande kärleksduetten, ”Pur ti miro”, toppar BBC:s Top Ten Sexiest Classics. Som om ingen mer erotiskt laddat skulle ha komponerats efter Claudio Monteverdis opera från 1643? Mozart, Wagner och Puccini ligger rätt bra till, kan tyckas.
Men de två rösterna som kelsjukt speglar och slingrar sig i varandra är ett märkvärdigt stycke musik på flera sätt. De är sopraner men kvinna och man: Poppea och Nero – rollen som den tyranniske kejsaren var tänkt för en kastratsångare. Deras sensuella lyckoduett sätter punkt för ett drama där de bägge gått såväl sängvägen som över lik. Hon har strävat efter kejsarmakten och fått den. Han har dumpat sin hustru och beordrat filosofen Senecas död. Nu ”belönas” de för sin omoral med ljuvast tänkbara sång.
Dock är denna aparta fullträff inte komponerad av Monteverdi. I ”Poppeas kröning” är det mer som inte är av den italienske mästarens hand. Orkesterstämmor, till exempel, och anvisning om vilka instrument som ska användas. Så fungerar det överlag med den tidiga operakonsten. Utöver sångstämmor och baslinje är informationen knapphändig. Här kommer musikvetenskaparna in – och de historiskt informerade improvisatörerna.
Josefine Mindus är det enda inhemska inslaget bland de tolv solisterna. Med den äran som den fräcke Amor, kärleken som besegrar allt och alla i dramat
Som italienske cembalisten Francesco Corti, musikchef på Drottningholmsteatern och ledare för flera välkända barockensembler. Med ”Poppeas kröning” dirigerar han här sin femte produktion. Sedan länge vankas bara en opera om året ute på den världsunika rokokoteatern – Corti har således ett betydande inflytande. Han väljer i princip bara utländska solister; skickliga barockexperter förvisso, men ett litet spelrum för svenska sångare hade inte skadat.
Josefine Mindus är det enda inhemska inslaget bland de tolv solisterna. Med den äran som den fräcke Amor, kärleken som besegrar allt och alla i dramat. Den franske regissören Benjamin Lazar har på ett enastående sätt koreograferat fram en raffinerad gestik, lika psykologiskt som musikaliskt träffsäker ända ut i fingerspetsarna. Maken till genomarbetad kroppslig retorik har jag aldrig sett, vare sig här eller på någon annan scen.
Men så är också Monteverdis sista opera ett operahistoriskt unikum. Varken för eller senare skrevs en barockopera med en lika shakespearesk blandning av högt och lågt, fint och fult, komik och tragik. Känslorna bågnar av kättja, svek, harm och underblåses av rytande cembalo, nerviga lutor och sorgsen orgel. Sångarna suger på de vällustiga dissonanserna och skaver trånga intervall i ljuv smärta.
Och grälen står inte Strindberg efter i galla. Eller Trump i lynnig tjurskallighet. Arianna Venditelli som Nero (just det, en sopran) överröstar den politiskt verserade Seneca (Trevor Eliot Bowes) och hans högtravande basröst – som om ingen tid förflutit sedan år 60 e.Kr. Den förskjutna presidenthustrun, förlåt kejsarinnan Ottavia (Roberta Mameli), öppnar sitt påtvingade avsked till Rom med en rad kvävda ”ah”. Medan hennes trolöse Nero vrålar sina berusade ”aaah” när poeten Lucano (Zachary Wilder) besjunger Poppeas behag.
Men den omoraliska slutduetten har Drottningholm gett en moraliserande twist. Här tycks Nero på väg att lämna Poppea (Giulia Semenzato). I verkligheten sparkade han ihjäl henne år 65 e.Kr. när hon väntade deras andra barn.
Läs fler texter av Camilla Lundberg och andra av DN:s scenrecensioner
