Teateer
”Dinosaur world”
Av och med Persona non grata.
Regi, manus: Astrid Lindhardt. Scenografi, dockdesign, manus: Mai Katsume. Ljusdesign, videodesign: Jesper Berger. Ljuddesign, röstkloner, manus: Eliza Bozek . Föreställningstekniker: Olivia Grefve . Tekniker: Adrian Kautsky. Snickeri: Kollektivet Spillkråkan. På scen: Mai Katsume, Astrid Lindhardt. Scen: Malmö dockteater / Potato potato. Speltid: 1 tim.
Otaliga Hollywoodfilmer och barnprogram, gosedjur, leksaker, tröjtryck och tv-spel. Vår kultur kan verkligen inte få nog av Tyrannosaurus rex, Triceratops, Stegosaurus och deras vänner? Eller för att tala med den danska poeten Inger Christensen: Dinosaurierna finns, dinosaurierna finns.
Om det inte är det exakt motsatta som föder själva lockelsen? Att dinosaurierna inte finns. I föreställningen ”Dinosaur world”, som är ett samarbete mellan Malmö dockteater och det danska performancekollektivet Persona non grata, står nämligen det stora slutet i fokus. Tanken på vår egen tids massutdöende får speglas i det som antas ha ägt rum för 65 miljoner år sedan, i slutet av kritaperioden. Här får publiken se sig själv i de mäktiga ödlorna och deras öde – och kanske hoppas på tröst. Kan ni inte snälla lära oss något om att dö? Hur kändes egentligen den stora smällen?
Den stackars människan är så lustigt absorberad av sin egen existens, alla dessa känslor som ryms i den kortlivade varelsen som är så övertygad om att hon spelar huvudrollen i berättelsen om universum. På scenen är hon symboliserad av en själfull röstklon som tänker på sin egen död och kontemplerar sig själv som fossil. Snacka om ”main character syndrome”, det är nästan lite gulligt – om det inte vore för att samtidens förstörelse kommer från henne själv snarare än en asteroid på villovägar. En sorglös dinosaurie berättar i alla händelser glatt om hur atmosfären var mättad av ångest och det var skrik och bröl överallt. Är det något sådant vi vill höra?
Under en märkvärdig scenisk timme undersöker Mai Katsume och Astrid Lindhardt människans egenartade dragning till de stora reptilerna. Med hjälp av en videokamera hamnar publiken i ögonhöjd med ett gäng dockdinosaurier som inte tycks ha lust att vara våra vägvisare i historiens malström. Ursäkta, de har sina egna problem?
Det finns något undanglidande och ofärdigt med denna ljuvligt absurda performance – som att det som ska gestaltas mest antyds och initieras, utan att riktigt hitta sin form eller ta steget fullt ut. Samtidigt är det rätt sällan man som publik upplever den här typen av ständiga överraskningar i den egna blicken, som när en vulkankrater plötsligt blir en kroppsöppning för sexuella lekar eller när en dinosauriemamma full av vemod undrar vem hon egentligen är mitt i dräktigheten. Som Inger Christensen skrev i ett annat sammanhang: ”Att se på teater skapar den osäkerhet utan vilken det inte är möjligt att se.”
Läs också:
Dinosaurierna ger råd om liv och död på Malmö dockteater
