LL Cool J och Q-Tip tar fram det bästa ur varandra

När den svenska musikjournalistiken under nittiotalets andra hälft först började använda och diskutera begreppet ”gubbhiphop” var det egentligen en chimär. De rappare ur åttiotalets guldålder som då gjorde comeback, som Rakim och EPMD, hade i många fall inte ens fyllt 30, men ansågs ändå stå för något beständigt och tryggt i den annars framåtrusande genren.

Nu går det lättare att verkligen prata om den (sub-)genren. Inte så mycket för att artisterna i fråga har uppnått en viss ålder – utan mer för hur de gör musik och hur de ser på sitt artisteri och sin position i en hierarki som alltid premierat ungdom.

I stället för att, alldeles för sent, arbeta med förra eller förrförra årets hetaste producenter börjar allt fler åldrande rappare samarbeta med sina generationskamrater. Det är egentligen helt logiskt. Common och Pete Rock släppte nyligen ett strålande gemensamt album och Nas firar 30-årsjubileet av ”Illmatic” genom att spela in låtar med gamle samarbetspartnern DJ Premier igen.

Till detta kan man också lägga ”The force”, LL Cool J:s fjortonde album och det första på elva år. Och LL får säga vad han vill, men det går inte att kalla det här för något annat än en comeback. En på många sätt sensationell sådan. Efter åtminstone 25, kanske 30, rätt svaga år är ”The force” hans bästa album på lika lång tid.

Ett av de främsta skälen till den remarkabla uppryckningen är att skivan i hög utsträckning är ett nära samarbete med en tidigare uppenbar motpol: A Tribe Called Quests konstnärlige ledare Q-Tip. Under de bådas hejdagar under det tidiga nittiotalet var LL Cool J den uppumpade machorappen personifierad medan Q-Tip, som har producerat hela ”The force”, den lekfulla och lågmält intellektuella jazzrappens främsta frontfigur.

När de nu möts 35 år senare är det två femtioplussare som hittar varandra i livet och karriärens mittpunkt, kanske lite tilltufsade och vilsna, och verkligen tar fram det bästa ur varandra. Obrydda om vad som händer i den snabbt snurrande musikvärlden omkring dem låter det som att duon verkligen bara har gjort skivan de vill och måste göra just precis nu.

Allt fler åldrande rappare har börjat samarbeta med sina generationskamrater. Det är egentligen helt logiskt.

Med kyliga John Carpenter-synthslingor och upphackade röster, som smälter samman med varma jazzrytmer, hittar Q-Tip en perfekt inramning för en av de mest myndiga rösterna inom genren. LL Cool J:s verbala pondus ger samtidigt behövlig tyngd och hårdhet till de mjukfunkiga produktionerna.

Q-Tip tvingar LL ut i det okända; den osannolikt fina duetten ”Black code suite” med gambiska kompositören Sona Jobarteh är till exempel det mest aparta och modigaste LL spelat in. Samtidigt som de också övertygar i de mer konventionella raplåtarna, som den lågmält medelåldersreflekterande ”30 Decembers”.

En hel del andra gubbhiphop-samarbeten är till sin natur en smula förutsägbara och förväntade – hur utmärkta de än är. I det nyfikna och öppensinnade mötet mellan det omaka paret LL Cool J och Q-Tip uppstår det däremot en välbehövlig friktion som det, mot alla förväntningar och odds, faktiskt slår gnistor om.

Bästa låt: ”Black code suite”

Läs fler skivrecensioner och allt om musik