Loran Batti: ”Jag hoppas att de får syn på sig själva, och känner sig sedda samtidigt”

Ångest!

Det ordet kommer utan betänketid, som svar på vad Loran Batti tänker på när han tänker på Uppsala.

Sedan skrattar han, det är naturligtvis inte så enkelt.

Främst handlar oron bara om att ”G. 21 scener från Gottsunda” går upp på biograferna nu, en dokumentärfilm han gjort om stadsdelen Gottsunda. Filmen skildrar ett område i förvandling, och personer han känt under många år, och som i flera fall nu lever i kriminalitet och en gängrelaterad miljö.

Klart att det känns att bli bedömd, hans hjärta ligger i den filmen.

– Det står Gottsunda i passet. Jag är född och uppvuxen där. Flyttade därifrån när jag var 23.

Det är sex år sedan nu. Han har vetat länge att han ville berätta om Gottsunda och människorna där – han kallar dem ”grabbarna”.

– Med filmen vill jag visa människorna bakom rubrikerna, skapa större förståelse av förorten, komma ifrån ett ”vi och dem”. Det blir ofta ett pekande, men kolla, när du pekar på någon annan – hur många fingrar är då samtidigt riktade mot dig själv?

Han pekar på mig, håller upp sin hand och ler: minst två.

– Men jag hoppas också att de som befinner sig där får syn på sig själva, och känner sig sedda samtidigt.

En del av dem går det bra för, andra inte, många rör sig i gränslandet.

Att Loran Battis berättelse blev just film har sin förklaring:

– Jag har alltid velat berätta. När jag tog tag i det på allvar började jag läsa böcker, jag kollade Youtube: hur skriver man ett manus? Men det gick inte så bra. En jag kände sa: sök till folkis, du bor och äter och får utbildning. Jag hade ingen aning, var det sant, man fick bo och plugga?!

Gottsundaprojektet började som ett examensarbete under året på Ölands folkhögskola, formen fann han efter att ha upptäckt super 8-kameran, mycket inspiration kom av avantgardefilmaren Jonas Mekas. Loran Batti tog med kameran när han hälsade på sina barndomsvänner i Gottsunda, de tog liten notis om den. Ja ja, håll du på med ditt.

Han lutar sig fram över bordet, skrattar, möter min blick. Det fanns – finns – en gemenskap med grabbarna, även om folk lever så olika liv numera.

Han säger att han aldrig tvivlade på sitt material, viss om att det han bar på, såg och upplevt var unikt. Länge tänkte han att de sekvenser med ”Björnen” –- en av de personer han intervjuade – han hade, och korta vardagsskildringar räckte för en film. Men när projektet växte, fick finansiering och externa producenter, var deras input tydlig: du behöver en karaktär.

– Jag sa: vadå karaktär? Och de sa: det är lugnt, filma dig själv, tala in dina reflektioner.

Slutresultatet är en långfilm i 21 kapitel. En del ansikten är pixlade, andra syns. Man hör dialoger, ofta i bil. Man följer Loran Battis egen resa, in och ut ur Gottsunda.

Har de sett filmen?

– Jag insåg ju att de behövde se filmen, och ordnade en visning i Kulturpunkten i Gottsunda. Jag satte på och gick ut, kunde inte vara kvar i lokalen. När filmen var slut kom jag tillbaka. De applåderade och sa: ”men! Jag trodde att den skulle vara helt annorlunda, inte att den skulle vara … så här!”

Loran Batti blir tyst en stund och tänker, det är nästan så att rösten stockar sig.

– Särskilt en person blev väldigt tagen. Han kom fram och sa att han fattade precis, att han var i samma situation som jag var, att han ville bort men var orolig för sin bror, som lever i… i det andra livet.

När Loran Batti talar om det liv i Gottsunda där kriminaliteten smyger sig in talar han om ”bubblan”. För honom blev Gottsundas förändring från en vanlig stadsdel till ett utsatt område – och bubblans existens – tydlig först när han kom tillbaka till den.

Och just detta att inte alltid vara i bubblan är en avgörande skillnad mellan Loran Batti och de som fastnat.

– Jag hade boxningen i många år. Jag hade ett liv utanför Gottsunda, jag reste. Hade tränare som sade ”Loran, vad som än händer måste du vara dig själv”.

En person till fanns där:

– Mamma var stenhård, hade koll på allt. En mors intuition. Bråkat? Om vi har! men vi har en jättestark relation. Jag är uppvuxen i ett matriarkat, mamma var ensamstående, jag är yngst, har bara systrar. De har alltid pratat med mig, om vad man tänker och känner. Det har kanske gjort att jag har de sidorna nära, men också fått mig att söka efter manliga förebilder.

Han kom långt i boxningen, även internationellt, tog medalj i EM som bäst. När han lade av, 2014, och återvände till Gottsunda råkade det sammanfalla med att våldet blev grövre. Unga i Sverige började dö. Loran Batti såg förändringen, kände tidigt att han ville skildra den.

Efter folkhögskolan har det ena gett det andra.

– Efter dokumentärfilmskolan förstod jag att jag ville skriva. Jag skrev, allt möjligt, i många genrer, skickade in vad jag hade till Biskops Arnö.

En av de första veckorna hade de en lektion i att skriva för teater. Han fortsatte, efter att ha fått uppmuntran av en lärare, och vann en skrivtävling om skildringar av förorten. Det blev en entrébiljett till Riksteatern.

– Man fick en residence, tre veckor, men de sa: tja om vi gillar det ni gör kan man få stanna. Ja tänkte: wow.

Vinnarskallen Loran Batti – samma unge man som gett allt i boxningsringen – fick tunnelseende och skrev närmast maniskt. Letade efter en mentor inom teatern, fick tips om Magnus Lindman. Han kallar dem sina teaterföräldrar, Lindman och Frida Röhl, konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg.

– Du anar inte hur många chefer inom teatern jag har mejlat: får jag komma och kolla? Jag mejlade henne: ”Hej, jag har hört talats om dig, kan jag få se när ni repar?”

Han skrattar åt det, men han är väl medveten om att just drivet tagit honom vidare. Nu regisserar han sin egen ”Låt mig bara gå” för Riksteatern, repetitionerna pågår för fullt i Hallunda. Han bor tillfälligt i Norsborg, alldeles i närheten.

Därefter ska han hem till Göteborg och vara produktionsassistent för Frida Röhls uppsättning av ”Bobby Fischer bor i Pasadena”. Han lyser upp, att jobba med en pjäs av Lars Norén är också ett sätt att gira undan förortsfacket, undvika att bli en person med invandrarbakgrund som anlitas och hyllas för vad han vet om utsatta områden.

– Mina teaterföräldrar har varnat mig för att hamna i ett fack, men för mig har det tagit lång tid att få syn på stereotyper och bilder som är självklara för andra.

Han morsar på skådespelaren Nadia Hussein, repetitionerna ska strax börja.

Efter Folkteaternprojektet anar man taktikern Loran Batti:

– Jag vill läsa! Att hålla på med kultur och med teater är att undersöka människan, människans beteenden och relationer. Men jag behöver kunskap, jag vill läsa historia, religion, filosofi. Jag har börjat läsa Nietzsche, jag förstår inte allt, men jag läser ändå.

Men Gottsunda släpper han inte.

– Klart att grabbarna är mina vänner.

Han funderar och fortsätter:

– Vet du, Kendrick Lamar, som är en av mina största idoler, när han har fått frågor om sin bakgrund har han bara sagt att ja, det kanske var kaos i området, men de personer han växte upp med finns i honom. De har lärt honom mycket, sådant han använder för att skapa konst och ett budskap till resten av världen. Så är det för mig också, jag vill vara i deras liv och ha dem i mitt – men jag har också förändrats. Jag utforskar mig själv och jag är en annan människa nu, jag har vissa krav och kanske måste jag säga till någon av dem: om du gör så här så går det inte, jag älskar dig men just nu kan vi inte träffas.