I videon framträder Ella Marija Lani Yelich-O’Connor, mer känd som den nyzeeländska popstjärnan Lorde, i no makeup-makeup. Iklädd vit t-shirt och stora boyfriend jeans sitter hon på en stol och skrevar med benen brett isär, med det trassliga, korpsvarta håret hängande.
Hon sjunger: ”My babe can’t believe I become someone else / someone more like myself”, och tar sedan av sig tröjan. Därefter tejpar hon sina nakna bröst med silvertejp.
Under lanseringen av sitt nya, fjärde album ”Virgin” har Lorde i olika uttalanden återkommit till just detta, hur hon under arbetet med skivan ”känt sitt genus expandera”. Härommånaden utvecklade hon resonemanget i en uppmärksammad intervju i Rolling Stone, där hon sade: ”Jag är kvinna utom de dagar då jag är man.”
När DN möter världsstjärnan på ett hotell på Djurgården i Stockholm, ett par veckor innan skivsläpp, ger hon samma intryck som i videon: naturlig och nerklädd. Vit t-shirt, diskreta silversmycken. Sviten på översta våningen är mindre och intimare än väntat och från den öppna balkongdörren hörs vrålen från Gröna Lund.
Av alla låtar på den nya skivan är det ”Man of the year” hon känner starkast för, berättar hon.
– Jag är väldigt stolt över att vara artisten som har gjort den låten. Låten är väldigt personlig. Jag behövde få uttrycka det. Jag sjunger om hur mitt kön har expanderat och liksom brutit sig loss. Musikaliskt är det också precis så jag vill låta som artist – elegant men samtidigt vilt och okontrollerat.
Lorde använder fortfarande feminina pronomen om sig själv. I intervjun med Rolling Stone är hon också noga med att påpeka att hon som vit, rik cis-kvinna inte vill dra fokus från transpersoner, som är särskilt utsatta i Trump-administrationens USA.
Samtidigt tycks hela kärnan i ”Virgin” vara pånyttfödelsen, där hon redan i inledningslåten sjunger nämnda textrader: ”Some days I’m a woman / some days I’m a man”. Så vad är det hon vill förmedla till lyssnaren?
– Det är inte så mycket ett budskap till lyssnaren utan framför allt är ett budskap till mig själv, funderar hon.
– Jag har försökt göra ett självporträtt som ska kännas så sant som möjligt. Jag har känt att jag aldrig tidigare i min musik har gjort ett statement som verkligen uttrycker ”Det här är jag”, det vill säga hela mitt jag, utan att skämmas.
Samtidigt, förklarar hon, är det en låt som handlar om att frigöra sig från definitioner.
– Jag vägrar bli definierad. Jag kommer inte att sätta mig i ett fack. För mig har det snarare verkligen handlat om att ta mig ur alla fack.
Ett sådant är beskrivningen av Lorde som en tillbakadragen och hemlighetsfull artist, som håller sig borta från sociala medier. ”And I throw my cellular device in the water. Can you reach me? No, you can’t”, sjöng hon på förra skivan ”Solar power” från 2021.
Sedan en tid tillbaka är det precis tvärtom. Förändringen beror på New York, som hon levt i de senaste åren, berättar hon.
– I New York blir du konfronterad av livet, det är rätt i ansiktet på dig. Det kändes onaturligt att vara där och samtidigt hålla mig undan. Särskilt för artister känns det viktigt att vara på ”stadens torg”, att befinna sig i offentligheten och ta temperaturen.
Lorde var bara 16 år gammal när hennes ”Royals” slog ner som en bomb. Samma år, 2013, ljöd popvärlden av låtar som Robin Thickes ”Blurred lines”, Daft Punks och Pharrell Williams ”Get lucky” och Aviciis ”Wake me up”.
”Royals” var en motvikt. Med sin minimalistiska produktion, lågmälda sång och relaterbara budskap blev Lorde snabbt en ny stilförebild inom den kommersiella poppen, med en rad efterföljare.
I dag ser hon tillbaka på genomslaget med stor tacksamhet gentemot sitt yngre jag.
– När jag ser alla kvinnor som numera befinner sig i poplandskapet, och vilka starka uttryck de har, blir jag djupt rörd av tanken på att jag kan ha inspirerat någon av dem, om det så bara är på idéstadiet.
En som kom att dominera popen 2024 var Charli XCX och hennes ”Brat”. Att det var just Lorde som inspirerade henne till att skriva ”Girl, so confusing”, där Charli XCX sjunger om en komplicerad relation till en annan artist, blev uppenbart när de två förenades på en ny version som gav upphov till det memifierade uttrycket ”work it out on the remix” – alltså att prata ut och bli sams på remixen.
– När hon skickade låten till mig blev jag hedrad över att bli indragen i hennes universum, eftersom det var där allt hände. Det var där de stora och viktiga frågorna ställdes.
Sättet Lorde hyllar ”Brat”, i superlativ, skvallrar om hur artisternas tidigare eventuella osämja numera är historia: ”coolast, smartast, skickligast, mest intressant”.
– Charli XCX var så mycket i kontakt med sitt eget artistskap och la hela grunden för att jag skulle kunna vara lika sårbar och öppen, säger hon, och berättar att dialogen mellan dem på remixen är lika uppriktig som om de hade haft samma snack mellan fyra ögon.
Förutom genuina kärleksförklaringar innehåller låten också mörka textrader, där Lorde öppnar upp om år av kroppsförakt och självsvält som fått henne att hålla sig borta från rampljuset.
– Att öppna upp på det sättet blev helt ärligt som en rustning för mig.
Hur då?
– Eftersom det är svårt att argumentera mot den typen av sårbarhet, det går liksom inte att skjuta ner det? Om någon säger ”detta är jag, detta är mina svagheter och blinda fläckar, kan du se mig för den jag är?”
Lorde talar långsamt och artikulerat. På hennes vänsterhand syns ett långt, rött rivmärke.
Gav låtsamarbetet dig inspiration till att pusha dig själv än mer med ”Virgin”?
– Jag hade redan börjat skriva ”Virgin” då, jag var redan på en liknande resa. Men att se en annan kvinna som försökte nå den äktheten i popmusik, det inspirerade mig till att fortsätta, eftersom det kändes som den rätta vägen. Sättet Charli XCX gjorde det på var så rent och klart.
”Virgin” följer efter stor turbulens i Lordes privatliv. Ett sjuårigt förhållande tog slut, hon tvingades ta itu med ätstörningar och kroppsliga problem. På albumomslaget har hon låtit röntga sin egen livmoder.
– Jag ville komma åt och gräva i det allra innersta av mig själv, jag ser det som min uppgift som artist. Och då blev röntgenbilden det mest naturliga.
Samtidigt finns det närmast en förväntan på autenticitet från popstjärnor i dag, där resultatet ofta varken känns särskilt sant eller sunt. Hur navigerar du i det?
– Allt som känns kravfyllt förlorar direkt lockelsen för mig. Det är säkert därför som jag den här gången har försökt nå en annan typ av sårbarhet på ”Virgin”, jämfört med tidigare släpp.
Vad är skillnaden?
– På tidigare skivor har jag ägnat mig åt en sorts lyrisk stil som jag kallar för ”You buy me orange juice”-stilen, utifrån en fras jag sjunger på en av mina första låtar (”400 lux”). Den typen av detaljer kändes förr som oväntat litterära för att vara i en poplåt, men nu har den stilen blivit norm.
– Med ”Virgin” vill jag vara personlig på ett annat sätt. Nu är det mer att jag drar av mig min tröja och visar delar av mig själv som du inte ens vet om du vill se. Kroppen och det fysiska, som samtidigt är universellt.
Är det dit vi är på väg med berättandet i popmusiken tror du, du som själv ofta beskrivs som stilbildande?
– Jag vet inte vart vi är på väg, men jag vet vilken typ av kvinna jag vill vara. Det är en kvinna med skarpa konturer, som avslöjar mycket, men samtidigt behåller mystiken, säger hon och ger ett exempel:
– Albumomslaget är utlämnande eftersom att jag visar min egen livmoder. Samtidigt är bilden omgärdad av mystik. Könet blir oviktigt, det faller bort när man ser bilden, omslaget skulle lika gärna kunna föreställa Rolling Stones ”Sticky fingers” liksom. Det är just den typen av kroppslighet jag är intresserad av, det är den typen av kvinna jag vill vara. Vi får helt enkelt se vad det gör med andra människor.
Läs mer:
Saga Cavallin: Lordes expanderande genus väcker frågor om vart vinden blåser
Saga Cavallin: Nu börjar vi ana vidden av Charli XCX inflytande – och det gör mig livrädd
