En del människor tar det hårt att behöva lämna hus där de tillbringat en viktig del av sitt liv. Jag ställer mig välvilligt oförstående till det sättet att förhålla sig, särskilt efter att ha åkt förbi mitt barndomshem och insett att det inte alls ser ut som det gjorde förr.
Nej, det är inte jag som minns fel. Alla små egnahem där barn jag lekt är numera tillbyggda på alla håll och kanter, folk behöver bo större än vi gjorde. Alla träd i trädgården är också nedhuggna och visserligen gillade jag aldrig körsbären i trädet utanför mitt sovrumsfönster, men det var ett bra träd att klättra i.
Att inte tala om äppelträden. De kan ha avlidit av ålderdomssvaghet men jag är upprörd ändå.
Men platsnostalgi? Sakna sina gamla bostäder? Det är ju minnen som är viktiga, verkligheten är bara störande.
Tänkte jag fram till den dag när särbon glatt sa att han tänkte byta ut sin motorcykel mot en annan motorcykel. Sälja Beppe? (Ja, motorcykeln heter Beppe). Nej! Vad tänker han på?
Han tänker förstås på att Beppe är en opraktisk, stor och bånglig historia (men väldigt fin). Inte går det att åka fort med Beppe, heller. Som om det skulle vara en nackdel!
Beppisen! Som jag var med och köpte för sisådär femton år sen, vi åkte ner till Malmö och särbon förmanade mig hela vägen: Se nu till att jag inte köper den i onödan, det är dyrt och ganska onödigt med motorcykel. Självklart, sa jag förstrött, jag gillar ju inte ens motorcyklar.
Tills jag såg Beppe, alltså. Han var inte alls en vanlig motorcykel utan en slags halv bil, med tak över huvudet och ett utseende som förde tankarna till Star Trek. Eller kanske snarare Kalle Anka. Han var en av ytterst få som såg ut så, modellen såldes bara ett kort tag eftersom den såg så udda ut. Ingen kunde se cool ut på Beppe. Beppe hade aldrig fått vara med i filmen ”Easy Rider”.
Jag älskade honom oreserverat från första sekunden, och slapp dessutom åka med för det fanns bara plats för en.
Nu är Beppe snart historia, och en helt okänd motorcykel ska ta hans plats. Jag sneglar oroligt på bilen som också börjar bli till åren, men den får särbon aldrig sälja.
Fordonsnostalgi. Det är faktiskt ännu konstigare än att vilja behålla sina gamla hus.
Läs fler kåserier av Lotta O, exempelvis om när hon kommer på att minnet inte längre är vad det en gång var – och det var ju aldrig meningen.
