Det har just varit bokmässa i Göteborg, och det svåraste med den är människorna. Nej, de är inte otrevliga, människor på bokmässa är generellt trevliga.
Men hur ska man känna igen dem? Jag som tycker att de flesta människor ser likadana ut börjar oroa mig redan på tågperrongen i Stockholm. Det är ohövligt att inte hälsa, och visserligen kan man göra som Mark Levengood och se glad ut och hälsa på alla, men då bör man helst vara just Mark Levengood som hela världen känner igen och vill vara vän med. Det ser värre ut om man bara är en fånigt leende tant som omotiverat hejar på vilt främmande människor.
En på femtio, tröstar jag mig med. En på femtio har svårt att känna igen andra, säger forskningen. Erik Helmerson som också skriver på denna plats i tidningen är sån, till exempel, så honom skulle jag kunna strunta i utan att han ens märkte det. Men eftersom världen är orättvis känner jag igen just honom utan problem.
Till min förtjusning visar sig bokmässan vara full av människor som är lika ansiktsblinda som jag. Är det för att vi som är där till vardags bara har näsan i böcker? Författarna har som tur är namnskyltar, så att man inte av misstag ska berömma Joyce Carol Oates för Jan Guillous senaste.
Det blir så pinsamt när man måste stirra på folks namnskyltar, klagar en olycklig förläggare, och just honom känner alla igen. Vissa utseenden är lättare att komma ihåg. Författaren som han har i sällskap är lika ansiktsblind hon, och en gång när hon och jag skulle vara på samma scen insåg vi snabbt att vi inte skulle kunna träffas i förväg: vi skulle aldrig lyckas hitta varandra innan vi klev upp på scenen.
På scenen var det som tur var inte så många människor att välja mellan.
Men när jag sen sitter på en scen med deckarförfattaren Anne Holt är vi så förvillande lika att jag blir förvirrad. Vi är i ungefär samma ålder, med grått hår och glasögon, även om hennes eleganta lockar är rätt långt från mina som bara är rufsiga.
Då svindlar det. Där borde det ändå gå en gräns: man bör kunna skilja ut sig själv från andra. Fast hon pratar i alla fall norska, så hon är inte jag.
Inte kan vi bilda ett sällskap heller, vi ansiktsblinda. Vi skulle aldrig lyckas träffas.
Läs fler kåserier, till exempel Lotta O om att ha promenerat på Skogskyrkogården hur många gånger som helst men ändå inte ha förstått hur stor den är.
