Allt var verkligen inte bättre förr, men dystopierna var sannerligen ett snäpp vassare än de är i dag. Både Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld” från 1932, George Orwells ”1984” och Karin Boyes ”Kallocain” från 1948 är imponerande litterära verk vid sidan om sina resonemang om farorna som lurar i framtiden om vi fortsätter som vi gör.
Några andra stora författare fortsatte resonemangen längre fram: Doris Lessing i bland annat ”En överlevandes minnen” (1974), och Margaret Atwood i ”Tjänarinnans berättelse” (”The Handmaid’s Tale” 1985) och ”Oryx och Crake” (2003).
Fler av de stora författarna borde försöka sig på genren, som alldeles för ofta överlämnas till såna som tittat lite för många gånger på filmer som ”Terminator” (1984) eller ”Matrix” (1999). Även om den genren också har en del att säga! Men vi behöver diskutera våra drömmar och mardrömmar om framtiden mycket mer allvarligt och ingående, utan att köra fast i politiskt utnötta spår.
Kanske leder alla ideologiska riktningar åt ungefär samma håll efter ett tag?
Kanske är det ideologierna som lägger onödiga hinder i vägen? Särskilt den gamla totalitära kommunismen som tycks vara på frammarsch igen, även om få numera refererar till den som ideologi. Det kanske den aldrig var, heller? Kanske leder alla ideologiska riktningar åt ungefär samma håll efter ett tag, och diktaturen är slutpunkten för alla som vill ha hårdare tag mot en utnämnd fiende oavsett om det är folkgrupper eller kapitalismen.
George Orwells ”1984” är förstås den mest kända av de stora dystopierna, så ofta omnämnd att den har blivit en utsliten kliché, vilket Hanna Fahl påpekade i DN för en månad sedan. Och det fanns ju en tid när totalitarismen som den varnade för verkade vara på reträtt.
För några år sedan läste jag om ”Du sköna, nya värld” och förvånades över Aldous Huxleys förmåga att varna för vår tids riktiga faror: där finns soma-medicinen som alla människor åt för att slippa oro, där finns den effektiva underhållningen som höll befolkningen i ett behagligt passivt tillstånd. Det var ju precis där vi hade hamnat, med tillägg av att vi också frivilligt lät den nya tekniken övervaka oss.
Efter februari 2022 har tiden ändrats, och Orwells varning för totalitarismen har sorgligt nog blivit relevant igen.
Men den tredje av de stora dystopierna borde vi tala mer om. Karin Boyes ”Kallocain” (läs den på litteraturbanken.se) påminner på många sätt om Orwells ”1984”, med en totalitär stat som styr medborgarnas liv och ständigt övervakar dem. Familjeliv och reproduktion är i statens tjänst: det behövs soldater till krigen.
Precis som i ”1984” är det känslorna som förråder människorna. Kemisten Leo Kall uppfinner kallocainet, en drog som får människan att tala sanning om sina innersta drömmar. Chockad upptäcker han att det finns fler statsförrädare än han trott.
Karin Boye talade om den nödvändiga tilliten. Motståndsrörelsen träffades för att visa varandra förtroende
Första gången jag läste ”Kallocain” var den en besvikelse. Jag hade tänkt mig något storslaget, omvälvande, något samhällsstrukturellt alternativ till kommunism och kapitalism.
Karin Boye talade i stället om den nödvändiga tilliten. Motståndsrörelsen träffades för att visa varandra förtroende. Någon la fram en kniv. Någon la sig och sov utan att vara rädd. Man hyllade en man som aldrig låste sin dörr. (Sen blev han rånmördad, vilket Leo Kall hånskrattar åt. Vem vill vara så blåögd?).
Det var bara famlande, tveksamt och naivt, tyckte jag då. ”Kallocain” handlar om människornas längtan efter att slippa vara rädda för varandra, och när jag i dag läser om den har den plötsligt blivit viktigare än alla konkreta och tydliga framtidsvisioner. Och märkligt hoppfull. Hellre naivitet än att vi alla kämpar mot varandra till sista blodsdroppen.
Läs fler texter av Lotta Olsson, exempelvis Lauren Groffs ”Den vilda flykten” är obegripligt trollbindande
