Det vimlar sedan gammalt av journalister i deckargenren. Ta bara nyhetsfotografen Harry Friberg i Stieg Trenters böcker från fyrtiotalet och framåt, vars kamera möjliggör att se detaljer som inte alla ser. Deckaren är ofta en praktisk beskrivning av journalisternas på ytan tämligen lättbegripliga arbete: man tar reda på vad som har hänt, förhoppningsvis skarpögt nog för att se vad som döljer sig under det skenbara.
Journalistyrket är också som gjort för att få ställa närgångna frågor under täckmantel av att man arbetar med Ett Viktigt Reportage. Till skillnad från poliserna sitter journalisterna inte heller lika fast i ett jobbigt regelverk, utan kan använda mer oortodoxa arbetsmetoder. Dessutom kan man avslöja samhällets verkliga skurkar, de som begår de stora brotten mot samhället. Undersökande journalistik, sånt som Micke Blomkvist har ägnat sig åt sedan Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” (2005). I hans och många verkliga journalisters händer blir journalistiken ett viktigt komplement till rättssamhället.
Men journalisternas roll i deckarna förändras. Tydligast är det i Lena Sundströms och Jens Mikkelsens briljanta ”Fristaden” som kom ut för snart två veckor sedan, där den moderna journalistikens fallgropar diskuteras på ett nytt sätt. Vad händer när journalisterna får mindre tid att göra research? Nöjer man sig med att åstadkomma bra rubriker, även om rapporteringen i förlängningen ger en osann bild av samhället?
Det är en större fråga än att vara den samtida arbetslivsskildring som deckarna också länge har ägnat sig åt, med egensinniga poliser och journalister som journalisträven Lasse Ferm i Fredrik Lundbergs debut ”Tigerns år”. Lasse Ferm sätter upp ett oskuldsfullt ansikte när chefen frågar hur det går med det reportage hon beordrat ut honom på och svarar skenheligt att det bara ska till lite fler samtal med källor. Fast det vill han inte alls göra, utan kilar i väg och fortsätter med det han själv tycker är mer intressant: en motarbetare i dagens arbetsklimat.
5 x nya deckare
Fredrik Lundberg
”Tigerns år”
Piratförlaget, 381 s
Det är 1998, fyra år efter folkmordet i Rwanda, men i grannlandet Kongo torde det väl ha blivit ganska lugnt? En grupp turister befinner sig där, för att bland annat se de mytomspunna bergsgorillorna. Två svenska kvinnor är med på resan, Jeanette och Karin.
Varpå hela gruppen försvinner.
Hemma i Stockholm gnetar tevereportern Lars Ferm (jotack, han får höra mycket om sin namne, den omdöpte Svartenbrandt) med allvarliga reportage som klipps ner till nära nog ingenting och småtråkiga likgiltigheter som i alla fall cheferna gillar. Lars Ferm själv är mer koncentrerad på det spelande han ägnar nätterna (och större delen av lönen) åt.
Men han vaknar till när han hör ryktet om de försvunna turisterna i Kongo, och när en av dem visar sig vara hans ex-svägerska blir han ännu mer engagerad. Går det att få kontakt med journalister i närheten? Vad gör UD?
Thrillerdebutanten Fredrik Lundberg är förstås själv journalist, och i början grumsar jag rätt mycket över alla detaljer han måste förklara för oss fåkunniga om hur arbetet på ett tevebolag går till. Dessutom är han oroväckande rolig. Det borde vara helt oförenligt med thrillerformen, eller åtminstone irriterande, när han låter sin självironiske journalist berätta om sin förmåga att slinka undan chefernas beslut.
Men det fungerar ovanligt bra, konstigt nog, och när turistgruppen hamnar i klorna på livsfarliga milisgrupper lyckas Fredrik Lundberg gå över i ett sakligt allvar utan att tappa sitt goda humör. Det blir fruktansvärt spännande och stundtals bara fruktansvärt, med en imponerande mänsklig ton som gör det riktigt svåra uthärdligt.
Självklart måste Lasse Ferm till slut också kasta sig iväg till Kongo, och blir inblandad på ett sätt som han verkligen inte har tänkt sig. Den halsbrytande upplösningen är minst sagt överraskande.
Lars Kepler
”Sömngångaren”
Albert Bonniers förlag, 350 s
Visserligen har böckerna av Lars Kepler alltid varit tämligen bloddrypande, men i ”Sömngångaren” yr det kroppsdelar från början till slut. En yxmördare går lös och blodet forsar.
När en sjuttonårig pojke hittas i omedelbar närhet till åtminstone en kroppsdel blir han förstås misstänkt. Han hävdar att han inte har en aning om vad som har hänt, ty han har sovit även när han har promenerat till mordplatsen.
Kanske han ändå minns något? Kommissarie Joona Linna tillkallar hypnotisören Erik Maria Bark för att gräva fram detaljer ur gossens undermedvetna.
Det är som vanligt välskrivet och skickligt berättat, och Lars Kepler (pseudonym för Alexander och Alexandra Ahndoril) utnyttjar elegant skräcken för skrämmande kontrollförlust som sömn och hypnos kan medföra. Men det är inte den bästa boken i serien.
Emelie Schepp
”Hundra dagar i juli”
Norstedts, 478 s
Inledningen är suggestivt otäck, med mannen som pratar med sin fru tills telefonsamtalet oförklarligt bryts. Hon försvinner, och på dagen ett år senare ljuder ett skott i deras hus.
Poliserna som undersöker fallet är Maia Bohm, nyligen inflyttad i Motala med sina barn, och den yngre polisen Greg Wallin som i början har svårt att förstå Maia Bohms sätt att arbeta. Men det blir lättare när han får klart för sig att hon faktiskt måste smita från jobbet då och då, eftersom hennes svårt sjuke son ligger på sjukhus och väntar på en hjärttransplantation.
Emelie Schepp har tidigare skrivit sju populära deckare i sin serie om åklagaren Jana Berzelius, men nu kastar hon loss och har blivit bättre än någonsin. ”Hundra dagar i juli” ska vara en fristående bok, och det är synd: personerna är intressanta bekantskaper som gott kunde ha fått fortsätta.
Karin Smirnoff
”Millennium: Lokattens klor”
Polaris, 400 s
Det är nitton år sedan journalisten Micke Blomkvist och hackern Lisbeth Salander första gången dök upp i Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”, första boken i Millenniumserien. Efter hans trilogi skrev David Lagercrantz tre delar till, och nu är Karin Smirnoff på sin andra bok, del åtta i serien.
Det har rört sig rätt långt från Stieg Larssons universum, får man säga, det där som var fullt av optimistisk energi och förändringsvilja. Micke och Lisbeth har blivit trötta och medelålders, och mer bifigurer. I stället handlar ”Lokattens klor” om tonårsflickan Svala i det nordliga Gasskas, där miljöaktivister kämpar mot planerna på ny gruvutvinning.
Intrigen är genomtänkt, och Karin Smirnoffs språk är bara det värt att läsa. Men trots alla överraskande jakter och ondskefulla skurkar vill inte engagemanget riktigt infinna sig.
Hélène Gullberg
”Novisen”
Bazar, 317 s
Det är vågat att i en deckare mörda en präst i Storkyrkan i Stockholm, och prästen har dessutom en diamantbrosch inkörd i bröstet. Var det hans nydanande verksamhet som gick för långt för en del i kyrkan? Eller finns det andra motiv? Ett fåtal personer dyker upp i utredningen, som visar sig bli intressant även för antikexperten Majja Skog.
Första boken om Majja Skog och polisen Karin Klinga, ”Adepten”, kom förra året och var en fin debutdeckare som berättade entusiastiskt om antikviteter vid sidan om mordintrigen. Och ja, Hélène Gullberg skriver förstås fortfarande bra.
Tyvärr är uppföljaren lite för snabbt hopkommen. Personbeskrivningarna blir aningen för klichéartade och både ledtrådar och villospår för övertydliga. Det är synd på en i grunden bra berättelse, och Hélène Gullberg har visat att hon kan betydligt bättre.
Läs mer av Lotta Olsson och mer om deckare
