För länge sedan var det den intelligente Sherlock Holmes som löste svåra mordgåtor och fick förklara allt för sin trögtänkte kollega, doktor Watson. En bra berättarkonstruktion, där Watson blev den ställföreträdande läsaren. Mönstret blev en modell som vandrade vidare genom deckargenerationerna, med många ruskigt begåvade detektiver och så småningom även vanliga poliser som har haft extraordinär intelligens.
Inget ont i det: många av mina bästa fiktiva vänner tillhör de där skarpa hjärnorna. Var stode vi utan Hercule Poirot, Lars Martin Johansson, Hanne Wilhelmsen, fader Brown, Christer Wijk och de andra? Även om jag ofta känner mig närmare befryndad med de mer vardagsstretande poliserna som har följt efter Martin Beck, som Alan Banks och Ben Cooper, Maria Wern och Anna Maria Mella. Där handlar det mer om hårt arbete än om strålande intelligens och intuition.
Sen kom ju de överbegåvade kvinnorna i Lisbeth Salanders kölvatten, och även om det är lite tråkigt att kvinnor tydligen måste ha neuropsykiatriska diagnoser för att få vara riktigt skärpta har det lett till en rolig omfördelning av den gamla Holmes-Watson-duon. I nya ”Nådastolen” av M W Craven lunkar en butter polis, huvudpersonen Washington Poe, och hämtar mat åt sitt datorsnille Tilly Bradshaw medan hon slamrar på tangentbordet och löser det mesta. Och, givetvis, hon måste förklara flera gånger för Poe hur saker hänger ihop, så att även en lagom disträ läsare hänger med.
Mattias Edvardsson låter i stället sin polisassistent Gunni Hilding vara en fullständig nybörjare när hon deltar i mordutredningen i ”Gravglänta”, vilket också är berättartekniskt tacksamt. Hon tvekar om sina arbetsmetoder, och ifrågasätter även stundtals de mer erfarna polisernas arbete.
Gunni Hilding är en av de mest lyckade bland de senare årens huvudpersoner. Hon är inte ett geni, inte heller en trög Watson, hon har inga missbruksproblem eller säregna vanor. Det mest konstiga hon gör är att hon rider, vilket ju inte är helt ovanligt att folk gör i verkligheten. Men i en deckare är hon mycket udda.
Mattias Edvardsson
”Gravglänta”
Bokförlaget Forum, 332 s
Tre barn springer upp i skogen och leker kurragömma, men bara två återvänder. Det är 1989 på Söderslätt i sydvästra Skåne, och den nyblivna polisassistenten Gunni Hilding blir en av dem som deltar i mordutredningen. Fem år senare blir den otäckt aktuell igen.
Det är ju en av de starkare trenderna i svenska deckare just nu: att förflytta handlingen till ett nära förflutet när det inte ännu fanns mobiler, datorer och övervakningskameror, och landsbygden har länge varit en vanlig spelplats för deckarna. Så jo, nog kan man sucka lite trött över att även Mattias Edvardsson använder sig av detta som gjorts så bra av bland andra Ninni Schulman, Christoffer Carlsson och Carl-Johan Vallgren.
Men han gör det så skickligt att jag faktiskt inte tänker på likheterna förrän efteråt. Han har alltid varit sällsynt begåvad på att skildra vanliga, trovärdiga och angelägna personer, och Gunni Hilding är en av hans bästa. Han ger även andra personer stort utrymme och beskriver den lilla byn Gabeljung i detalj: de unga männen som mest står i verkstaden och fixar bilar, paret som är så trevliga, de två bröderna som var lekkamrater med offret och som har en del att berätta.
Mattias Edvardsson har förmågan att berätta en spänningshistoria så att den blir förvånansvärt allmängiltig: så här är vi ju, med våra vita lögner och undanhållande av det vi inte vill att alla ska veta. Poliserna bestämmer sig för en lösning lite för fort, och vid den tiden trodde vi på saker som vi inte tror på numera (men är de verkligen fel för det?).
Det här är första delen i en ny planerad serie, och den lovar onekligen gott genom sitt lågmälda berättande och prövande förhållningssätt. Det finns en viktig osäkerhet i Mattias Edvardssons böcker, där han inte slår fast enkla sanningar om människor utan lyfter fram nyanserna. Det är inte så lätt, det där med rätt och fel.
M W Craven
”Nådastolen”
Övers. Gabriel Setterborg, Modernista, 480 s
Den egensinnige polisen Washington Poe i brittiska Lake District går till en terapeut för att få hjälp efter ett fruktansvärt fall som han knappt har överlevt.
Helt bakvänd berättarteknik i en deckare! Men det fungerar faktiskt.
Det börjar med att grävlingar har skoffat upp en grav på en kyrkogård, inte helt ovanligt. Det är mer ovanligt att det ligger ytterligare ett lik under kistan.
Långt senare hittas ett lik som har stenats till döds. Washington Poe, Tilly Bradshaw och en mystisk medarbetare de påtvingas följer spåren till en mycket konservativ kristen sekt, och det blir både blodigt och mycket dramatiskt.
Fast roligast är Poe själv, i seriens tredje bok fortfarande på kant med sin chef och oförmögen att följa regler. Det här är deckare för alla som är less på vår tids organisationsteorier, byråkrati och möten.
Elina Backman
”Innan polarnatten faller”
Övers. Marjut Hökfeldt, Bokfabriken, 400 s
True crime-poddaren Saana Havas reser så långt norrut det går att komma i Finland, för att undersöka ett fall hon har blivit ombedd att ta sig an: tonårsflickan Inga hittades mördad i Enare sommaren 1998. Mordet är fortfarande olöst, men Ingas syster Heta kan inte ge upp trots att alla andra tycks ha gjort det.
Landskapet är som vanligt viktigt, Elina Backman har en fenomenal förmåga att använda miljön som stämningsskapare. Det är milt uttryckt en glesbefolkad trakt, kommunen Enare som är Finlands största kommun med en befolkning på 0,47 personer per kvadratkilometer och stora ödemarker.
Det är tredje boken om Saana Havas och hennes pojkvän, polisen Jan, och kanske är tempot lägre här än i ”När kungen dör” (2020) och ”När spåren försvinner” (2022). Men Elina Backman lyckas berätta så fängslande att det inte riktigt märks.
Anne Holt
”Tolv otämjda hästar”
Övers. Barbro Lagergren, Piratförlaget, 493 s
Det börjar så hemskt att jag länge hoppas på någon form av mirakel: en av Hanne Wilhelmsens närmaste hittas mördad. Dessutom tar Hannes fru Nefis tonårsdottern Ida med sig och lämnar Hanne.
Alltså är det upplagt för självrannsakan, men är det ens möjligt att ändra sig efter ett långt förhållande? Hanne Wilhelmsen försöker, och gör också allt hon kan för att hitta den som mördade vännen.
Spåren leder till incels, unga frustrerade män som lever i ofrivilligt celibat, och mer ska inte avslöjas av den hisnande otäcka (men inte onödigt blodiga) intrigen. Veteranen Anne Holt har här skrivit en av sina bästa deckare, och lyckas förena både psykologisk insikt och spänningsfylld mördarjakt. I grunden ligger den förtvivlade ensamheten hos både offer, mördare och detektiv som en djup klangbotten.
Sarah Easter Collins
”Skärvor av en syster”
Övers. Helen Ljungmark, Louise Bäckelins förlag, 280 s
Det är en spänningsroman om relationer långt mer än en hederlig deckare, men nog begås det brott, alltid. Flickorna Robyn och Willa träffas och delar rum på internatskolan, dit Willa blir skickad för att undkomma journalisternas närgångenhet efter det att hennes syster Laika försvunnit spårlöst. Willa ser Laika överallt, saknar henne bottenlöst och slutar inte leta även om Robyn betyder allt mer för henne.
Berättelsen börjar när Willa och Robyn länge har varit vuxna och träffas på en middag med sina respektive och några vänner. Därifrån tar debutanten Sarah Easter Collins avstamp och rullar upp en intrikat och allt mer uppslukande berättelse om komplicerade familjer, kärlek, vänskap, outhärdliga svek och sorg.
Men den engelska titeln ”Thing’s don’t break on their own” är svår att överträffa.
Hitta dina favoritdeckare i Deckarväljaren och läs mer om deckare
