Metadeckarna blir allt fler, och snart kan man börja tala om dem som en egen undergrupp i deckargenren. Förra året kom Alice Feeneys ”Daisy Darker” som använder sig av Agatha Christies mest kända bok, ”Och sen var de bara en”. I år har det kommit betydligt fler på svenska: A J Finns ”Slutet på historien”, en noirdeckare som utspelar sig i San Fransisco, Dann McDormanns ”Morden i West Heart” där referenserna till deckarhistorien står som spön i backen, och Arne Dahls och Jonas Moströms ”Skaparen”, en metahistoria om en deckarförfattare vars berättelse plötsligt får eget liv.
Min egen favorit är brittiska Elly Griffiths ”Mordkonsulten” (2022) i bokserien om polisen Harbindar Kaur, som där utreder mordet på en äldre kvinna som visar sig ha varit konsult åt åtskilliga deckarförfattare. Elly Griffiths skriver bland annat om en deckarfestival och roar sig med att parodiera olika typer av författare.
Nu är det Anthony Horowitz tur. Fast han har skrivit metadeckare förut, som ”Magpie Murders” som blev en ovanligt rolig tv-serie med Leslie Manville och Conleth Hill i huvudrollerna.
Det är en svår berättarteknik, för det handlar om att gång på gång påminna läsaren om att det är påhittade berättelser. Risken är överhängande att läsaren inte hinner dras in i den fiktiva verkligheten och engagera sig i huvudpersonerna.
Men det är också ett intressant sätt att referera till de klassiker som av olika skäl inte längre är lika lättillgängliga som underhållningslitteratur. Det är lätt att tro att det är tidstypiska fördomar som gjort en del gamla deckare svårlästa, men jag tror att det oftare handlar om tempo och språk. Vi lever i en så otålig tid att få orkar igenom de gamla mästarnas vindlande berättelser.
Själv är jag förtjust i dem just därför, även om John Dickson Carrs gamla berättelser kan få mig rätt irriterad när vartenda klockslag ska gås igenom i detalj. Som att läsa en tidtabell! G K Chestertons lågmälda historier om fader Brown, nu i nyutgåva på svenska, andas mer vacker dåtid.
Men metadeckarna är, när de är som bäst, ett oemotståndligt samtal mellan nutid och dåtid.
Anthony Horowitz
”Ordet är mord”
Övers. Christina Mansicka, Bokförlaget Forum, 250 s.
Först fnyser jag: vad är det här för dumheter? Att författaren själv är huvudperson? Kan inte autofiktionen hålla sig borta ens från deckargenren!
Men Anthony Horowitz, författaren till en oändlig mängd böcker, upphovsman till tv-serien ”Foyle’s war” och även ibland manusförfattare till ”Morden i Midsomer”, har lyckats skriva en sällsynt lyckad metadeckare.
Det börjar med en kvinna i sextioårsåldern som går in på begravningsbyrån Cornwallis and Sons och beställer sin egen begravning. Inte helt ovanligt, faktiskt, en del förbereder sånt minutiöst.
De brukar bara inte dö samma dag.
Diana Cowper blir dessutom mördad, och privatdetektiven Hawthorne kopplas in. Varpå han slår en signal till författaren Anthony Horowitz och föreslår att han ska skriva en bok om utredningen, med Hawthorne som huvudperson.
Det vill inte Horowitz alls. Den där jobbiga privatdeckaren! Humorbefriad och helt okunnig om dramaturgi, som bara lägger sig i med en massa pekpinnar om hur Horowitz ska skriva. De har arbetat tillsammans tidigare och blev aldrig vänner. Hawthorne envisas dessutom med att kalla Horowitz för Tony, ett smeknamn han inte alls uppskattar.
”Ordet är mord” är första boken i en serie om hittills fem böcker (de övriga fyra är ännu inte översatta) som skulle kunna gå att använda som handbok i deckarskrivande, för Anthony Horowitz diskuterar deckarskrivandets våndor igenom hela historien, utan att för ett ögonblick tappa greppet om vare sig spänning eller intrig. Då och då grälar han på sig själv också, när han bryter mot någon regel.
Dessutom, som grädde på moset, får man en massa roligt skvaller om en känd författares liv. Det där mötet med Steven Spielberg och Peter Jackson vill man gärna veta om det hände på riktigt.
Trevor Wood
”Vid vägs ände”
Övers. Jessica Hallén, Modernista, 349 s.
Hemlöse Gadge är misstänksam: en hemsida påstår att brittiska Newcastles hemlösa i många fall lever gott på välgörenhet och bidrag. I själva verket är de inte alls hemlösa, hävdar hemsidan, de klär om och åker hem till fina villor!
Stämningen i staden förändras, och många hemlösa börjar bli rädda. Gadge försöker skugga några som han misstänker, men blir överfallen och så misshandlad att han hamnar på sjukhus.
Hans bästa vän Jimmy Mullen, som själv varit hemlös, har egentligen inte tid att snoka. Han har fått ett jobb. Men det är klart att han inte kan strunta i Gadge – och det finns det fler som inte kan, visar det sig.
Det är tredje boken om ”Sherlock Hemlös” som Jimmy Mullen kallas, och det är en ovanligt bra deckarserie. Trevor Wood berättar spännande och nyanserat om utanförskap och samhällsproblem.
Anna Jansson
”Gå över lik”
Norstedts, 334 s.
Ett näst intill mumifierat lik hittas när en gammal biograf börjar brinna, och poliserna i Örebro misstänker att det kan vara en tonårsgrabb som man har trott flydde stan på 1980-talet.
Men likfyndet kommer i skymundan när Örebro universitet firar årshögtid med sedvanlig pompa och ståt, noga förberett och med alla högdjur man kan komma på vid honnörsbordet. Varpå någon av just högdjuren plötsligt faller ihop, och flera vid bordet får kramper. Kaos utbryter i salen.
Polisen Kristoffer Bark råkar vara på festen, inbjuden av sin exfru, och blir givetvis genast inblandad i utredningen som får stor uppmärksamhet.
Perspektivet växlar mellan Kristoffer Barks polisarbete och en anonym nattsköterskas berättelse om sitt arbete med döende patienter, och som vanligt lyckas Anna Jansson få in etiska resonemang i en synnerligen spännande intrig.
G K Chesterton
”Fader Browns visdom”
Övers. Per Olaisen och Anonym, Aleph bokförlag, 207 s.
Tolv av de klassiska novellerna om fader Brown, G K Chestertons berömde privatdetektiv som förenar skarpsinne med insiktsfull moral. Det är andra samlingen som lilla Aleph förlag ger ut (den förra heter ”Fader Browns oskuld” och kom ut 2022), och ursprungligen gavs den ut 1914.
Fader Brown är en ”otymplig liten figur”, snarast löjeväckande i jämförelse med en sån som Sherlock Holmes. Men han ser igenom dimridåerna, ibland bokstavligt talat. Här finns pärlor som ”Familjen Pendragons undergång” och ”Den purpurfärgade peruken”, där man först misstänker trolldom.
Det är gott om den tidens obehagliga rasfördomar, men Chesterton lyfter stillsamt fram fördomarna även mot fader Brown, i ett England där det inte var särskilt populärt med katolska präster.
Eva Frantz
”Så dör du nöjdare”
Schildts & Söderströms, 318 s.
Äldre poliskonstapel Anna Glad skulle egentligen vara ledig och hemma med familjen, men när chefen ringer är det bara att åka till ett stort gammalt vildmarkshotell som blivit privatbostad. Där har fyra kvinnor haft kräftskiva, en tradition de har upprätthållit i över tjugo år.
Men på morgonen är en av dem död, och en är försvunnen.
Det är femte boken i finlandssvenska Eva Frantz serie om Anna Glad, och något av ett kammarspel där nästan allt kretsar kring de fyra kvinnornas liv. De har varit så olika, men ändå hållit ihop av någon anledning.
Eva Frantz har en vardagston som är ovanligt trovärdig, och beskriver hur svårt det är att vara en upptagen polis när man har en fyraåring hemma. Sonen Goffe är less på att bli sist hämtad från förskolan, och utled på löften som aldrig infrias när mamma måste jobba.
Välj dina favoritdeckare i Deckarväljaren och läs mer av Lotta Olsson
