I år är det sextio år sedan Ruth Rendell (1930-2015) debuterade med ”Vem var Doon?”, den första av tjugofyra deckare om kommissarie Reg Wexford. Han var ett ovanligt inslag i deckargenren: en helt ordinär polis, långt från genialiteten hos Sherlock Holmes eller Hercule Poirot. Påminner han om någon så är det om Maj Sjöwalls och Per Wahlöös polis Martin Beck som såg dagens ljus i ”Roseanna” året efter: de är båda hårt arbetande tjänstemän som envist samlar bevis, tänker och till slut sätter fast en mördare – som inte heller är särskilt imponerande.
Brittiska Ruth Rendell kallades deckardrottning precis som kollegan P D James, men avskydde titeln. Ruth Rendell avskydde även Agatha Christies miss Marple, som brukade jämföra mördarna med opålitliga bybor i det lugna lilla St Mary Mead.
I stället börjar Rendells intriger i vad vi i dag skulle kalla socioekonomiska förhållanden, i grå vardag, tillkortakommanden och frustration. Det är en tid när man börjar beskriva klasskillnader och samhälleliga konsekvenser på ett nytt sätt, sextiotalets politiska vindkantring märks tydligt. Ruth Rendell var själv politiskt aktiv för Labour i House of Lords.
Hon skrev allt fler psykologiska thrillers med åren, gärna under pseudonymen Barbara Vine, och växlade mellan dem, fristående deckare och Wexfords återkommande utredningar i den fiktiva orten Kingsmarkham.
Själv började hon sin yrkesbana som journalist, men slutade efter att ha skrivit om en middag på en lokal tennisklubb, en middag som hon inte deltog i och där hon missade att talaren fallit död ned. Det var en av få roliga historier hon berättade om sig själv, hon tycks ha varit ett rätt svårmanövrerat intervjuoffer. Varför hon började skriva? Hon tyckte om att skriva maskin. Varifrån berättelserna kom? De bara kom.
Böckerna är lågmälda, utan explicita våldsskildringar, och kryper i stället ibland obehagligt nära läsaren. Ändå är det svårt att sluta läsa: där finns en klarsynthet som inte går att värja sig mot. Så här sextio år senare är hon framför allt en ovanligt klok människoskildrare.
”Vem var Doon?”
Övers. Lars Hermansson, AB Lindqvists förlag, 180 s, 1964
Den är snarast en historisk deckare, tyckte Ruth Rendell själv med tiden, för ”From Doon With Death” skildrar en verklighet som känns märkligt gammal. I lilla Kingsmarkham ringer mr Parsons till polisen när hans fru Margaret inte är hemma när han kommer från arbetet. Den trötta polisen som kommer dit försöker lugna mr Parsons, en och en halv timme är kanske inte så mycket att gå i taket för? Men mr Parsons vet: hans fru är alltid hemma när han kommer hem. Något har hänt.
Det har det ju, och Margaret Parsons hittas så småningom mördad i skogen utanför staden.
Det är nu kommissarie Reg Wexford gör entré i Ruth Rendells första publicerade deckare. Ledtrådarna för att lösa mordet är få: en bränd tändsticka och ett dyrt läppstift.
Margaret Parsons var lyckligt gift, verkar det som, även om det finns några detaljer som polisen noterar. Maken har ett stort intresse för brott, ”det är en hobby”, försvarar han sig med när polisen lägger märke till alla blodiga titlar i bokhyllan. Och vem är Doon? Margaret Parsons har en hel låda böcker med dedikationer från någon som kallar sig Doon och är uppenbart besatt av Margaret Parsons.
Det är en stillsam berättelse, en pusseldeckare i gammal hederlig stil där Wexford och hans underlydande anställer förhör med alla upptänkliga bekanta och barndomsvänner, pratar med butiksinnehavare och studerar bildäck. Genom förhören och polisernas iakttagelser växer bilden av ett gammalt samhälle fram, där kvinnorna genomgående är hemmafruar och männen är de enda med någon form av frihet. Annat är överraskande modernt: det är rätt mycket som inte alls har ändrats genom åren. Bara det är roligt att upptäcka.
Upplösningen är inte helt omöjlig att räkna ut i vår tid, men 1964 var den synnerligen ovanlig i brittiska deckare.
”Demonen”
Övers. Ann Henning, Legenda pocket, 214 s, 1976
Den pedantiske Arthur Johnson stryper kvinnor ibland. Inte bra, inser han även själv. Tråkig vana. Det är därför han i stället har börjat strypa skyltdockan han hittade i källaren, en ofarlig handling som han tar till när begäret kommer över honom.
Fast det är ju inte hans källare. Hyresvärden förvarar allt möjligt skräp där, och Arthur Johnson smyger dit sent om kvällarna. Ingen ser honom, för enbart ett rum har utsikt över bakgården och där bor det ingen.
Det är klart att någon flyttar in, så småningom. För Arthur Johnson blir det mardrömslikt från början, för den nye heter Anthony Johnson och de blir omedelbart hopblandade. Inte nog med det, den nye hyresgästen får för sig att rensa i källaren, vilket leder till oväntade katastrofer för dem båda.
Elegant intrig där vardagliga samtal på puben snabbt blir svindlande obehagliga.
”Drömmar till döds”
Övers. Ann Henning, Askild & Kärnekull, 228 s, 1980
Två unga män, Marty och Nigel, får en dag höra om ett litet lokalt bankkontor där det bara arbetar två personer, en ung kvinna och en äldre bankkamrer. I kassaskåpet kan det finnas åtskilliga tusen pund, tämligen lättåtkomliga. Sagt och gjort: de planerar (nåja, inte särskilt genomtänkt) ett rån en dag när den äldre bankkamrern ska vara ute på lunch.
Bankkamrern å sin sida är utled på sin tråkiga fru, trista barn och jobbiga svärfar. Han älskar att läsa romaner, och har genom litteraturen insett att livet kan vara något mer och bättre än att sitta framför tv-n på kvällarna efter en händelselös dag på arbetet. Nu får han plötsligt en chans att smita från sitt vanliga liv! Men vart ska han ta vägen, och vad är det egentligen han vill?
Det är en av Ruth Rendells fiffigaste intriger, en berättelse om desperata drömmar och fatala felbeslut – och om litteraturens fördärv.
”Stenarna skola ropa”
Övers. Nils Larsson, Bonniers, 293 s, 1985
Ska man läsa en enda bok av Ruth Rendell är det denna, en genialt konstruerad mordhistoria där mördaren avslöjas på första raden: ”Eunice Parchman dödade familjen Coverdale därför att hon inte kunde läsa eller skriva.” Ändå blir det en gastkramande deckare där spänningen bara växer, för även om läsaren förstår Eunice Parchmans frustration är det också uppenbart att den rika, välutbildade familjen Parchman bara vill sitt hembiträde väl.
Fast de förstår ju ingenting.
Det är ett knivskarpt klassdrama med okunskap som centralt tema, den som leder till katastrof för alla inblandade. Och trots att man vet vem som är mördaren lyckas Ruth Rendell placera ut åtskilliga överraskningsmoment längs vägen till mordet.
Den har fått efterföljare: Leïla Slimanis roman ”Vaggvisa” från 2020 börjar nästan exakt likadant.
”Svavelbröllop”
Övers. Ylva Stålmarck, Gedins, 352 s, 1996
Som Barbara Vine skrev Ruth Rendell några av sina bästa romaner. I ”Svavelbröllop” från 1996 vårdar sjukvårdsbiträdet Jenny en äldre kvinna, Stella, som är döende i lungcancer. Stella tycker om Jenny från början, och är den enda som kallar Jenny för hennes riktiga namn, Genevieve.
Gradvis blir de allt närmare vänner, och Stella börjar berätta om sitt liv. Om maken Rex, och om Alan som hon älskade över allt annat och inte kunde låta bli att träffa. Han var också gift.
Jenny lever i en liknande situation, där maken Mike snickrar när han är hemma och hon så ofta hon kan träffar Ned.
Hur löser man sådant? Skilsmässor? Finns det inte bättre sätt att komma ur ett omöjligt äktenskap?
Det blir en otäck, märkligt spännande berättelse om hur otrohetsaffärerna går allt längre, och obönhörligt mot katastrofer.
Välj dina deckarfavoriter i Deckarväljaren och läs mer av Lotta Olsson
