Har det verkligen gått hela femtio år sedan ”Carrie” kom, Stephen Kings första publicerade bok? Ja, faktiskt. Själv har han hunnit bli sjuttisex, men fortsätter oförtrutet att skriva. En gång hotade han med att gå i pension, men det var efter olyckan 1999 när han hade blivit påkörd av ett rattfyllo, och det var fara värt att han aldrig skulle bli sig själv igen.
Fast det blev han, och fortsatte skriva böcker i samma obegripliga överljudsfart. Snabbproduktion är föraktat i litteraturvärlden, oftast av goda skäl. Förutom när det gäller Stephen King, ett unikum som visserligen inte alltid är på topp men håller en osannolikt hög lägstanivå. Genrelitteratur? Javisst. Men han bräcker de flesta i alla genrer.
Han har en oändlig rad succéromaner bakom sig, såna som ”Cujo”, ”Jurtjyrkogården”, ”Pestens tid”, ”Dolores Claiborne”, och många har blivit ännu mer kända som filmer: ”The Green Mile”, ”The Shawshank Redemption” och ”Misery”. Eller ”Stand by me”, en av hans noveller.
Han är mest känd som skräckmästaren, och läser man ”The Shining”/”Varsel” och ”It”/”Det” är de förvisso skräckromaner (och SOM de skräms!). Men han skriver lika ofta fantasy. Eller vad man ska kalla det. Det är realistiskt, det är spännande, och oftast innehåller det en viss respektlöshet mot naturlagarna. När han skrev ”Mr Mercedes” (2014) skulle den egentligen ha blivit en renodlad deckare, men mot slutet, hej hopp, slank det med lite övernaturligheter ändå. Han kan inte riktigt låta bli.
Läser man Stephen King för berättelserna? Stephen King-kännaren Hans-Åke Lilja säger det i sin nya bok, men jag vet inte om jag helt håller med. Jag läser Stephen King för att han väcker den där barnsliga bokslukaren i mig, den som läser utan att kunna sluta, för att han har en oslagbar berättartalang och kan göra de mest komplexa litterära konstruktioner spännande.
Och, förstås, för magin: en värld där vad som helst får hända och han ändå får en att tro på det. Någonstans har han ju rätt, det finns monster. Och, som han alltid lägger till, det finns många bra människor som vinner över monstren i längden.
Stephen King
”Så du vill ha det mörkare”
Övers. John-Henri Holmberg, Albert Bonniers förlag, 635 s
För varje ny Stephen King-bok som kommer ut blir jag allt mer orolig: hur länge kan karln hålla på utan att tappa stinget? Tänk om den nya boken inte håller måttet?
Sen brukar det gå rätt bra ändå, och de gånger man som läsare är ogillande är det bara som att ha råkat gå in i fel gång i affären. Det är inte allt i hans värld man är intresserad av, helt enkelt, och Stephen King har ett osedvanligt brett register.
Först i boken är novellen ”Två talangfulla jävlar”, om två barndomsvänner som förändras och når enorm framgång efter ett möte i skogen. Det är lätt att läsa in lite av Stephen Kings självbild i den, när den gamle författaren trött säger att han har slutat ge intervjuer, han har sagt allt och förmodligen en hel del dumheter.
”Novell” i Stephen King-sammanhang kan också betyda en 190 sidor lång roman. ”Danny Coughlins onda dröm” som ingår i den här samlingen är en fängslande berättelse om en man som drömmer en envist återkommande mardröm om ett begravt lik och till slut åker till platsen han har drömt om. När han ringer polisen misstänker de givetvis honom för att vara mördaren, och Danny Coughlins vardag blir en mardröm. Det är en av Stephen Kings tydligt moraliska historier, en berättelse om att envist hålla fast vid det man vet är rätt, trots alla motgångar.
Efter den tänkte jag att Stephen King ändå har förändrats: nog har han blivit mindre skräckinjagande med åren och mer allvarlig? Varpå jag kom till novellen ”Skallerormar” och blev fullständigt vettskrämd. Hur kan han med så enkla medel bygga upp något så fasaväckande?
Men några av novellerna är besynnerligt planlösa. I Stephen Kings fall innebär det att de är välskrivna och stundtals vackra porträtt av personer och livssituationer, bara aningen bleka. Och man är ju van vid att hans berättelser ger mer.
Stephen King
”Död zon”
Övers. Jimmy Hofsö, Legenda 1986, 508 s
En obehagligt aktuell roman från 1979, filmad 1983 med Christopher Walken i huvudrollen som John Smith, en man som efter en bilkrasch kan förutsäga framtiden. Det är långt ifrån en välsignelse, snarare är folk misstänksamma, går omvägar kring honom och vägrar ta i hand.
Han blir en mycket ensam man. Bara en galning skulle ju påstå sig kunna sia om framtiden! Efter en katastrof där han inte lyckas rädda alla inser han att han måste använda sin gåva bättre. Så han när det dyker upp en oväntad presidentkandidat som inte alls är som vanliga politiker ser han till att få ta kandidaten i hand på ett valmöte.
Och ser hur farlig framtiden med en sån politiker skulle kunna bli.
Det är en lysande roman, en av de där som är svåra att släppa taget om innan man har läst ut dem, och att läsa den i dag är en skräckupplevelse av tyvärr alltför verkligt snitt.
Stephen King
”Den förskräckliga apan och andra noveller”
Övers. Karl G Fredriksson och Lilian Fredriksson, Legenda 1986, 597 s
När jag fick vara med i Jonas Strandbergs Stephen King-podd för ett tag sen skulle jag välja en novell: det blev ”Den typ som överlever” ur just den här boken. Kirurgen Richard Pine, som rent allmänt är ett as, råkar bli skeppsbruten på en öde ö. Tråkigt, tråkigt.
Än värre: han bryter foten. Himla tur att han kan amputera själv! Och hm, han är ju väldigt hungrig…
Sen går det inte alls bra.
Det är en av Kings slafsigare noveller, men jag är omåttligt road av den. Den är skriven med så gott humör, och med en grundläggande sensmoral som får ett överraskande konkret uttryck. Och det är rätt åt Richard Pine!
Boken innehåller fler väldigt bra noveller, som ”Gudarnas ordbehandlare” och ”Flotten”. Men den spännande kortromanen ”Dimman” har för mycket tentakler för min smak.
Stephen King
”Institutet”
Övers. John-Henri Holmberg, Albert Bonniers förlag 2019, 665 s
Min absoluta favorit från de senaste årens utgivning, framför allt för att berättelsen om Institutet som kidnappar och utnyttjar barn med paranormala förmågor är fruktansvärt spännande. Dit kommer Luke Ellis, en extremt begåvad tolvåring som dessutom har en liten telekinetisk förmåga (han kan flytta på pizzaformar, vilket är av marginell praktisk nytta).
Barnen på Institutet får höra att de ska vara med och rädda världen, som ett slags psykisk militärtjänst. Men vad – och vem – får man offra för att rädda världen? Det är lätt att associera till Ursula K Le Guins novell ”De som går sin väg från Omelas” som handlar om just detta, men också till Philip Zimbardos berömda experiment på Stanforduniversitetet. Hur utvecklas vakterna som har snudd på obegränsad makt?
Jo: en tänkvärd bok. Men framför allt otroligt skickligt berättad.
Hans-Åke Lilja
”Stephen King – historier från fem decenniers författarskap”
Ekström & Garay, 150 s
Nog för att jag läser Stephen King med förtjusning, men jag har inte läst allt. Hans-Åke Lilja är däremot en av de riktiga entusiasterna, och driver sedan länge webbsidan Lilja’s Library (https://www.liljas-library.com/).
I sin nya bok (han har skrivit flera) som givetvis kom i april, när det egentliga jubileet var, går han igenom Kings böcker decennium för decennium. Han gör nedslag i några av böckerna, platserna och personerna, med noggranna utvikningar kring tillkomst och olika versioner och en förbluffande vetskap om allt Stephen King någonsin har yttrat offentligt.
Det låter ju knäppt. Och det är det! Men Hans-Åke Lilja skriver bra (han har ju en bra förebild), med en uppenbar läsglädje som bär över sidorna. Dessutom har han gjort ett utmärkt register över Kings böcker och filmer.
Läs mer av Lotta Olsson och mer om böcker
