”Love lies bleeding” har intensiva sexscener men inget till övers för innerlig romantik

Redan under förtexterna sätter den brittiska regissören Rose Glass tonen för sin film; köttiga närbilder från gymmet på svettiga bröstvårtor och muskler som flexar ackompanjerade av tidstypisk elektronisk musik. Året är 1989 och allt i ”Love lies bleeding” handlar om sex, vapen och bodybuilding. Lou (Kristen Stewart) driver ett nergånget gym i en amerikansk håla där den rippade främlingen Jackie (Katy O’Brian som tävlat i bodybuilding i verkligheten) plötsligt kliver in. De inleder en passionerad kärleksaffär som blir komplicerad efter det att Jackie börjar arbeta för Lous kriminelle far, spelad av en fårad Ed Harris. Snart blir Jackie varse varför Lou sagt upp bekantskapen med honom.

För ett tag sedan gjorde Ethan Coen en lesbisk roadmovie, ”Drive-away dolls”, som tyvärr reducerade huvudkaraktärernas begärsriktning till knasig kuriosa. Här är det snarare det nya normala, det vill säga att omgivningen varken ifrågasätter eller uppfattar relationen som kittlande. Med ”Saint Maud” (2019) lyckades Rose Glass skapa ett triangeldrama mellan två kvinnor och Gud, här gör hon samma sak med två kvinnor och Djävulen. Ed Harris råbarkade patriark har så klart excentriska intressen som att föda upp skalbaggar och en frisyr från helvetet, flint med hår långt ner på ryggen, som till och med får Javier Bardems frilla i ”No country for old men” att se klädsam ut.

”Love lies bleeding” är en originell film med övernaturliga element och blinkningar till seriefiguren Hulken. Lou har kommit över ett parti steroider som hon pumpar i flickvännen så att hennes muskler sväller, blodkärl pulserar och hon blir våldsam. Filmen är dock starkast som erotisk thriller. Här får alla tänkbara kroppsvätskor utlopp och kemin mellan Kristen Stewart och Katy O’Brien är övertygande i de intensiva sexscenerna. Här finns dock inget till övers för romantik, alltför innerliga ögonblick klippts bryskt av. Överhuvudtaget är klippningen och musikläggningen driven, rapp och rolig. Som när Lou, som försöker sluta röka, stoppar sig själv från att stjäla ett paket cigaretter ur en död mans ficka. För att inte tala om filmens perfekta gehör när det kommer till all typ av 1980-talsestetik. Inte sedan det begav sig har väl avklippta gymlinnen och hockeyfrillor sett så här heta ut?

Samtidigt är det något med intrigen som haltar, karaktärernas bakgrund redovisas inte trots att det är viktigt för vad som skall komma. Det gör tyvärr deras handlingar obegripliga. Jackies kommande bodybuilding-tävling i Las Vegas sjabblas också, trots den långa uppbyggnaden, bort. Hade jag varit domare på en av de där tävlingarna istället för filmkritiker hade jag därför gett den här filmen högt betyg för imponerade muskelmassa men lägsta för bristande symmetri.

Se mer. Tre andra kvinnliga hämnarfilmer: ”Kill Bill” (2003), ”Lady Vengeance” (2005)  ”Promising Young Woman” (2020)

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul.