Det har knappt gått en vecka sedan Gustaf Björkling senast fyllde jämnt. På en av åkrarna i närheten av gården är dekorationerna från 30-årsdagen fortfarande kvar.
För ett halvt liv sedan, när Gustaf var 15 år gammal och sommarjobbade på ett företag som tillverkar kaffemaskiner, fick han för sig att köpa några får av en kollega.
Det blev starten på hans lantbrukskarriär.
– Jag var alltid intresserad av djur som barn, så jag köpte de där fåren och hade dem i ett uthus hos mormor och morfar. Efter gymnasiet började jag jobba på en mjölkgård och på den vägen var det.
Nu bor Gustaf Björkling, Lovisa Grandin och deras son Alfred i morföräldrarnas gamla hus i Rasbokil utanför Uppsala.
Den lilla familjen arrenderar en närliggande ladugård och 240 hektar betes- och åkermark. På gården håller de kor och kalvar, tackor och lamm. Än så länge kommer inkomsterna främst från djurhållningen men i år ska Lovisa och Gustaf lägga mer krut på växterna.
– Vi ska börja odla i större skala. Det blir höstvete, havre, lite ärtor och gräs till djuren förstås. Tanken är att utveckla spannmålet så att vi får en till verksamhetsgren att stå på, berättar Lovisa.
Någon heltidslön räknar paret dock inte med att kunna plocka ut från sitt jordbruk förrän om flera år. Deras försörjning kommer från andra håll, i huvudsak den egna klövvårdsfirman.
– Att vara bonde är världens bästa jobb, men det är tufft ekonomiskt innan man får snurr på verksamheten, säger Lovisa.
”Det enda felet med svensk mat är att vi producerar för lite av den”, skriver regeringen i sin nya livsmedelsstrategi.
Att livsmedelsproduktionen ska öka i Sverige har länge varit riksdagens mål. I takt med att den geopolitiska oron stigit i omvärlden, har frågor kopplade till Sveriges livsmedelsberedskap hamnat högre upp på dagordningen.
Har vi mat så att vi klarar oss, om krisen eller kriget kommer?
Nja, konstaterade en statlig utredning i februari 2024. Utredningen föreslog bland annat att statliga lager av utsäde, gödsel och bekämpningsmedel bör byggas upp i syfte att stärka beredskapen. I sin nya livsmedelsstrategi pekar regeringen ut livsmedelsberedskapen som ett prioriterat område, men exakt hur framtida beredskapslager kan komma att se ut är fortfarande oklart.
På gården två mil norr om Uppsala drar Lovisa och Gustaf sitt strå till den stack som är Sveriges livsmedelsproduktion.
De unga böndernas mål är att bygga upp en lönsam spannmåls- och köttproduktion, men vägen dit är lång och bitvis snårig.
Att skala upp spannmålsodlingen är riskfyllt. Kostnaden för vårsådden, som består av 50 hektar havre och 10 hektar ärtor, uppgår till ungefär 600 000 kronor. Om tio månader hoppas paret kunna sälja spannmålet för mer än så, men det är långt ifrån säkert att det går.
– Man sår på våren och sen ska man ligga ute med de pengarna till hösten och hoppas att det finns något att tröska. Det kan kännas läskigt att ta så stor risk ekonomiskt för något som, om man har tur med vädret, kommer längre fram, säger Gustaf.
Lovisa håller med sin sambo om det läskiga i att investera stora summor och sedan vara beroende av något så bångstyrigt som sol och regn, men hon medger också att det är det som är tjusningen med yrket.
– Att så något och se hur det utvecklas, att man kanske lyckas trots att man haft vädret att spela med. Det är ju det som är så fantastiskt, och hela anledningen till att vi gör detta.
Det var Gustafs vänner som ställde ut dekorationerna på åkern, men det blev inget stort firande av 30-årsdagen. Gustaf såg vännernas överraskning tidigt på födelsedagsmorgonen när han var på väg ut på några dagars jobb som klövvårdare.
Nästa gång Gustaf fyller jämnt äger familjen Björkling Grandin förhoppningsvis en egen gård.
– Mina föräldrar har en spannmålsgård i närheten och vår dröm är att kunna ta över den. Men det ligger kanske tio år bort, just nu är planen att arrendera ett tag och samla på sig erfarenhet, säger Lovisa.
Utöver en egen gård för sig och sin familj, drömmer paret om att alla i Sverige ska lägga mer svensk mat på tallriken.
– Att handla svenskt när det går är bra för beredskapen och gynnar hela samhället. Vi kommer aldrig kunna producera bananer här, men vi är väldigt bra på att göra vete och kött, säger Gustav.
