Skönt att vara i Helsingfors igen. Det är Helsingfors bokmässa och jag känner mig inspirerad av Claes Hylingers roman ”Ett långt farväl” från 1981, där författarjaget reser till Finland för att skriva om 1800-talsskalden Tavaststjerna och blir förälskad i en kvinna på ett litteraturseminarium i Lahtis. Och han dricker öl… Redan på flygplatsen känner jag att något är annorlunda. En flygvärdinna sitter och läser Hufvudstadsbladet. I papper.
Jag ska hälsa på litteraturbråkaren Dante Löfmarck som bor i en lägenhet han hyr av en släkting till Märta Tikkanen, han läser nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och han har väckt viss debatt i Sverige för artiklar om ironisk poesi, feministiska läsningar och den svenska okunnigheten om den övriga nordiska litteraturen, inte minst den finlandssvenska. Han har inget emot att bråka; han finner det till och med nyttigt. En hållning som känns lite osvensk. Åtminstone ostockholmsk. Så är han ju också från Dalby utanför Lund, där man ibland var tvungen att ryta ifrån mot klasskamrater som kunde lufta extrema, unkna åsikter.
Vi vandrar till bokmässan som ligger i det Vällingby centrum-aktiga Böle. Det lyser en oktobersol och vi pratar om svenska kritikers (typ Jens Liljestrands eller Rakel Chukris) ryggmärgsreflex att avfärda litteratur de inte direkt begriper som ”meningslös” eller ”konservativ”. Det finlandssvenska mässgolvet domineras av de två stora förlagen Schildts & Söderströms och Förlaget. Därutöver finns tidskriftsmontern, kyrkans monter och samtalsscenerna Blåbärslandet och Fiskehamnen. Jag köper en bok av Ture Janson i Runebergantikvariatets monter, ”Maskinmänniskan”.
På antikvariatet Laterna Magica förbereder sig poeterna för kvällens fest med förlaget Ellips och tidskriften Kontradiktion. Förläggarna och författarna Ulrika Nielsen och Ralf Andtbacka är nästan som ett slags förmyndare för den smalare finlandssvenska litteraturen. Vin i plastglas och panelsamtal. Mest i moll. ”Ett stort segment har ingen kontakt med litteratur. Mainstream breder ut sig och viss litteratur trängs ut i marginalen. Den seriöst syftande prosan kanske är mest undanträngd”, säger Andtbacka. ”Poesin är som en kackerlacka, den överlever alltid”, fortsätter han. ”Mer som en slamkrypare!” invänder Nielsen. Poeten Peter Mickwitz förklarar hur läsning aktiverar viktiga neuroner i hjärnan. Man bekymrar sig för ”di smarta telefonerna”. ”En gång i tiden diskuterade Olof Palme litteratur i tv-programmet ’Röda rummet’! Det skulle inte hända i dag!”
Vi bryter upp. Rullcigg med författaren (och DN-medarbetaren) Philip Teir. Han ber oss komma till Författareföreningen senare. Vi dricker Karhu på en rockpub. Iltalehti i papper på bardisken. Löfmarck drömmer sig bort till en värld där läsning blir lagstadgat. ”Gör Sverige till en läsningens diktatur! Om du inte läser tre timmar om dagen, så blir det fängelse i tio år!”
I sofforna på Svenska Författareföreningens kansli sitter några av Svenskfinlands författarstjärnor: Hannele Mikaela Taivassalo, Julia Mykkälä, Emma Juslin, Philip Teir, Carina Carlsson, Martina Moliis-Mellberg, Rosanna Fellman och Victor von Hellens. Flera kommer från Jakobstad, eller ”Jeppis” som det heter i Rosanna Fellmans diktsamling ”Det Jakobstad ingen vill ha”. Med sin Steve Reich-keps och en promotiontröja för Steinway & Sons påminner poeten Victor von Hellens mig om trendiga konstnärer i Stockholm och den tyske normcore-författaren Leif Randts författarfoton. Det försiktiga anslaget och den lätt ironiska fingertoppkänslan gör hans debut ”Något i tiden håller på att ta slut” till en finlandssvensk kusinbok till hipsterpärlan ”Allegro pastell” av Leif Randt.
På fredagen lyssnar jag på svenske Johan Jönson i ett samtal. ”Arbetarrörelsen, den socialdemokratiska rörelsen, har helt släppt taget om litteraturen.” Jag gör ett försök i den finska sektionen, men fastnar i antikvariaten. Köper Peter Englunds ”Förflutenhetens landskap” för åtta euro. Dricker en Aura med Löfmarck uppe på Messuravintolat. ”Finland är ett bättre kulturland än Sverige. Jag är mycket lyckligare här än vad jag var i Sverige”, säger Löfmarck och blickar ut över havet av antikvariat där hundratals besökare står och botaniserar. Kanske är det för att Finland är ett land där man inte tycks omfamna det moderna lika strängt som i Sverige. Här lever både papperstidningarna och ”di smarta”.
På bastuklubben Harju i Berghäll sitter nakna män och bläddrar i Ilta-Sanomat och dricker öl innan de ska in i värmen igen. Efter bastun tar vi varsin Sandels på en fullsatt innekrog med röda lyktor och barpersonal som ser ut som modeller. Sedan tunnelbana till Järnvägsstationen och restaurang Kosmos. Oklanderlig Kaurismäkistämning. Här dricker Hylinger öl med litteratureliten runt 50 år tidigare, i ”Ett långt farväl”.
På krogen Puttes mitt emot har bokförlaget Förlaget långbord. Jag hamnar bredvid Andrea Svanbäck, kulturchef på ”Husis”, Hufvudstadsbladet. Vi äter pizza och pratar om Tove Janssons livskamrat Vivica Bandler, nativitetstal och Natoprocessen, och alla vid vår del av bordet tycker det är tråkigt att det inte längre går att ta tåget till Sankt Petersburg. ”Jag älskar Ryssland!” säger en poet. Ingen verkar glad i Nato, men det var omöjligt att vara emot inträdet. ”Då blev man direkt stämplad som ryssvänlig, vilket är det värsta man kan vara, ungefär” säger en annan poet.
Vi åker spårvagn hem med en överförfriskad man som försöker prata med oss på stapplande svenska. ”Finland är barbariskt!” utbrister han, med både ironi och allvar. Han pratar inlevelsefullt om Japan, och hur tystnad är en del av kommunikationen där, precis som i Finland. Även i Sverige, inflikar jag för mig själv. Numera arbetar han inom finansvärlden, finsk ekonomi går som tåget tack vare stora satsningar på försvarsteknologi. Det är vi bra på, säger han och går av.
Gammalt och nytt i bokaffären Arkadia i Tölö. En förening för arkitekter som lämnat Ryssland ordnar en föreläsning om modernisten Aarne Ervi. Jag köper Olof Enckells gamla arbete om nietzscheanismen i Södergrans diktning. Nya samtal på bokmässan. Att SFP (Svenska folkpartiet) som sitter i regeringen kan gå med på att bokmomsen höjs till 14 procent är svårsmält, säger Philip Teir. Debatt om svenskans ställning i Finland. Författaren Ulrika Hansson säger att hon inte orkar tänka på sitt språks marginalisering.
På flygplatsen spelas Lynyrd Skynyrds ensamhetsepos ”Freebird”. Jag dricker vichyvatten och slår upp det som kanske faktiskt är den stora finlandssvenska romanen
Vi dricker burköl med två litteraturstudenter, Linnea Gyllenberg och Vera Arhippainen. Jag frågar vem som egentligen har skrivit den stora finlandssvenska romanen. De föreslår Kjell Westö, eller Monika Fagerholm. Märta och Henrik Tikkanen är förstås goda kandidater. ”Egentligen finns det flera olika – en för Helsingfors, en för skärgården, en för Österbotten, en för inlandet … ” säger Gyllenberg. En av årets pristagare av Arvid Mörnes pris till författare som skriver på svenska, Mattias Wingren, ansluter och vi pratar om framtiden för författare. Den verkar inte så deppig, om man kan leva med att inte bli så läst, men utgiven på ett fint förlag. ”Ellips är ett väldigt intressant förlag” säger Wingren.
På kvällen har tidskriften Ny Tid 80-årsfest. En spansk noisemusiker spelar skev electronica till ljudet av dikter som Benjamin Rosenlund har läst in. Lådvinet är gratis men jag orkar inte dricka mer. Jag frågar om den stora finlandssvenska romanen. Författaren Hanna Ylöstalo föreslår Christer Kihlmans ”Människan som skalv”, eller Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga”, eller Sally Salminens ”Katrina”. Sedan blir hon tyst. Och så kommer hon på det.
En sista vända på mässan. Efter att ha snurrat runt en stund hittar jag till slut boken jag söker, den Hanna Ylöstalo till slut kom på: Tove Janssons ”Pappan och havet”.
På flygplatsen spelas Lynyrd Skynyrds ensamhetsepos ”Freebird”. Jag dricker vichyvatten och slår upp det som kanske faktiskt är den stora finlandssvenska romanen och börjar läsa: ”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig. Han visste inte var han skulle göra av sig, för allt som fanns att göra var redan gjort, eller också var det nån annan som höll på med det.”
Läs mer om böcker och läs mer kulturdebatt
