Ludwig, 15, väntar på transvård: ”Kommer inte ångra mig”

Redan när Ludwig Persson var tre år var det uppenbart att han inte kände sig som en flicka. Han ville inte ha klänningar på sig, och han undvek färgen rosa, enligt hans mamma Jenny.

– För oss har det varit tydligt. För alla i omgivningen blev det naturligt att det är en pojke, säger hon.

Ludwig föddes som flicka, men har konsekvent känt sig som en pojke. Nu är Ludwig 15 år och kämpar för att få kunna vara en tonårskille på samma villkor som andra. Men på grund av hans unga ålder är möjligheterna till könsbekräftande behandling inom sjukvården begränsade.

– Jag mår inte jättebra i min kropp. Jag jämför mig själv med andra killar. Det känns jobbigt, det är som att jag är avundsjuk på dem för att de inte behöver leva som jag lever. Jag måste leva med att jag går igenom kvinnlig pubertet, säger han.

Konsekvenserna blir extra tydliga på sommaren, berättar Ludwig vidare.

– När man ska till stranden och bada blir det jobbigt. Killar badar i badbyxor men jag behöver bada i badbyxor och tröja, säger han.

När han var tolv år vände sig Ludwig till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Region Stockholm. Han blev så småningom remitterad till avdelningen för könsinkongruens och könsdysfori, KID. Syftet med verksamheten är att skapa förutsättningar för unga personer att ”på egna villkor, med stöd från sin omgivning, förstå mer om sin könsidentitet” – och ”för att kunna må bra”. I dag finns det 140 barn och ungdomar som står i kön, och bara i år har KID tagit emot 134 nya patienter.

Den stora efterfrågan på denna typ av vård har inneburit ett problem för Ludwig – långa kötider. Till följd av lång väntan har hans psykiska mående blivit lidande och han berättar att han har haft suicidala tankar. Mamman Jenny berättar att Ludwig bär på en rädsla att hela tiden bli avslöjad som någon som inte har fötts som kille biologiskt.

– Ludde har blivit hemmasittande, och han klarar inte av att gå i skolan av rädsla av att bli påkommen. Allt hamnar på paus, säger hon.

Steve Berggren är sektionschef på BUP Sektionen för forskning och utveckling, av vilken KID är en del. Han berättar att det i genomsnitt tar nio månader att få en plats på KID.

– Väntetiden beror mycket på att det är omfattande utredningar vi har inom könsdysforivården. Det gör att antalet nybesök begränsas, säger han.

Men även de barn som har fått en plats på KID kommer att behöva vänta. Den inledande utredningen kan ta upp till sex månader.

– Sedan går man vidare till en längre bedömningsfas där man har regelbunden kontakt. Den pågår under en längre tid, säger Steve Berggren.

Han berättar att KID kontinuerligt arbetar för att utveckla vårdprocesserna och samarbetar därför med andra BUP-mottagningar och ungdomsmottagningar.

– Ibland får vi remisser som vi inte skulle haft och det gör att det blir folk som väntar. Vi står därför i kontakt med andra som arbetar med ungdomar med dessa behov för att personer inte ska ställa sig i kön om det inte är helt nödvändigt, säger Steve Berggren.

Ludwig fick en plats på KID – men tiden i kö blev elva månader lång. Väntan var utmanande, upplevde familjen – men bortsett från väntetiden är Ludwig och hans föräldrar mycket tacksamma för den hjälp de sedan har fått på KID.

– Jag tycker att det är viktigt att poängtera att vi och Ludwig har fått fantastisk hjälp av BUP KID. Vi är jättejättenöjda, säger mamma Jenny.

Barn med könsdysfori som har blivit inskrivna på KID kan få hjälp där tills de fyller 18 år. Därefter kan de få en remiss till Anova, en verksamhet på Karolinska universitetssjukhuset som utreder och behandlar vuxna personer med könsdysfori. I slutänden kan denna fas leda till hjälp med exempelvis könsbekräftande åtgärder såsom hormonbehandling eller könsbekräftande kirurgi – något man i normalfallet får göra först när man har fyllt 23 år.

Nu har Ludwig genomgått den första utredningen och fått diagnosen ospecificerad könsidentitetsstörning, och vill som nästa steg inleda en hormonbehandling för att ta ytterligare steg mot sin nya könsidentitet – och han vill inte behöva vänta ytterligare på detta.

– Det känns jobbigt. Man måste vara 18 för att få behandlingen man vill ha. Jag känner mig redo för det nu, säger han.

Det finns en möjlighet att kunna påbörja en hormonbehandling tidigare än så från att man är 16 år – men kravet är att man måste må psykiskt bra för att få detta.

– Det är det som har varit målet för Ludde och hans psykolog för att få börja med det nästa år, säger mamma Jenny.

För Ludwig har det stora problemet varit den segdragna processen för att få bli den han identifierar sig som: en tonårskille. Och för Ludwig finns inga tveksamheter.

Barn ångrar ibland sina beslut. Hur ser du på det?

– Jag kommer aldrig att ångra mig, säger Ludwig.