Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Bokstavsvänster, revolution, Vietnam. Med nya romanen ”Rebellerna” visar Lukas Moodysson att han inte är klar med ämnet.
Och tur är väl det.
Romanen ”Rebellerna” utspelar sig under några febriga månader 1968 och följer den så kallade rebellrörelsen, en kortlivad grupp som dyrkade Mao och ansåg att alla andra vänstergrupperingar var borgerliga revisionister. Inledningen är en tidlös trop – uttråkad ungdom väntar på att något ska hända – och med rasande tempo skildras 21-åriga Monicas resa in i den fanatiska och dogmatiska maoismen.
Hon själv är romanens berättare, som 80-åring i nutid, och redogör för en omskakande period som börjar när hon träffar den spännande konststudenten Tobias: ”Jag tyckte att han liknade Jim Morrison, det gjorde han väl egentligen inte men det är sånt man får för sig när man är ung.”
Det är lika enkelt som briljant redovisat, och ett av många exempel på varför ”Rebellerna” är en regelrätt fullträff. Formen och den fascinerande flyhänta prosan speglar handlingen, Moodysson skildrar ett skenande tåg som i expressfart kör ner i avgrunden. Monica blir mer och mer uppslukad av rörelsen och dess idéer, det tindras med ögonen när folk förstår att hon – till skillnad från många andra – faktiskt har ”proletariatbakgrund”.
Hon arbetar sig uppåt i hierarkin bland cellkamraterna, där den tvivlande Johan är så självutplånande att det blir komiskt. Som när han bekänner för gruppen att han har borgerliga fantasier om villa, Volvo och vovve:
”Det finns också en aspekt av inflytande från reklam och skönhetsideal och konsumtionssamhället, att jag blivit förgiftad att dras till kvinnor som ser ut på ett visst sätt och där är ju Monica närmare den idealbilden från till exempel tvålreklam och shampooreklam av hur en kvinna i ett kapitalistiskt samhälle bör se ut, så ni hör ju själva hur förgiftad jag är!”
Rebellerna konfronterar försäljare av Vietnambulletinen och beslagtar tidningarna då de inte har Mao på omslaget. Rebellerna bestämmer att en i gruppen får läsa DN som undantag, för att återge nyheterna utifrån ett socialistiskt perspektiv. De saboterar KFML-möten. De vandrar till Svenska Akademien och kräver att Mao ska få Nobelpriset. De söker medlemskap i kinesiska kommunistpartiet men får kalla handen av Kinas ambassad, som de sedermera misstänker för att vara kontrarevolutionärer.
Till skillnad från sin berättare har Lukas Moodysson full kontroll från start till mål
Så håller det på. Det är en i grunden tragisk berättelse om hjärntvättade ungdomar i en sektliknande ”Flugornas herre”-tillvaro. Det hade också kunnat bli för mycket av 68-rörelsen i skrattspegel, men författaren balanserar i stället skickligt mellan humor och allvar. Här finns heller inget övertydligt inbankande av Moodyssons egna ideologiska övertygelser (det som fick hans diktsamling från i fjol att kantra).
2025 års Monica funderar över samtiden, läser Björn Borgs självbiografi och kollar på ”Förrädarna”, är fortfarande socialist men betraktar Zohran Mamdani med skepsis. Hon förfasas över ”tjejer idag” på ett sätt som ekar av vissa kulturdebatter. Samtidigt brottas hon med minnena från 1968. För allt spårar, som väntat, ur. Det är angiverier, barnceller och en accelererande tränings- och renlevnadsfixering, pennalism och fullständigt psykotiska scener när Monica har etablerat sin ledarroll. Tills allt brakar samman på ett möte i Uppsala.
De avslutande sidorna är små betraktelser, kortare stycken som rör sig ledigt över tid och rum. Här framträder poeten Moodysson snarare än romanförfattaren. Det är helt i sin ordning. För till skillnad från sin berättare har Lukas Moodysson full kontroll från start till mål. ”Rebellerna” är både skrämmande och vansinnigt underhållande – och kommer troligen vara en av årets bästa svenska romaner.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler av DN:s bokrecensioner här
