I mitten på 1980-talet befann sig den franske filosofen Jean Baudrillard bland åskådarna till New York Marathon. Han var skeptisk.
I boken ”Amerika” (1986), som nyligen kom i svensk nyutgåva via förlaget Faethon, skriver han: ”Under hällande regn, helikoptrar, applåder, iförda aluminiumhuva, sneglande på sina stoppur, eller med bar överkropp och förvridna ögon, söker de alla döden, den utmattningsdöd som var maratonlöparens för två tusen år sedan.”
Loppet är bara ett tomt spektakel, menar han. Löparna har inget av betydelse att förmedla. Bara ”ett skymningsbudskap om en övermänsklig och onödig ansträngning”.
Annat var det i tidernas begynnelse – i alla fall enligt maratonloppets ursprungsmyt, som Baudrillard refererar till. Efter slaget vid Maraton år 490 f Kr sprang budbäraren Feidippides de fyra milen till Aten för att berätta att man hade besegrat den anfallande persiska hären. När han framfört nyheten föll han död ner.
Som alla bra historier har Feidippideslegenden levt och frodats oberoende av sin sanningshalt. Inte minst plockades den upp i samband med de första moderna olympiska spelen 1896, då maratonloppet uppfanns.
Någon historisk förankring för ett så långt lopp fanns egentligen inte. De idrottstokiga gamla grekerna tävlade gärna i löpning, men på betydligt kortare distanser. Feidippides nämns visserligen i gamla källor, men inte att han dog av utmattning. Det är dessutom tveksamt att han skulle ha kroknat efter ynka 40 kilometer, eftersom budbärare var vana vid avsevärt längre sträckor. Enligt andra uppgifter ska han ha sprungit 240 km från Aten till Sparta och tillbaka igen.
Men sådant rimmar illa med maratonloppets grundidé: att 42 kilometers löpning är den ultimata prövningen. Där går gränsen för vad vi kan uthärda.
När jag sliten och slutkörd närmade mig deadline för ”Artens överlevnad” brukade jag titta på klipp med Emil Zátopek för att stärka moralen
Själv är jag en oförbätterlig medeldistansare. Det närmaste jag har kommit ett maraton är förmodligen att skriva mina romaner. När jag sliten och slutkörd närmade mig deadline för ”Artens överlevnad” brukade jag titta på klipp med Emil Zátopek för att stärka moralen. Jag tyckte mig vara i gott sällskap med den tjeckiske löparen och hans grimaser, hans smärta, hans osannolika framplöjande. Med löparskorna på har det sällan blivit något av mina långdistansambitioner. Med jämna mellanrum anmäler jag mig till halvmaran Göteborgsvarvet, bara för att sedan skaffa mig en halvbra anledning att inte delta.
Men att folk springer är i sig inte svårt att förstå: man mår bra av det. Det krävs inte många löpturer innan oron stillnar och sömnen djupnar. Plötsligt får man inte längre utbrott för skitsaker. Men det räcker med en halvmil några gånger i veckan för att uppnå det där. Varför utsätta sig för 42 kilometer? Och varför titta på när andra människor gör det?
En anledning är förstås människans vilja att bevisa saker och ting, för oss själva och för omvärlden. Baudrillard ser det som ett bevis utan betydelse. New York Marathon är ”ett tomt segerdelirium, /…/ förhärligandet av ett dåd utan följdverkningar”. Löparna iscensätter en form av symboliskt självmord vars enda syfte är att bevisa att de är förmögna att ge allt. Hela detta tilltag vittnar, enligt honom, om svaghet och fanatism.
Löparna själva skulle kanske formulera sig annorlunda.
När min farmor fyllde 50 fick hon för sig att springa den mytomspunna maratonsträckan. Hon avbröt efter 36 kilometer på grund av knäont, men det var ändå en anmärkningsvärd prestation – hon hade aldrig förr sprungit så långt. Det fanns, påstår hon, ingen särskild anledning till löpturen. (”Det var ju en så vacker novemberdag, rimfrost och sol.”) Det är emellertid lätt att föreställa sig andra drivkrafter bakom det hela. Att bevisa att man ännu mäktar med en Feidippidesbragd fastän man har ungdomsåren och sju barnafödslar bakom sig, till exempel.
Min farmors styrkeprov var av den ensamma sorten, utan andra vittnen än hon själv. Att tävla i ett organiserat lopp är något annat. Då underkastar vi oss gränser som någon annan har bestämt: tiden, sträckan, förutsättningarna.
Detta verkar vi människor vara väldigt intresserade av. Det första moderna maratonloppet var tänkt som en engångshändelse, ett sätt att rikta strålkastarljuset mot de nyinrättade olympiska spelen, men grenen blev omedelbart populär. När OS arrangerades i Stockholm 1912 ringlade biljettköerna långa och banan kantades av åskådare. Den svenska löparen Sigge Jacobsson haussades i pressen och gjorde sedan alla besvikna, men inte ens det bet på den olympiska febern. ”Man ser notarier träna för Marathon, och femtioåriga direktörer för betydande verksamheter kasta diskus. Bokstafligen!” hette det på DN:s Namn och Nytt.
Ändå förblev maraton först och främst en olympisk historia under många år. Som exempel kan nämnas att anrika Boston Marathon hade ynka femtio deltagare år 1950 (enbart män, eftersom kvinnor inte fick delta). Allt detta ändrades i och med joggningen, 1960-talets stora motionstrend. Under 70- och 80-talet skaffade sig varje västerländsk storstad med självaktning egna långdistanslopp. Baudrillard hade inte behövt åka till New York för att bevittna spektaklet – sedan 1976 räckte det med att knalla bort till Avenue Foch för att se utmattade landsmän stappla över mållinjen i Marathon de Paris.
Det var i denna joggningsyra som Stockholm Marathon uppstod. Premiärupplagan organiserades 1979 av några eldsjälar och fick stor uppmärksamhet. Nu var det inte längre tal om att utesluta kvinnorna, även om de var i minoritet – knappt 70 av 2 155 anmälda deltagare. Publiken var desto större, för vid det här laget var maratonloppet folkfest och allmän angelägenhet.
Måhända sammanhänger populariteten med att maratonlöparna låter sig göras till ställföreträdande hjältar. Själva hjältedådet består i självövervinnelsen, att mobilisera sina krafter och överskrida det möjligas gräns.
Tungviktslegendaren Ingemar Johansson fick för sig att springa maraton 1981. På fotografierna syns en svettig gubbe med pytteliten nummerlapp fastnålad på den rejäla magen. Han bodde i Florida, var 48 år och hade en matchvikt på 112 kilo. Frågan var inte hur snabbt han skulle avverka sträckan, utan om han över huvud taget skulle klara det. Den forne världsmästaren hade degraderat sig själv till amatör.
En kvarts miljon människor lär ha samlats på Stockholms gator för att heja när han sprang förbi. Ingo fullföljde naturligtvis loppet.
När etiopiern Abebe Bikila tog OS-guld i Rom 1960 symboliserade han å sin sida något bortom den individuella prestationen. Ett samtida tv-inslag med hurtig speaker visar hur han glider förbi några hårt kämpande ryssar med lätt och ledigt löpsteg. Då sprang han ändå barfota – han hade skaffat nya skor inför loppet, men fått skoskav.
Bikila satte nytt världsrekord på 2:15:16 och tog det subsahariska Afrikas första olympiska guld. Det var ett kraftbevis för en kontinent i färd med att frigöra sig från kolonialmakterna. Att just Rom blev skådeplats för Bikilas triumf saknade inte heller betydelse. Bara några decennier tidigare hade italienska styrkor ockuperat Etiopien.
Majoriteten av alla som springer maraton är inga idrottshjältar och kommer aldrig att bli det. De 25 000 startplatserna på Stockholm Marathon den 30 maj var fullbokade redan i höstas. Löparna är vanligt folk, pappor och mostrar, ingenjörer och lärare, någons granne.
Och nog får man ge Baudrillard rätt i en sak, nämligen att det är en bedrift utan följder. Det gör ingen skillnad om man springer ett maraton eller ej. Världen fortsätter att snurra, krigen rasar vidare, klimatet går åt skogen. Men maratonloppet manifesterar en av våra stora dygder: uthålligheten.
Den motionslöpare som stirrar sig blind på tider bör nog ta en funderare på varför man fixerat sig vid något så i grunden meningslöst som en minut hit eller dit
Ett maraton går inte att förenkla. Man kan inte ta det i snabbversion. 42 195 meter ska avverkas och varje löpare måste själv hålla benen igång hela vägen. Om det tar fem timmar eller två och en halv är egentligen inte särskilt viktigt. Den motionslöpare som stirrar sig blind på tider bör nog ta en funderare på varför man fixerat sig vid något så i grunden meningslöst som en minut hit eller dit.
Men uthålligheten är värd sina hejarop. Allt som är värt något i livet kräver sin ansträngning. Man måste anstränga sig i en familj. Man måste anstränga sig i kärlekslivet. Man måste anstränga sig för att göra ett bra arbete. Inte minst måste man anstränga sig för att lära sig någonting – att höja sig ur sin egen okunskap är en uthållighetssport om något.
Och maratonloppet är på sitt vis en hyllning till ansträngningen, en metafor för ihärdighetens betydelse.
Läs mer:
Så hjälpte skon honom att klara ”omöjlig” drömgräns
