Lyxlivsskildringen ”Ultraromance” är inte en färdig roman

”Ultraromance” låter som en Lana Del Rey-låt, och romanen som heter så signalerar också Lana Del Rey från första sidan: det är diamantörhängen och cigaretter och en ”blodtörstig” sol.

På sidan 22 namedroppas mycket riktigt artisten – hon har ”den beslöjade rösten av en gammal själ”.

Till skillnad från författarna, som av allt att döma tycks ha tämligen unga själar. Double Lindahl är en halvpseudonym för Josefine och Axel Lindahl, som till vardags jobbar i reklambranschen, och som i lanseringen av sin debutroman gjort ett stort nummer av att de ägnat sig åt intensivt researcharbete.

Och nog verkar de ha skaffat sig ingående kunskaper om vilka boutiquehotell eliten bor på och vilka märkeskläder de bär, även om skräddargatan Savile Row är felstavad i boken. Men de har bara gjort halva (det förvisso säkert slitsamma) arbetet. ”Ultraromance” är helt enkelt inte en färdig roman.

Huvudpersonen Sasha – svensk, men uppvuxen i Rom med champagnebohemer till föräldrar – läser på universitetet i Modena, och träffar under en utekväll den undersköne fransmannen Simone, som introducerar henne för en ny nivå av flärd med oklar finansiering. Och så är det väninnan Chiara, med diamantörhängena, och en pappa som förmedlar lyxjakter till festande enprocentare. På något vis hänger denna unga och vackra trio ihop, förstår man, som om de tillsammans sitter i en nedcabbad sportbil på väg mot stupet.

I ”Ultraromance” kan en ytterdörr beskrivas som ”avlång”, som om dörren till Bilbo Baggers hobhåla var norm

Det finns författare som kan använda sig av det suggestiva och stämningsmättade utan att det känns manierat. Johanne Lykke Naderehvandi är ett sådant exempel, Hanna Nordenhök ett annat. Men det är en missuppfattning att tro att man skapar förtätning och mystik genom att lägga till adjektiv där adjektiv inte behövs. I ”Ultraromance” kan en ytterdörr beskrivas som ”avlång”, som om dörren till Bilbo Baggers hobhåla var norm.

Språket är överlag otympligt och fult, boken är full av meningar i stil med: ”Egentligen borde hon skriva sin uppsats men har svårt att uppmana sig själv till att faktiskt orka göra det.”

Vid ett par tillfällen dyker plötsligt ett berättarjag upp för att förebåda om katastrofen, och i förbifarten antyds någon sorts journalistiskt avslöjande, ett ”gräv” som möjligen ska verka suggestivt men som bara får det att framstå som att författarna glömt kvar några påbörjade men aldrig slutförda spår i Wordfilen när boken skickades till tryck.

Allt pekar mot – och peakar i – en eyes wide shutsk lyxjaktsresa längs med Franska rivieran, där romanfigurernas masker faller och romanens hemligheter avslöjas. Eller gör de det? Alla förmenta vändningar skrivs ut med plågsam övertydlighet, ändå förstår jag ingenting av det som händer.

Läs fler av DN:s bokrecensioner här