Frankrike är EU:s näst största ekonomi, och när lokomotivet Tyskland ser ut att bromsa in – med minustillväxt i andra kvartalet – är det extra viktigt för hela unionen att de franska hjulen snurrar.
Sommar-OS i Paris gav ekonomin en välbehövlig knuff framåt, enligt inköpsindex. Men hösten ser mörkare ut, för i värsta fall kan Frankrike stå utan statsbudget vid nyår.
Anledningen är det politiska kaos som hotar.
I Frankrike är det presidenten, inte talmannen, som utser premiärminister. Emmanuel Macron har därför stor makt över regeringsbildningen.
Men sju veckor efter det nyval som han själv utlyste i somras har presidenten inte bestämt sig. Till oppositionens stora frustration har han skjutit beslutet framför sig, och inte förrän i fredags inleddes formella samtal med partiledarna.
Först på tur stod ledarna för vänsteralliansen Nya folkfronten, som blev största politiska kraft i nyvalet. Denna allians består av Socialistpartiet, miljöpartiet Les Écologistes, Kommunistpartiet, vänsterradikala Det okuvade Frankrike och flera oberoende vänsterkandidater, med 193 av totalt 577 mandat – fler än både Macrons mittenparti med allierade (165) och högernationalistiska Nationell samling med bundsförvanter (143).
– Vi är här för att be presidenten respektera valresultatet, sade Nya folkfrontens premiärministerkandidat Lucie Castets när hon gick in i Elyséepalatset i fredags.
Men responsen blev inte den hon hoppades på. Macron har fortsatt överläggningarna med mittenpartierna och högernationalistiska Marine Le Pen.
Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon antydde i helgen att hans parti Det okuvade Frankrike kan avstå från ministerposter, om det kan göra det lättare för mittenkoalitionen – som gick tydligt bakåt i valet – att tolerera en vänsterregering.
Men Gabriel Attal, som fungerar som premiärminister i övergångsregeringen, avfärdade det snabbt.
I måndags konstaterade Macron i ett öppet brev att mittenkoalitionen och Marine Le Pens högernationalistiska parti Nationell samling omgående skulle fälla en vänsterregering i en misstroendeomröstning – och att han därför inte kan ge vänstern chansen att bilda regering, då han bör skydda den ”institutionella stabiliteten”.
– Det är inte klokt. Han avfärdar fransmännens röster, och menar att resultatet inte är legitimt. Hans roll är att garantera institutionerna, inte att garantera sin egen stabilitet! säger Socialistpartiets ledare Olivier Faure, som hävdar att vänstern åtminstone borde få en chans att regera i minoritet – något den sittande mittenregeringen gjort i flera år.
Macron har sagt att han i stället vill se en ny mittenregering med stöd av moderata vänster- och högerpolitiker, eftersom det enligt honom skulle spegla att såväl vänster- som mittenväljare taktikröstade i andra omgången av valet för att stoppa Marine Le Pen.
I en vag formulering öppnar han också för att utse en så kallad teknokratregering, som den som Mario Draghi ledde i Italien åren 2021–22.
Även en sådan behöver dock tolereras av en majoritet. Och inom vänstern mullras det nu om demonstrationer och strejker.
En preliminär budget kommer att läggas fram av övergångsregeringen, men risken är stor att den röstas ner av vänstern och högernationalisterna om inte en uppgörelse nås före oktober månad.
Fakta.Tre stora block efter nyvalet
Emmanuel Macron utlyste nyval till nationalförsamlingen efter EU-valet i juni, då högernationalistiska Nationell samling gick starkt framåt och presidentens mittenkoalition Ensemble backade.
Efter en intensiv och ovanligt kort valrörelse blev resultatet ett tredelat franskt parlament: vänsteralliansen Nya folkfronten kontrollerar nu cirka 193 av 577 mandat, Macrons mittenparti med allierade 165, och högernationalistiska Nationell samling med allierade 143.
Delar av högerpartiet Republikanerna har slagit sig samman med Nationell samling, men 55 av dess ledamöter har bildat en oberoende grupp som skulle kunna samarbeta med en mittenregering. Inte ens då når dock Macrons mittenblock upp till de 289 ledamöter som krävs för att säkra egen majoritet.
Läs mer:
Erik de la Reguera: Kaos eller kompromiss – frågan som driver det franska nervdramat
