Mitt under Rysslands fullskaliga krig i Ukraina, den pågående blodiga konflikten i Gaza och den upptrappade konflikten mellan Israel och den libanesiska milisgruppen Hizbollah ringde Frankrikes president Emmanuel Macron i måndags upp den i Iran nyvalde presidenten Massoud Pezeshkian.
Han inte bara varnade Iran för att fortsätta stötta Rysslands anfallskrig i Ukraina, han påtalade också risken för att Irans stöd till Hizbollah kan få förödande konsekvenser i Mellanöstern och sade att Iran bör stoppa sin upptrappning av sitt kärnkraftsprogram.
– Det är inte första gången som Macron tar initiativet i den här typen av känsliga och relevanta frågor. Allt hänger ihop med större säkerhetspolitiska, globala frågor vilka kan kopplas till Europas framtid och strategiska autonomi, säger Alexander Atarodi, oberoende säkerhetspolitisk expert.
Av det skälet är han inte förvånad över att Macron är så tydlig i sin kommunikation. Macron inser att Europa behöver samla sig för att kunna vara en relevant aktör i framtiden. Under de senaste 20 åren har Kina växt sig allt starkare, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt och har långsiktiga ambitioner att utmana västvärlden, läs USA, som en global aktör.
USA-valet, kriget i Ukraina, konflikterna i Mellanöstern och den allt starkare alliansen mellan Ryssland, Kina och Iran måste också hanteras.
– Allt hänger ihop. Även om Irans nyvalde president inte har så kraftfulla verktyg för att ändra på Irans utrikespolitiska inriktning så har han ett visst mandat att fila på detaljer. Och Macron inser att frågorna måste lyftas nu, när det finns en öppning i Tehran att diskutera frågorna, säger Alexander Atarodi.
Enligt honom är valet av Massoud Pezeshkian ett tecken på att även Irans ledare – konservative ayatollan Ali Khamenei – insett att Irans konfrontatoriska linje under förra presidenten samt hanteringen av de ekonomiska förhållandena försvagade Irans inflytande. Iran skulle tjäna på att börja närma sig väst, både av inrikes- och utrikespolitiska skäl.
Iran har stöttat Rysslands anfallskrig i två års tid, men i dag har man olika syn på två avgörande saker vilket kan förändra den saken. Medan Ryssland stöttar Trump vill Iran inte se honom vald som USA:s näste president. Man delar inte heller samma syn på utvecklingen i Syrien.
– Det kan hända att Macron får vissa framgångar med sitt utspel, tidpunkten talar för det. Irans intresse för att vända sig mot väst är kopplad till deras egen framtida överlevnad, inte minst när det gäller sanktionerna mot energisektorn, säger Alexander Atarodi.
Det finns dock ett område där han inte tror att Macron kommer att ha någon framgång. Iran kommer aldrig att sluta stötta den libanesiska milisgruppen Hizbollah, eftersom relationerna är mycket strategiska och djupa men kompromisser i andra frågor kan äga rum.
– Stödet för Hizbollah, som har en avgörande roll socialt, politiskt, militärt, är cementerat på ett sätt som västvärlden inte riktigt förstår. Det hänger ihop med synen på Israel som USA:s förlängda arm, med bilden av en sionistisk regim som trycker ner det palestinska folket och den enda stat i regionen som har kapacitet att utmana Irans strävan efter regional hegemoni
– Relationen till Hizbollah är så strategiskt viktig – skulle Iran backa från det vore det skulle det vara förödande för Irans framtida roll i Mellanöstern, säger Alexander Atarodi.
Att Macron går ut och tar rollen som den ”modige” europeiske ledaren som säger det alla tänker är inget som förvånar Alexander Atarodi. Enligt honom har han förmodligen också carte blanche av Storbritannien, Tyskland, Spanien och Italien.
Även Rouzbeh Parsi, chef för Utrikespolitiska institutets Mellanösternprogram är inne på samma linje:
– Macrons utspel är en i tre lika stora delar en förmaning till Iran, en inbjudan till samtal och en ”titta på mig”-del. Man vill göra en att-göra-lista till Iran för att stämma i bäcken, men jag tror inte att Macron eller Europa ska ha för stora förhoppningar, säger han.
Att samtalet med Iran kom nu är dock en viktig markör:
– Det visar på de allvarliga och riktigt relevanta säkerhetspolitiska utmaningar Europa står inför. Europa måste greppa de möjligheter och öppningar som finns för att säkra en framtid där Europa har möjligheter att agera fritt, menar Alexander Atarodi.
Som han ser det finns det två syften med Macrons ”utspel”. Både på kort och lång sikt vill man kunna stärka Ukraina, få slut på kriget och stabilisera situationen i Mellanöstern. Ett krig mellan Hizbollah och Israel är inte ett krig mellan de två parterna – det skulle leda till ett krig där flera stater och aktörer blir inblandade med ökade risker att både Iran och USA blir indragna. Konsekvenserna är oöverblickbara. Och när det gäller situationen i Libanon är det helt avgörande att Macron kan samtala med Iran, och i ett första etapp att öka förtroendet mellan länderna men på sikt också förhindra Iran att blicka österut och därmed förstärka alliansen med Ryssland och Kina.
På längre sikt är det oerhört viktigt för Europa att se till att alliansen mellan Kina, Ryssland och Iran, en mycket stark triangel, inte stärks ytterligare.
I den här ekvationen måste också alla ta in USA:s näste president. Blir det Donald Trump kan det vända upp och ner på allt.
– Han är visserligen en man som kan skriva under avtal – men han kan också starta krig. Ryssland har ingenting emot att det råder kaos i USA, men Iran har inte råd med den typen av kaos, säger Rouzbeh Parsi.
Läs mer:
Upptrappning oroar libaneser – krig med Israel skulle gynna Hizbollah politiskt
Oro för fullskaligt krig i Mellanöstern
Sex dagar som formade Mellanöstern
