Historien är välkänd och har upprepats många gånger. Brian Eno säger sig ha kommit på idén till musikstilen ambient när han var konvalescent efter att ha blivit påkörd av en taxi i januari 1975. Han fick då en lp-skiva med harpmusik från 1700-talet av en god vän. När han med möda hade satt på den upptäckte han att ena högtalaren inte fungerade och att volymen var för låg. Men han var för trött och påverkad av värktabletter för att resa på sig igen. Han blev liggande i ett slags halvslummer, musikens spröda toner kom och gick, ibland överröstades de helt av regnet utanför. Eno upplevde det som att han lyssnade på musik på ett helt nytt sätt, och började efteråt fundera på en ”musik skapad för en miljö – medvetet skapad för att ha i bakgrunden”.
Problemet är att skapelseberättelsen inte är riktigt sann. Vännen, den amerikanska punkmusikern Judy Nylon, la vinylen på skivtallriken och började ställa in volymen. Eno blev genast engagerad där han låg. ”Han hjälpte mig balansera det mjuka regnsmattret med det svaga ljudet av stråkar. Det blev inget ’ambience by mistake’. Ingen av oss uppfann ambientmusiken”, har hon berättat senare.
Orsaken till den tillrättalagda historien kan möjligen bero på att Brian Eno gick på konstskola – känd grogrund för många engelska popmusiker – under andra halvan av 60-talet. Där läste han John Cage, studerade cybernetik och påverkades av slumpens betydelse. Konstnären borde släppa taget om verket och skapandet var en process som kunde ta sig oförutsedda riktningar. Att ambient skulle ha uppkommit av en tillfällighet passade helt enkelt in i hans estetik. Redan under studietiden hade han skrivit i en anteckningsbok: ”Gör musik som ska höras, men inte lyssnas på”. Han verkar alltså tidigt ha haft en idé om det som senare blev ambient: musik som flyter i rummet som en stämning eller parfym, mer ett tillstånd än en rörelse framåt. Den måste vara ”lika lätt att ignorera som den är intressant”, som han senare uttryckte det.
Naturligtvis finns det föregångare. En av de mest kända är kompositören Eric Saties ”möbelmusik” som lanserades på ett galleri i Paris 1920. Musiken skulle vara en del av inredningen och publiken uppmanades att promenera omkring, äta och prata. Men kvällen gick inte som planerat, eftersom deltagarna lyssnade istället för att mingla. Senare under 1900-talet skapades också genrer som mood music, easy listening och muzak. De ansågs då nedsättande vara fördummande lyssning för hemmafruar och har först långt senare fått en uppvärdering.
Brian Eno, tidigare medlem i Roxy Music och som själv kallar sig ”icke-musiker”, gav ut skivan ”Discreet music” 1975 och utvecklade temat på ”Music for airports” tre år senare. Den senare kom att bli första delen i en svit om fyra skivor döpta till just ”Ambient”. De följande albumen i serien gjordes i tur och ordning av Harold Budd, Laraaji och Eno igen. Där skapades en genre som bara verkar öka i betydelse. I dag kan man finna tydliga spår av den i så skilda genrer som hiphop, jazz och postklassisk musik. Rapparen och världsstjärnan André 3000 chockade omvärlden när han ägnade sig åt flöjtbaserad ambient på sitt soloalbum ”New blue sun” hösten 2023. På Spotify kan man hitta mängder av spellistor av typen ”Deep focus” och ”Ambient study”, som har tydligt syfte att användas som funktionsmusik för ökad koncentration under studier eller arbete. (Jag har själv haft ambient i hörlurarna under arbetet med den här essän.)
En anledning till att Brian Enos version bitit sig fast och att genren fått sin höga status beror förmodligen på att han är en av popens smartaste teoretiker. Musikhistorien är dock aldrig statisk eller entydig. Det gäller även för ambient.
I boken ”Turn on, tune in, drift off – Ambient music’s psychedelic past” (Oxford University Press, 2023) ägnar sig Victor Szabo just åt en revidering av den officiella ambienthistorien. Szabo, som är assisterande professor i musik vid Hampden-Sydney College i USA, lyfter fram åsidosatta föregångare och uppdaterar referenserna. Han river inte sönder kartan utan visar på andra resvägar. Inte minst understryker han att kvinnliga kompositörer har knuffats ut i marginalen och att genren har ”vitmålats”. Han beskriver hur ras, klass och kön ”skapade genrens gränser och dess kanon”. Försöken att ge en alternativ bild av ambient har gjorts tidigare, framför allt i musikjournalisten David Toops moderna klassiker ”Ocean of sound– Ambient sound and radical listening in the age of communication”. I boken var han huvudsakligen intresserad av ambient som ett sätt att lyssna, ett förhållningssätt.
Victor Szabo å sin sida ägnar sig en hel del åt det psykedeliska Kalifornien i slutet av 60-talet för att spåra musikens rötter. Boktiteln är förstås en parafras på ett slagord från tiden: ”Turn on, tune in, drop out”. Rockmusiker började använda inspelningsstudion som ett instrument i egen rätt. Eko, loopar och andra ljudeffekter fick musiken att expandera, både i rummet och i tiden. Droger var förstås ofta en ingrediens men lika gärna kunde musiken i sig vara tillräckligt sinneutvidgande. Jimi Hendrix drygt 13 minuter långa ”1983… (A merman I should turn to be)” är ett lämpligt studieobjekt.
De spelade skivor som var tänkta som ett slags helande ljudmassage för den splittrade västerlänningen
Begreppet new age kommer från samma tid och plats. Till att börja med omfattade det allt från alternativmedicin till tarotkort men blev senare en musikgenre i egen rätt. Det var ambients bespottade lillasyster, om man så vill. Radiostationen ”Music from the hearts of space” hade en inte oviktig roll med sina nattliga sändningar från San Francisco. De spelade skivor som var tänkta som ett slags helande ljudmassage för den splittrade västerlänningen med sin blandning av minimalism, yogaskivor och mjukrock. Deras slogan ”Slow music for fast times” skulle fortfarande kunna användas.
Szabo lyfter även fram skivserien ”Environments – New concepts in stereo sound” som med start 1969 gav ut en serie album med bland annat fågelsång, hjärtslag och havsvågor. Med påstådd vetenskaplighet ville utgivarna påverka lyssnarens psyke. Albumen kompletterades med baksidans påhittade lyssnarkommentarer: ”Botade mina sömnproblem”, ”Bättre än lugnande medel” eller ”Rummet verkade ljusare”.
Han ägnar även ambients andra våg en kritisk studie, det tidiga 90-talets brittiska rave-era. På de långa ecstasydrivna dansfesterna skapades efterhand så kallade chill out-rum där långsam elektronisk musik svalkade sinnena. Musiken av brittiska artister som The Orb och 808 State döptes snabbt till ambient house. Men de började också retuschera bort stora delar av de afroamerikanska elementen från den house och techno som var utgångspunkten för artisternas musik. Den nya inriktningen kallades efterhand också Intelligent Dance Music (IDM), och samtidigt gjordes en underförstådd indelning i motsatskategorierna huvud (vitt) och kropp (svart). Även en del av musikerna själva klagade efter några år på att den nya genren blivit alltför vit och mansdominerad. Och technopionjären Derrick May från Detroit talade om britternas ”prostitution” av den genre han varit med om att skapa.
Victor Szabo har skrivit en nyfiken och minst sagt välunderbyggd studie (bara bibliografin är på 20 tättskrivna sidor). Samtidigt kan man nästan misstänka att hans skrivande tagit intryck av ämnet, den lite omständliga prosan kan sägas spegla ambientmusikens avsaknad av framåtrörelse. Här får dubreggae, deep house och spirituell jazz sin rätta plats i utvecklingskurvan. I en uppdaterad ambienthistorik ingår föregångare som bland andra kompositörerna Pauline Oliveros och Wendy Carlos, jazzmusiker som Miles Davis och Alice Coltrane, reggaeproducenter som Lee Perry och King Tubby liksom technoartister som Carl Craig och nämnde Derrick May. För att inte tala om traditionell musik från Japan, Bali och Java. Musikern Laraaji har, trots att han gav ut albumet ”Day of radiance” i Brian Enos Ambient-serien, inte heller alltid varit självskriven som centralfigur.
Szabo noterar i förbifarten att genren introduceras ungefär samtidigt som Sony Walkman lanseras. Den bärbara bandspelaren passar bra för musik som stimulerar inåtvändhet. Den blir på sätt och vis en föraning om det individualistiska 80-talet. Att lyssna till ambient innebär ofta att spegla sig i sig själv – på gott och ont. Det är ett ljudbad att sjunka ner i och låta sig omslutas av. Dess öppenhet ger möjlighet till olika tolkningar. Den är på många sätt ett passande soundtrack till en mörk tid. I en artikel i New York Times som publicerades under pandemin påstods till exempel att genren var ”speciellt lämpad att orkestrera det här obehagliga historiska ögonblicket”.
Det finns annars en risk att ambient enbart skapar en tillfällig bubbla för avkoppling, innan lyssnaren återgår till att vara en effektiv modul på en stressig, ohälsosam arbetsmarknad. En slags dämpande krockkudde. Eller som David Toop beskrev vad han såg som musikens sämsta sidor i essän ”How much world do you want?” för några år sedan: ”en dekor för produktivitet, nätverkande och självförverkligande”.
Victor Szabo framlägger i ”Turn on, tune in, drift off” andra tänkbara förhållningssätt. Han menar att ambient kan hjälpa oss att processa ”de känslomässiga komplikationerna av att leta efter helhet under omständigheter som faller sönder”. Som ett kontinuerligt arbete att både läkas och försonas. Han sträcker sig så långt som att den kan få oss att hitta sätt att leva på den här planeten ”i sympati, fred och solidaritet med allt globalt liv”. Målet blir i så fall inte att enligt boktiteln ’flyta iväg’, utan att i stället gå på djupet, gräva inåt – men heller inte glömma omvärlden. Kanske är musikens många användningsmöjligheter förklaringen till vårt outtömliga behov av ambient.
Magnus Säll är kritiker och musikjournalist i DN Kultur.
Läs fler Helsidor i DN Kultur:
Ingrid Gustafsson Nordin: Countrymusiken är mer komplex än ”tre ackord och sanningen”
Magnus Linton: Jakten på äkthet har blivit intensiv i postsanningens tid
