Som gitarrist i bandet Big Black hade han ett gitarrsound som mest lät som en sågklinga som försökte ta sig igenom en betongvägg. Det var ett skärande intensivt ljud som bökade och fräste. Steve Albini fick i Big Black fullt utlopp för sin längtan efter oväsen och katharsis – punken komprimerad till en rasande slägghammare. På lp-skivan ”Songs about fucking” (1987), fortfarande ett av rockens mest brutala album, fick det sitt mest fullödiga uttryck. Att få det i sin hand som nervös tonåring var en smått chockartad upplevelse.
Några år senare sammanfattade Steve Albini det så här för skribenten Mats Lundgren på svenska musiktidningen Base One: ”Vad som motiverar mig mer än själva ljudet är hur det kommer till. När man springer runt i cirklar, hoppar upp och ner och märker hur förstärkaren exploderar bakom en. Jag fattar inte varför inte alla i hela världen är med i ett rockband.”
Under 1980-talet kom han att spela en omistlig roll för den undergroundrock som växte fram. Som musiker, producent och inspiratör hade han en bergfast övertygelse om att rockens konstnärliga kärna stavades ”independent” och han skydde musikindustrin. Albini kunde samtidigt vara extremt provokativ, både i uttalanden och på skivomslag, något han kom att ångra djupt långt senare. Hans band efter Big Black döptes till exempel till Rapeman, efter en japansk mangafigur. Det bandet imploderade dock efter en kort tid.
Därefter bildade han Shellac, som blev betydligt mer långlivade. Den inflytelserika trion spelade en slags avskalad, korthuggen noise-rock.
Det är inte helt olikt hans signum som producent – även om han själv alltid föredrog titeln ljudtekniker – att borra in sig till den hårda kärnan och kasta de överflödiga resterna i soptunnan. Han spelade in analogt i sin Chicago-studio Electrical Audio, där han lyfte fram varje instruments tydliga karaktär, fångad i rummet. Det påminner om en skulptör som karvar i leran tills ett ansikte framträder.
Steve Albini blev ganska snart sägenomspunnen som producent och kom då att nå långt utanför den amerikanska DIY-scenen. Han gissar själv att han spelat in osannolika 1500 album med artister som Pixies, PJ Harvey, The Breeders, Slint, The Stooges, Joanna Newsom, Low, Manic Street Preachers, Jimmy Page & Robert Plant… Hans kärva produktion av Nirvanas sista album ”In utero” fick storbolaget Geffen att sparka bakut.
Han spelade även in några svenska album: Union Carbide Productions ”Swing”, Souls ”Tjitchischtsiy (sudêk)” och frijazzgruppen The Things ”Bag it”. Saxofonisten Mats Gustafsson var ledare för den senare och ingår också i trion Fire!. Så sent som i mars gav de ut det intensivt punkjazziga albumet ”Testament”. Möjligen en av de sista utgåvorna som Albini lade sin hand vid. Gustafsson skriver till mig på Messenger efter dödsbeskedet: ”Jag fattar ingenting. Helt oväntat. Jag hade just bokat tid för en ny inspelning med Steve. Han var makalös. Speciell. Bästa inspelningssituationen jag varit i. Steve kunde få fram eld och energi i allt. Han förde också en kreativ policy där okända band utan stor budget kunde komma och spela in billigt.”
Producenten dog av en hjärtattack bara några dagar innan Shellacs sista album skulle ges ut. ”To all trains” är en efterlängtad comeback för gruppen som inte gett ut en skiva på tio år. Nu blev det också deras avsked.
Steve Albini blev 61 år.
Läs mer:
Musikproducenten Steve Albini är död
