I midsommartider finns de överallt: jordgubbarna. På tårtorna som ställs fram efter sillunchen och i bubbelglasen. De röda bären är en självklar del av vår kultur. Sällan frågar vi var jordgubbarna kommer ifrån, egentligen?
Det finns många sätt att besvara frågan som nästan ingen ställer. För det finns många sätt att se på jordgubben. Ofta tänker vi inte på alls på hela jordgubbsplantan, utan bara bäret. Som, om du frågar en botaniker, i själva verket är en skenfrukt med de små gulbruna fröna lite ovanligt placerade på utsidan av fruktköttet. Men utan plantan: inga bär. Utan insekter, ja då blir det inte heller några bär. Och utan bärplockare blir det rysligt få jordgubbar på tallriken. Jordgubben rymmer alla dessa berättelser.
Till skillnad från andra odlade bär, som ju ofta är buskar, är jordgubben en flerårig ört som vissnar ner varje höst och sedan har hövligheten att slå ut sina trefingrade blad på samma plats igen nästa år. Den är också mycket lätt att föröka. Från plantans mitt går revor ut – ovanjordiska utlöpare – där nya små blad och rötter tar vid. Så kan plantan växa på en ny plats. Många ser jordgubben som bland det svenskaste vi har, men faktum är att dess revor löper runt hela jorden.
Lägg en fadd februari-jordgubbe på tallriken och den signalerar ändå en smula ledighet och livsnjut mitt i allt det gråa
En jordgubbsreva går till matbutiken. Askarna staplas på varandra och etiketten högst upp lovar söt somrig smak, trots att det är mitt i vintern. Jordgubbarna ser likadana ut: formen är som hämtad ur en tecknad film, alla är precis lika stora och med en röd täckning som övergår i vitt uppe mot foderbladen. Så ser de ut när de skördats för tidigt, innan de hunnit mogna helt. Smaken är därför åt det vattniga hållet. En sådan jordgubbe får den som äter den att mumla något om att svenska jordgubbar smakar så mycket mer. Men de här jordgubbsaskarna säljs ändå.
För det är kanske framför allt idén om jordgubbar vi köper. Det finns smak av jordgubb lite överallt i butiken. I yoghurt, glass och godis. Smoothies, saft, energibars, tuggummi och kolsyrat vatten med jordgubbssmak. Schampo med jordgubbsdoft och barntandkräm med hint av artificiell jordgubbe.
De importerade jordgubbarna blir lite vardagslyx för den som vill, och har råd, att unna sig. Lägg en fadd februari-jordgubbe på tallriken och den signalerar ändå en smula ledighet och livsnjut mitt i allt det gråa. När den riktiga jordgubbssäsongen sedan drar i gång – för det finns ju fortfarande en säsong för jordgubbarna – märks det genom att de genomskinliga jordgubbsaskarna i kyldisken kompletteras med fällborden vid affärens ingång där man saluför jordgubbar i fyrkantiga pappkartonger.
Nu är det svensk sommar.
Matkonton fylls av recept och tips. Pavlova med jordgubbskompott, somrig sallad med jordgubbar och fetaost, midsommartårta med bär och rabarber. Jordgubbsdrinkar med mynta. Eller barndomsklassikern: färska jordgubbar med grädde.
Följer man jordgubbsrevan bakåt i tiden, lär man sig snabbt att människans bekantskap med jordgubbar är relativt ny. Domesticeringen skedde nämligen sent i jordgubbslandet. Medan emmervetet förädlades från sitt vilda tillstånd för mer än 10 000 år sedan, de första tomaterna för 7 000 år sedan och äpplet för åtminstone 4 000 år sedan (men kanske redan så tidigt som vetet) blev jordgubben till den jordgubbe vi nu känner för ungefär 250 år sedan. Alltså, alldeles nyss.
De jordgubbsliknande bär som blev populära i Europa under medeltiden var varianter av vildväxande smultron
De jordgubbar som omskrevs redan under Romarrikets tid, fraga, och hyllades för sin doft och medicinska egenskaper var i själva verket en form av smultron. Också de jordgubbsliknande bär som blev populära i Europa under medeltiden, och som återfanns i tusental planterade i trädgården vid Louvren, var varianter av vildväxande smultron. Men det var inte bara kungahus och adliga som åt bären. De plockades i skogen och i gläntor, åts direkt eller såldes på marknaden. Vilda smultronplantor planterades i köksodlingar och medicinalträdgårdar. Visst var de små, men goda och lättplockade.
I Nordamerika var bären en viktig del av skapelseberättelsen hos vissa urfolk – när Sky Womans dotter Earth Woman begravdes i marken växte en jordgubbsplanta upp ur hennes hjärta. Det var vårens första frukt och man bakade majsbröd med dessa bär långt innan Columbus satte sin fot på Turtle Island.
Sent skulle den jordgubbe vi äter i dag uppstå. Smultronplantor var först tvungna att ta sig över Atlanten, från två olika håll, genom det stora växtutbyte som skedde till följd av den transatlantiska slavhandeln. Först fraktades det härdiga och något sötare Sharlakanssmultronet (Fragaria virginiana) till Europa från Nordamerika på 1500-talet.
Tvåhundra år senare besökte en fransk officer, med det jordgubbsdoftande namnet Frézier, en spansk koloni i Chile och upptäckte jordgubbsplantor med betydligt större bär än Europas odlingar någonsin haft. Storleken här var mer lik en valnöt eller mindre ägg, noterade han och tog med plantor av jättesmultron (Fragaria chiloensis) tillbaka till Frankrike. Fem plantor överlevde seglatsen, som tog sex månader. Men de var alla honplantor, så bärsättningen uteblev. Det var först när Frézier flyttade jättesmultronets planta till en trädgård i Normandie som det hamnade bredvid sharlakanssmultronet, de båda smultronen korsades och vår nutida jordgubbe – hybriden (Fragaria x ananassa) – uppstod.
Sommaren 2025 är Fragaria x ananassa och dess moderna sorter sedan länge en storindustri. De röda bären omsätter många miljarder på den globala marknaden, och här i Sverige odlas jordgubbar på tre fjärdedelar av all areal med bärproduktion. Trots att avkastningen ökat stadigt över decennierna hade vi förra året en rekordlåg skörd av svenska jordgubbar: 13 600 ton. Då måste vi importera mer jordgubbar. Från exempelvis EU:s främsta jordgubbsproducerande land Spanien, som i snitt får fram runt 320 000 ton jordgubbar varje år.
Fackförbund på plats berättar hur plantageägare aktivt söker efter kvinnor som är sårbara: icke-spansktalande, gärna analfabeter
I Europa går en stor jordgubbsreva dit, till den sydvästra delen av landet. Högt upp i Cadizbukten där Huelva ligger. Regionen är känd för sina jordgubbsodlingar – det är den allra största i Europa. Här odlas mer än 90 procent av de spanska jordgubbarna. Överallt står odlingstunnlar uppställda där mjukplast spänns slät över metallställningar. I dessa tunnelväxthus växer jordgubbar i upphöjda bäddar, även de klädda i plast. Plantorna hänger generöst ut sina bär längs med kanterna, men arbetarna som skördar bären måste ändå gå dubbelvikta i värmen för att nå.
Det är ett hårt arbete. De flesta som skördar är kvinnor. Många har kommit till Huelva genom ett samarbetsavtal mellan Spanien och Marocko när skördetrycket är som högst, och lever under mycket knappa förhållanden i de kåkstäder som vuxit fram i anslutning till jordgubbsplantagen. Representanter från fackförbund på plats berättar hur plantageägare aktivt söker efter kvinnor som är sårbara: icke-spansktalande, gärna analfabeter, mellan 20-40 år och med barn att försörja i hemlandet. De kan behandlas lite hur som helst.
Kvinnorna som vågat vittna om situationen på jordgubbsfälten berättar om systematisk exploatering. Långa, intensiva och farliga arbetsdagar i växthusvärmen. Arbetare som ständigt luras på sin lön och möts av trakasserier eller hot om de försöker stå upp för sina rättigheter. Men värst av allt är det sexuella våldet. Att arbetsgivare utsätter kvinnor på fälten för sexuella trakasserier och försöker tvinga till sig sex i utbyte mot anställning är inte ovanligt i Huelva. Vissa kvinnor har även tvingats in i prostitution.
I USA anses jordgubbsplockare vara ett av de lägst betalande och mest brutala arbetena inom jordbruket
Organisationer som granskat odlingarna kallar det för modernt slaveri. Liknande vittnesmål kommer från jordgubbsplockare i andra europeiska länder. Arbetare från hela världen – Ukraina, Rumänien, Bolivia, Sydafrika, Marocko, Indonesien, Kirgizistan, Indien, Senegal, Mali – kommer till Europa för att skörda frukten och bären som vi köper i butik. De belånar sig för att ha råd med resan. Väl på plats är de fast i ett system som gör det nästintill omöjligt att tjäna in pengarna de är skyldiga. Lönen är ofta lägre än utlovat och skulden byggs på under skördemånaderna.
Det finns många vittnesmål. I England berättar migrantarbetaren Angel från Sydafrika att cheferna börjar skrika på dem innan arbetsdagen ens hunnit börja: de behandlar oss som djur. I USA anses jordgubbsplockare vara ett av de lägst betalade och mest brutala arbetena inom jordbruket. Migrantarbetare från Centralamerika kämpar mellan jordgubbsraderna och kan inte leva på det lilla de tjänar.
Men denna verklighet märker inte konsumenterna av. Äldre generationer i Sverige har egen erfarenhet av att plocka jordgubbar som sommarjobb. Sverige hade tidigare jordgubbsdistrikt som organiserade jordgubbsplockarläger för tonåringar som fick komma ut i solen och arbeta på fält. Nu erbjuds ofta självplock, för att komma runt problemet – men odlare berättar att oförsiktighet hos besökare leder till skadade plantor och mycket svinn som resultat. Det professionella jordgubbsplockandet utförs nu mest av migranter. Också här har exploatering av arbetare uppmärksammats, där exempelvis ukrainska bärplockare fått jobba på ackord på svenska jordgubbsfält och fått betalt tre kronor per plockad liter.
I senaste mätningen hade över 75 procent av jordgubbarna spår av minst ett bekämpningsmedel
Plantorna må föröka sig enkelt med revor, men jordgubbar är krångliga att odla. Lika ljuvlig som frukten är att äta, är plantan känslig. För perenna grödor, likt jordgubben, som växer flera år på samma växtplats blir ogrästrycket hårt. Man kan spruta bort växtligheten med kemiska ogräsmedel, eller välja att ha markduk i plast över jordbäddarna. Det täcker ut en del av problemen, men ger upphov till nya: mikroplaster i jorden (som också tas upp av växterna). Allra mest är plantan utsatt för angrepp från svampar och insekter. Lilla jordgubbsviveln, en skalbagge som lägger sina ägg i outslagna blomknoppar, kan snabbt skapa skördeförluster och skada bärproduktionen.
En av jordgubbens största revor löper alltså ner i dunkar med växtskydd. Enligt Kemikalieinspektionens register finns 91 bekämpningsmedel godkända för jordgubbsodling i Sverige. I andra länder används betydligt fler medel. När EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet, EFSA, mäter rester av bekämpningsmedel i mat brukar jordgubbar ligga i topp av grödor med många restämnen. I senaste mätningen hade över 75 procent av jordgubbarna spår av minst ett bekämpningsmedel och var sjunde jordgubbe hade spår av sex stycken eller fler. Som mest hittades 15 olika bekämpningsmedel i en jordgubbe. De allra flesta var inom de satta gränsvärdena för respektive ämne, men samverkanseffekter mellan olika preparat vet vi ännu rätt lite om.
Att industrijordgubben förlitar sig så på bekämpningsmedel är inte optimalt. Plantan är, likt majoriteten av de olika grödor vi äter, beroende av pollinatörer. En studie från Sveriges lantbruksuniversitet visar att ekologiska odlingar har fler fullpollinerade jordgubbsblommor än odlingar där man sprutar med växtskydden, vilket kanske inte är så konstigt. Men den ekologiska bärodlingen minskar. Prispressen och tillgängligheten från importerade bär gör det svårt för svenska bärodlare, oavsett odlingssystem, att konkurrera på lika villkor. Bären som importeras från länder med svagare kemikalielagstiftning sprutas med medel som inte är tillåtna här, men det är inget som syns på jordgubbarna i kartongerna.
Den sista jordgubbsrevan sträcker sig långt bortom marknaden och slutar i en hemträdgård – just där jordgubbar smakar som bäst
Även bärens ursprung kan vara svårt för konsumenter att helt lita på. Sommarförsäljningen av ”svenska jordgubbar” har i vissa fall visat sig vara sammanlänkad med gängkriminalitet och bären medvetet felmärkta. I andra fall berättar odlare om nattliga räder, där fälten på morgonen är tömda på jordgubbar inför den stora midsommarförsäljningen. Polisen manar till uppmärksamhet om priserna verkar för låga eller om man inte kan få kvitto på sitt köp.
Ja, ibland är bären bra mycket fulare än vad vi vill föreställa oss. Men det är knappast jordgubbens fel.
Den sista jordgubbsrevan sträcker sig långt bortom marknaden och slutar i en hemträdgård. I halvskuggan av ett gammalt lutande äppelträd. Just där jordgubbar smakar som bäst. Solvarma och nyplockade. Med en smak som väcker känslan som människan haft i många generationer: tänk att få vara lite självförsörjande på jordgubbar. Det vore väl gott?
Sveriges historia med egnahemsträdgårdar och kolonilottsrörelsen kan lära oss mycket om vad som händer när praktisk odling får plats i trädgårdens gröna rum. Det skapar trygghet och mättar magar, både i fredstid och kris. Fritidsodlingens riksorganisation understryker i sina senaste två rapporter att den här typen av odling – som utförs av vanligt folk som gödslar och rensar, vattnar och skördar – är viktig för landets livsmedelsberedskap. Men tyvärr är den gravt underskattad i det större samtalet om vår självförsörjningsgrad. I dag saknas både kunskap och tid för många, men även investeringar från samhället för att stärka de många små odlingarnas framgång.
I nära hälften av Sveriges alla trädgårdar och odlingslotter växer ändå jordgubbsplantor. Kanske blir det här sommaren då vi kommer ihåg hur givmild jordgubben är? Råkar du ha några småplantor över, kan du likt Frézier dela med dig och se till att ännu fler får njuta av jordgubbens godhet.
Maja Alskog Bredberg är skribent och författare. Hon debuterade 2024 med ”Till växten – en kärlekshistoria” (Volante).
