”Dadelpalmsstjälk, krossa den, blanda med söt öl, låt henne sitta på det med benen isär”.
Så lyder ett av råden i Kahun Gynecological Papyrus, en av världens äldsta bevarade medicinska texter, skriven för 4 000 år sedan i Egypten. Just den här behandlingen är för kvinnor som har ”värk i livmodern”, men på de tre papyrusarken finns förslag på kurer mot allt från infertilitet till ögonvärk och brännskador. Det är ett fascinerande dokument. Inte bara för att råden är så knäppa, utan också för att det – åtminstone för mig – visar att det i alla tider har funnits ett intresse för att lösa kvinnokroppens olika problem.
Det är svårt att tro i dag, att kvinnokroppen har gäckat vetenskapen så länge. I den offentliga debatten har det snarare blivit en sanning att kvinnosjukvården är eftersatt och att det aldrig forskas på kvinnor. ”Det måste satsas betydligt mer på forskning kring kvinnosjukdomar”, skrev Ulf Kristersson och några partikamrater i en debattartikel häromåret. ”Ingen forskar på oss [kvinnor]”, skrev Amanda Schulman i en uppmärksammad krönika i Aftonbladet i höstas. Hennes syster, Hannah Widell, har sagt i TV4 Nyhetsmorgon att hon har fått ”göra sin egen forskning” om klimakteriet – ”man är tvungen, för att det finns ingenting”.
Med risk för att bli djävulens advokat måste jag säga att detta är riktigt grova överdrifter.
Numera är det inte längre sant att läkemedel och behandlingar bara testas på män
Det är förvisso sant att den ”vanliga” forskningen, den som handlar om sådant som hjärt-kärlsjukdomar, neurologi och benbrott, länge var helt inriktad på män. Det var inte förrän under 1970-talets kvinnorörelse som man på allvar började prata om det orättvisa i att medicinsk forskning så gott som alltid utgick från manskroppen. Särskilt gällde detta läkemedelsprövningar. Den kanske främsta anledningen till det var inte illvilja, utan rädsla för hur kvinnors hormoner skulle påverka studiernas utfall – och tvärtom: hur läkemedlen skulle påverka kvinnors fertilitet.
Numera är det inte längre sant att läkemedel och behandlingar bara testas på män. Läkemedelsverket, som granskar alla läkemedelsstudier innan de drar i gång, har flera gånger gått ut och dementerat den myten. Kring 2005 gjorde myndigheten en genomgång som visade att ungefär 80 procent av alla studier involverade både män och kvinnor. Övriga 20 gällde könsspecifika behandlingar.
I dag säger Gunilla Andrew-Nielsen, enhetschef för kliniska prövningar och licenser på Läkemedelsverket, att det inte finns några tecken på att svenska forskare ”försöker undvika inklusion av kvinnor”. Däremot kan det ibland finnas skäl till att utesluta det ena eller andra könet. Det kan man förstå: det är ju till exempel helt onödigt att testa klimakteriebehandlingar på män, eller läkemedel mot prostataförstoring hos kvinnor.
Jag är mycket skeptisk till den kollektiva sanningen om att det aldrig forskas på kvinnor. När jag skrev min första bok, som handlar om barnafödandets historia i Sverige, slogs jag snarare av vilket outtröttligt engagemang svenska läkare har visat för kvinnokroppen sedan åtminstone 1600-talet.
Läkarna var så angelägna om kvinnornas (och barnens) överlevnad att de förlade riskfyllda förlossningar till sjukhus under sent 1800-tal, trots att inget annat land i världen hade gjort så tidigare. De hittade på behandlingar för havandeskapsförgiftning, förfinade sina kejsarsnittstekniker och lärde barnmorskor att sy bristningar i underlivet. De opererade livmodercancer, anammade nya smärtlindringsmetoder och tog fram olika hormonbehandlingar. Flera viktiga milstolpar inom den globala kvinnosjukvården har uppnåtts av svenska forskare: den första livmodertransplantationen, sugklockan, att börja rekommendera ibuprofen mot mensvärk i stället för tunga morfinpreparat.
Barnmorskorna har också dragit sitt strå till stacken. Inledningsvis var de ganska maktlösa på sjukhusen, men 1970-talets kvinnorörelse gav dem råg i ryggen, och deras innovationer förändrade kvinnosjukvården i grunden. Snarare än tekniska uppfinningar införde barnmorskorna mödragymnastik, hud mot hud-vård och naturlig smärtlindring. 1982 doktorerade den första svenska barnmorskan. Sedan dess har ytterligare 185 gjort samma sak. Ett antal av dem har blivit professorer och leder egna forskargrupper, och i princip alla studier som svenska barnmorskor gör kretsar på ett eller annat sätt kring kvinnokroppen – barnafödande, sex, klimakteriet, preventivmedel.
Att vi ändå fortsätter beskriva kvinnosjukvården som undermålig tror jag har att göra med några typiska kvinnosjukdomar som orsakar stort lidande
Tätt sammankopplad med idén om den negligerade kvinnokroppen är den om vår ”eftersatta” kvinnosjukvård. Även detta är ett mysterium – på många områden ligger svensk kvinnosjukvård snarare i världstoppen. Inom förlossningsvården kan vi skryta med exceptionellt hög överlevnad, låg kejsarsnittsfrekvens och hög andel som ammar. Nio av tio kvinnor uppger i den rikstäckande Graviditetsenkäten att de är nöjda med sin förlossning och vården de fick under graviditeten. Bröstcancer är ett annat vårdområde där Sverige ligger i topp. Nio av tio kvinnor som får bröstcancer i Sverige är vid liv fem år efter diagnosen, vilket är en hög siffra ur ett internationellt perspektiv, och inget annat OECD-land har högre täckning för sin bröstcancerscreening än Sverige.
Att vi ändå fortsätter beskriva kvinnosjukvården som undermålig tror jag har att göra med några typiska kvinnosjukdomar som orsakar stort lidande, som vi länge inte visste särskilt mycket om och där det fortfarande inte finns någon botande behandling för alla. Endometrios, till exempel, var länge något som vården hade svårt att både diagnostisera, förklara och behandla. Än i dag tar det många år innan den genomsnittliga patienten får en diagnos. Men med all respekt för dem som lider måste man ändå säga att det finns kunskap i dag, och nationella riktlinjer och särskilda mottagningar. Det som däremot inte finns är botande behandling, varken i Sverige eller någon annan stans i världen, trots att det forskas och har forskats på längden och tvären.
Migrän – enligt WHO den femte värsta sjukdomen att leva med – är ett annat kvinnodominerat tillstånd. Ibland läser man att migränforskningen är eftersatt just eftersom patienterna är kvinnor. Jag köper inte det argumentet. Jag tycker snarare att det verkar som att migränforskningen har varit beroende av sin tids teknik och medicinska landvinningar.
Häromåret visade den svenske läkaren Lars Edvinsson, världsledande inom migränforskning, att tillståndet beror på att ett särskilt protein frisätts i hjärnan. Han visade också att smärtnerverna som migränen använder sig av innehåller receptorer för kvinnliga könshormoner. Allt detta var tidigare okänt, och Edvinsson, som hade forskat om detta i 40 år, tilldelades världens finaste neurologipris för upptäckten. De nya läkemedlen, som på ett raffinerat vis hämmar proteinernas frisättning, hjälper ungefär tre av fyra patienter. Men en av fyra kan inte räkna med att bli botad – än. Kanske måste vi, återigen med all respekt för dem som drabbas, visa ödmjukhet inför att vi trots allt lever i en tid där allt inte är upptäckt.
Utmattningssyndrom är ytterligare ett exempel på en sjukdom som drabbar kvinnor i högre utsträckning än män, och där ingen vet vilken behandling som egentligen fungerar bäst. Här ska man komma ihåg att Sverige är det enda landet i världen som använder diagnosen utmattningssyndrom och alltså är det enda landet där man forskar om tillståndet. Så vi kan kan inte förlita oss på några studier som görs i andra delar av världen, eftersom de inte görs.
När det gäller övergångsåldern tror jag att vi delvis har andra problem än att det inte forskas
Klimakteriet är ingen sjukdom, men det måste ändå nämnas, inte minst med tanke på Hannah Widells påstående om att det inte ”finns någonting” i forskningsväg om övergångsåldern. Det är ett totalt grundlöst påstående. I Sverige har det forskats om klimakteriet sedan åtminstone 1970-talet. Då togs de första hormonbehandlingarna fram, och sedan dess har de testats, kritiserats och förfinats. Nyligen genomförde en svensk forskargrupp på Uppsala universitet världens hittills största studie av hormonbehandling i samband med klimakteriet. En miljon (!) kvinnor deltog i studien, som bland annat tog reda på vilka hälsorisker som är kopplade till olika hormonpreparat. Det är möjligt att inte alla vårdcentralsläkare i Sverige har läst den studien, men den finns, och vid Uppsala universitet pågår just nu ytterligare tre stora studier om klimakteriebehandling.
När det gäller övergångsåldern tror jag att vi delvis har andra problem än att det inte forskas. För ett par år sedan genomförde Socialstyrelsen en undersökning där 2 000 kvinnor mellan 50 och 59 år fick svara på frågor om klimakteriet. Nästan alla hade upplevt klimakterierelaterade besvär, men blott 44 procent hade sökt vård för dem. Knappt var tionde kvinna i Sverige behandlar i dag sina klimakteriesymtom med hormoner, trots att forskning har visat att det minskar eller till och med botar symtomen, och dessutom kan ha många positiva effekter på hälsan i övrigt.
Det kanske mest förbryllande är att var tredje kvinna i undersökningen säger att de inte varit ”alls beredda på att komma i klimakteriet”. Hur är det ens möjligt bland kvinnor i den åldern i vårt informationstäta samhälle? Vi behöver säkerligen mer forskning om klimakteriet, men det låter också som att vi behöver kunskapsspridning.
Vetenskapsrådet, Sveriges största statliga forskningsfinansiär, har en enorm databas över alla sina ansökningar om forskningsstöd. En dag går jag in i den databasen och filtrerar på ”reproduktionsmedicin och gynekologi”, ett område som främst rör kvinnor, och ser att VR under år 2023 delade ut över 100 miljoner kronor till sådan forskning. Databasen är lite trubbig, så jag går i stället in på webbplatsen Swecris som samlar aktuella studier från flera olika finansiärer. Där provar jag att söka på några specifika sökord: menopaus, migrän, endometrios, premenstruell. Miljonbeloppen lyser från skärmen. Det finns så otroligt mycket som svenska forskare just nu försöker ta reda på när det gäller kvinnokroppen, och det satsas enorma pengar.
Den pågående och planerade forskningen handlar om precis allt mellan kvinnors fötter och hjärnor. Bröstcancer, förstås, men också polycystiskt ovariesyndrom, svampinfektioner i underlivet, havandeskapsförgiftning och järnbrist hos gravida. Den handlar om hur kvinnor ur minoritetsgrupper diskrimineras inom mödravården, hur graviditeten påverkas av hjärt-kärlsjukdom och om sexproblem efter cancer. Äggstockscancer, östrogenreceptorer i tarmarna och reproduktiv hälsa hos kvinnor med funktionsvariationer – ja, listan kan göras väldigt lång och ni fattar poängen. Det forskas visst på kvinnor och kvinnors hälsa – trots att förutsättningarna faktiskt kunde varit mycket bättre.
Ni vet när man läser begravningsannonser? ”I stället för en blomma, tänk gärna på Cancerfonden”. ”Tänk gärna på Hjärnfonden”. ”Tänk gärna på Hjärt-lungfonden”. Dessa fonder är inte bara stöttande kamratföreningar, utan också stora forskningsfinansiärer. Cancerfonden har genom åren delat ut 16 miljarder kronor till forskning, Hjärt-lungfonden mer än 4 miljarder, och Hjärnfonden delar vissa år ut så mycket som 120 miljoner kronor. Någon sådan fond finns inte när det gäller kvinnosjukdomar – förutom Bröstcancerfonden, förstås, och migränforskning hör faktiskt till Hjärnfondens område. Det säljs inga pins till förmån för endometriosstudier, det ordnas inga insamlingsgalor för klimakteriet, och ingen skriver ”Tänk gärna på Kvinnofonden” i sin mammas begravningsannons, för någon sådan fond finns inte.
Vart vill jag komma? Jo: de som forskar om hjärtinfarkter söker pengar ur samma statliga och privata fonder som de som forskar om klimakteriet, fast hjärtforskaren kan också söka medel från Hjärt-lungfonden. Jag säger inte att det per automatik är orättvist, för fonderna är ju sprungna ur ett behov och en vilja att hjälpa – jag säger bara att det kan vara en orsak till att kvinnoforskarna kanske genomför färre studier än de egentligen hade velat.
Strax före jul förra året meddelade regeringen att forskningsbudgeten ska höjas med 1,5 miljarder kronor i år. 600 miljoner ska vara särskilt öronmärkta för forskning inom life science och hälsa. Prioriterade områden är bland annat precisionsmedicin och kvinnors hälsa.
I pressmeddelandet sa sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson, än en gång, att kvinnosjukvården är ”eftersatt”. Kanske grundar hon sitt påstående på en rapport som Forte – Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd – tog fram häromåret, som handlar om vilka forskningsbehov det finns när det gäller kvinnors hälsa och sjukdomar. Nu blir det snurrigt, för i rapporten hänvisar Forte till regeringen, som tidigare sagt att det ”inte bedrivs forskning i lika stor utsträckning om sjukdomar som främst drabbar kvinnor och flickor”. I lika stor utsträckning som vad? Det står inte. Forte skriver att i USA har man gjort en undersökning som visar att forskning om kvinnosjukdomar får mindre anslag än forskning som berör män, men i Sverige har ”något liknande inte kunnat göras”.
Det stämmer inte längre att läkemedelsstudier bara görs på män
Globalt går cirka 5 procent av alla forskningspengar till studier som berör kvinnodominerade tillstånd, skrev den vetenskapliga tidskriften Nature förra året. Sverige är ett av de länder i världen som lägger störst del av BNP på forskning, men här finns dessvärre ingen officiell statistik över exakt hur mycket pengar som går till olika medicinska forskningsfält. Det är faktiskt synd. Jag påstår absolut inte att vi forskar tillräckligt på kvinnors kroppar och sjukdomar, och jag säger inte heller att vi lägger för mycket pengar på det, det vore absurt. Men när jag läser snurrigheter som den i Forte-rapporten, där en myndighet hänvisar till regeringen för att sedan skriva att det inte finns några jämförelsetal, ja, då undrar jag varifrån våra sanningar och slutsatser egentligen kommer.
Så det forskas visst på kvinnor – jättemycket. Det stämmer inte längre att läkemedelsstudier bara görs på män. Och ingen vet faktiskt hur skillnaderna ser ut i Sverige när det gäller forskningsanslag till mäns respektive kvinnors hälsa. Ändå är hela samhället övertygat om att det forskas för lite på kvinnor. Vi fortsätter hela tiden att upprepa det – i riksdagen, på middagar, i debattartiklar.
Jag är inte säker på att det är gynnsamt. Inte nog med att vi negligerar alla dem som vigt sitt liv åt att forska om kvinnokroppen – vi öppnar också dörren för skojare som prånglar på kvinnor behandlingar utan något som helst vetenskapligt stöd. Det ”finns” ju ändå ingen forskning, så testa gärna att ånga underlivet, sluta med kaffe, tämja ditt blodsocker och äta svindyra kosttillskott – till exempel det med bidrottningsgelé och kakao, som just systrarna Widell och Schulman sålde för några år sedan och som skulle vara effektivt mot ”hormonell obalans”.
”Dadelpalmsstjälk, krossa den, blanda med söt öl” – det hade kunnat vara ett nutida råd från någon av dessa skojare, och inte ett som skrevs för 4 000 år sedan. Det tycker jag är sorgligt, för vi har kommit så oerhört mycket längre. Tyvärr har en alternativ sanning stått i vägen för den verkliga.
Maja Larsson är skribent och författare med fokus på vård och samhälle. Hon debuterade med ”Kläda blodig trasa” (2022) som nominerade till Augustoriset för Årets fackbok. Hennes senaste bok är ”Föräldrarnas födelse” (Natur & Kultur, 2025).
