Förra året hittade jag Eva Bexells ”Prostens barnbarn” från 1976 i vårt lilla tvättstugebibliotek. Jag blev glad, för mina minnen av den boken var varma: den tokige lille Anton, hans präktiga storebror, den idylliska prästgården på Öland, den självutplånande mormodern. ”Den här boken kommer du gilla”, sa jag till min sjuåring, och vi satte i gång att läsa samma kväll.
Som med många äldre barnböcker tog det inte lång tid innan jag började bläddra förbi vissa partier, ändra i historien, försköna litegrann. Kalla mig överbeskyddande men jag klarar inte att högläsa en mysig, puttrig bok där en morfar helt plötsligt hotar att slå sitt barnbarn med en mattpiska. Det går inte att läsa för en nutida sjuåring om hur ett barn ligger och darrar av skräck under sängen medan morfadern står stor och sträng och arg i dörröppningen.
Jag läste boken när jag var barn på 90-talet. Jag mindes inte alls att detta var ett av bokens stora teman: ett sjuttiotal då det ännu inte var förbjudet att slå barn och en generation som hade mycket svårt att acceptera det. Jag lade ner ”Prostens barnbarn” och vi läste någon generisk mysteriebok i stället, men scenen med mattpiskan lämnade mig inte.
För bara femtio år sedan fick en arg vuxen faktiskt smälla till ett barn. För trettio år sedan var barnaga förbjudet, men jag lyssnade ändå på sagan som skoj underhållning. Hur var det möjligt? Kanske för att det ännu fanns ett slags kollektivt minne av att vuxna slog barn för inte så länge sedan. Mina föräldrars generation var den sista som växte upp med laglig barnaga – sedan tog det stopp.
Kristna barnmisshandlare har alltid haft Guds ord på sin sida
När man diskuterade ett förbud mot barnaga på 1970-talet talades det mycket om företeelsen som en ”arvsynd” – att våldet fördes vidare från förälder till barn i ett ont kretslopp utan ände. Det slår mig att de barn som växer upp nu borde vara den första generationen som inte bär på den arvsynden. Vad har det gjort med dem? Och vad har det gjort med föräldrarna, som har förlorat sitt historiskt absolut största maktmedel?
Ingen vet nog säkert hur länge vi har sysslat med att slå barn i Sverige, men kristna barnmisshandlare har alltid haft Guds ord på sin sida. ”Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son han har kär” står det i Hebreerbrevet, för att nämna ett av flera exempel. I dag är det många som menar att ordet ”aga” i äldre biblar var resultatet av en felöversättning – egentligen borde det stå fostra eller kanske straffa – men agan var en central del av bondesamhällets barnuppfostran. Martin Luther var positiv till barnaga och i Hustavlan, den del av Lilla Katekesen som bestämde ordningen i svenska hushåll, skrev han: ”Ni barn, lyd era föräldrar i allt.” De barn som inte lydde hade föräldrarna rätt att tillrättavisa på vilket sätt de ville.
I insamlade berättelser från 1800-talets Dalarna kan man läsa om hur aga, skrämsel och elaka kommentarer var en del av barnens vardag. En del familjer lade ett björkris ovanpå spisen. De behövde bara peka på det, så skärpte sig barnen. I andra familjer hade man vidjor av olika storlekar – kraftiga för de stora stygga pojkarna, veka för de mindre barnen. Prästsonen Erik Wilhelm Svedelius, född 1816, berättar i sina memoarer hur glad han är över att han fick stryk som barn: ”När det svider i det späda skinnet, så vet barnet, att det har gjort sådant, som ont och orätt var.”
Om barn under 15 år hade begått ett brott kunde en domstol förordna att föräldrarna delade ut rejäl aga som straff
Fram till sekelskiftet 1900 kan man säga att aga var en skyldighet som föräldrarna hade. De skulle slå sina barn för att lära dem lydnad. Barn under 15 år hade straffrihet, men om de hade begått ett brott kunde en domstol förordna att föräldrarna delade ut rejäl aga som straff. Mellan 1892 och 1896 delades detta straff ut till totalt 709 pojkar och 35 flickor.
Från 1902 började myndigheterna fundera lite på barns uppväxtvillkor. Sverige fick sina första barnavårdslagar och aga började betraktas mer som en rättighet än en skyldighet. Tänkaren och pedagogen Ellen Key skrev i sin bok ”Barnets århundrade” (1900) att barnaga är fullkomligt förkastligt som uppfostringsmedel: ”Man anar ej att detta våldsamma ingrepp i barnets fysiska och psykiska liv kan erhålla livslånga verkningar.” Men hon förstod också att hon var långt före sin tid. I samtida barnuppfostringsböcker står det ofta att aga är ett nödvändigt ont – ett sätt att få barnen att verkligen förstå vem som bestämmer. Böckerna trycker ofta på att man inte ska slå i vredesmod, utan efteråt, för att barnet verkligen ska förstå att det är en övervägd och nödvändig handling.
Det är konstigt egentligen: misshandel har så gott som alltid varit förbjudet i Sverige, men vuxnas våld mot sina egna barn utgjorde länge ett undantag från sådana lagar. Så viktigt har det ansetts att barn lär sig att foga sig efter de vuxna, att barnaga har ansetts rätt och rimligt så länge skadorna varit i klass med ringa misshandel. Det tidiga 1900-talets lagar om misshandel innebar att föräldrar alltså fick orsaka barnen blåmärken, köttsår och måttligt blodvite. Det hände att föräldrar åtalades för att ha misshandlat barnen för grovt, men rätten tog hänsyn till agans uppsåt. Om syftet var att ”förbättra” barnet kunde de frias.
År 1965 visade en undersökning att 53 procent av de svenska föräldrarna var positiva till aga i uppfostringssyfte
1938 lanserade staten den nya barnuppfostringsboken ”Friska barn i åldern 1–10 år”. Då hade samhällets inställning tydligen börjat svänga, för i den boken står det att kroppsstraff ”i regel icke äro lämpliga” – de är ”nödfallsåtgärder” som ”endast skenbart underlätta uppfostran”. Men boken ger få exempel på hur man annars får barn att lyda, och föräldrar hade all rätt att fortsätta lugga eller smiska. Några år senare ändrade man ordalydelsen om barnaga i den nya lagsamlingen ”Föräldrabalken”. Tidigare stod det att föräldrar hade rätt att ”tukta” sina barn. Nu stod det i stället att de fick ”tillrättavisa” dem med de medel som ansågs lämpliga för barnets ålder och övriga omständigheter – en förändring som troligen inte hade särskilt stor effekt ute i de svenska hemmen.
Usch, vad det slogs där.
”Jag är född före 1979”, skriver signaturen Schnauser på Familjeliv. ”Smisk på stjärten några gånger, när jag var 5–6 upp till kanske en 10–11 år. Pappa smiskade mig med baksidan av en stor hårborste ibland”. En annan person skriver att hon absolut fick stryk, men att det värsta var att bli jagad i lägenheten efter att hon gjort något som hon skulle straffas för. ”Det är väl mest det jag lider av i dag, att jag inte kan springa och ha någon som jagar mig för då får jag panik”. ”En lavett i huvudet… och jag vet att vi fick smisk på fingrarna”, skriver en tredje.
År 1965 visade en undersökning att 53 procent av de svenska föräldrarna var positiva till aga i uppfostringssyfte. Föräldrabalkens ordalydelse ändrades än en gång år 1966. I stället för att ”tillrättavisa” barnen skulle föräldrarna nu ”utöva uppsikt” över dem. Det innebar till exempel att de fick rycka bort ett barn som just skulle stoppa fingrarna i ett eluttag. Vem som helst förstår att inte heller denna formuleringsändring spelade någon roll, men nu hände något som faktiskt gjorde skillnad – psykologer och läkare började intressera sig för våldets effekter.
Det blev förbjudet att kränka barn genom att exempelvis låsa in, skrämma, frysa ut eller förlöjliga dem
Forskning på samspelet mellan barn och föräldrar visade att barn som får stryk riskerar att bli hämmade, känslomässigt störda och bråkiga. I en statlig offentlig utredning beskrevs effekterna av att växa upp i ett ”kontrollerande” hem: barnen blev ”tysta, socialt osäkra, hämmade, fogliga” och de saknade ”nyfikenhet och skaparvilja”. De nya upptäckterna, i kombination med en ny syn på barns rättigheter, banade väg för en total förändring. Organisationen BRIS startade år 1971 med ett enda mål: att få till ett förbud mot barnaga. Efter intensiv lobbying blev det till slut, den 1 juli 1979, förbjudet att slå barn i Sverige. Och inte nog med det – det blev också förbjudet att kränka barn genom att exempelvis låsa in, skrämma, frysa ut eller förlöjliga dem. Vi var det första landet i världen som instiftade en sådan lag.
Det var sannerligen ingen lätt förändring för Sveriges föräldrar, även om andelen av befolkningen som var positiv till aga hade minskat till 28 procent. Sedan urminnes tider hade de ju fått smiska till i tid och otid, och nu lät kritiken inte vänta på sig.
”Man frågar sig onekligen vad de styrande sysslar med”, skrev signaturen John Olsson i Aftonbladet, ”när man läser om sådana saker som borttagandet av föräldrarnas rätt att själva fostra sina barn”. ”En smisk på stjärten av en ansvarskännande förälder är inte skadligt”, skrev Bengta Norell i samma tidning, och Svenska Dagbladet åkte till Maranataskolan i Närke där predikanten Arne Imsen fick bre ut sig om hur skolan använde sig av aga. ”Något korrektionsmedel måste man ha” sa han. ”Aga är dessutom inte våld. Med hjälp av en örfil, en dask på stjärten eller en risbastu fostrar vi barnen till respekt för livet.”
Som tur var fanns det många som ville hjälpa föräldrarna att hantera det nya. Justitiedepartementet gav ut en liten skrift med titeln ”Kan man klara barnuppfostran utan smisk och dask?” Kontentan var att det självklart går, men att det krävs uppoffringar från de vuxna: uppfostran av barnet behöver bygga på ”samspel, omsorg och ömsesidig respekt” i stället för stenhård auktoritet. Broschyren tipsar om att fundera över vilka regler som egentligen är viktiga att ha hemma, och om det kanske går att ha lite färre regler.
En viktig kanal blev tidningen Vi Föräldrar – numera var det föräldrarna och omgivningen som skulle anpassa sig efter barnet, inte tvärtom
Psykologen Hellis Sylwan tycker att man kan ”tänka efter vad man brukar säga nej till och fråga sig om det är något man i stället skulle kunna säga ja till”. Och förresten behöver man inte oroa sig så mycket för att barnen ska göra fel – om man som förälder har ett ”kontinuerligt samspel” med dem kommer barnet att utveckla ”en inre röst som säger vad det får och inte får”.
Arbetarklassen hade sedan tidigt 1900-tal drillats av myndigheterna i ett strängt, auktoritärt föräldraskap som handlade om att tygla sina barn och kultivera dem till lydiga samhällsmedborgare. I den uppfostran ingick hårda tag, och det var inte främst den här samhällsgruppen som stred för ett agaförbud. Det gjorde i stället den nya, stora medelklassen, bestående av bland annat journalister, psykologer, sjuksköterskor och lärare.
En viktig kanal för dem var tidningen Vi Föräldrar, som givetvis också var beredd att ge goda råd. Kasta en vas i golvet när du blir arg, skrev tidningen. Gå en promenad, lämna bort barnet till en granne, gör vad som helst, bara du inte slår. Det är uppenbart i de här artiklarna att det numera var föräldrarna och omgivningen som skulle anpassa sig efter barnet, inte tvärtom.
Jag är född 1989, tio år efter förbudet mot aga. I början av den här texten skrev jag att det kanske fanns ett kollektivt minne av barnaga som gjorde att vi som levde då kunde acceptera lite hot om våld i barnböcker. Men nu läser jag att 1994, när jag var fem, visade en undersökning att 11 procent av Sveriges vuxna befolkning fortfarande var positiv till aga i uppfostringssyfte. Jag tror inte att jag känner någon som blev örfilad eller smiskad hemma, men jag vet många som blev tagna hårt i armen.
Att kasta en vas i golvet framför ett barn, som Vi Föräldrar rekommenderade på 1970-talet, räknas också som våld numera
Det var helt normalt då – men det räknas som våld i dag. 2019 blev en man dömd i Skellefteå tingsrätt för att ha tagit sin bonusson så hårt i armen att han fick blåmärken. Att kasta en vas i golvet framför ett barn, som Vi Föräldrar rekommenderade på 1970-talet, räknas också som våld numera. Det är att skrämma barnet och missbruka sin ställning som vuxen.
Samhällets acceptans för våld mot barn tog inte slut 1979, inser jag. Det förbjöds då, men acceptansen har tunnats ut lite mer för varje år. Det märks bland annat i en undersökning som Stiftelsen Allmänna Barnhuset genomför regelbundet bland elever i årskurs nio. För trettio år sedan svarade 35 procent att de hade varit utsatta för fysiskt våld av en förälder. I 2022 års undersökning låg siffran på 13 procent. Psykiskt våld var inget man frågade om 1995, vilket kanske säger något om hur man såg på fenomenet, men det har legat på 12–14 procent sedan frågan började ställas år 2011. Märkligt nog var drygt 12 procent av eleverna positiva till så kallat ”uppfostringsvåld” när enkäten genomfördes år 2022. Det är en större andel än bland de vuxna, där 8 procent numera tycker att uppfostringsvåld, alltså aga, är något bra.
”Lyda är ett otäckt ord”, skrev Vi Föräldrar på 1960-talet, men faktum är att barn behöver lyda även i dag. De behöver ta på sig vinterkläder, stänga av datorn i tid, göra läxorna, komma till matbordet eller följa med på någons kusins tråkiga konfirmationskalas. Vad händer när den stora majoriteten av alla barn inte längre är rädda för att bli slagna, kränkta eller inlåsta i ett rum för att skämmas?
Ja, vad gör vi? Vi säger till på skarpen – nu klär du på dig!
Vad gör föräldrar i dag när de behöver visa vem som bestämmer? Barnen tänker inte lyda för lydandets skull, för de har lärt sig att deras åsikt spelar roll, och vi har inget att hota med förutom indragna roligheter, skärmtider eller veckopengar. Det är för övrigt också ett felaktigt tillvägagångssätt enligt barnpsykologerna – man ska inte straffa barnen, utan ge dem konsekvenser. Att dra in veckopengen har ingenting med konfirmationskalaset att göra, så det räknas som ett straff.
Ja, vad gör vi? Vi säger till på skarpen – nu klär du på dig! Vi mutar med extra skärmtid om barnet följer med på kalaset. Vi förklarar hur viktig antibiotikakuren är för att barnet ska bli friskt från sin öroninflammation – och vi belönar såklart med en liten present efter sista dosen. Vi förhandlar: om du duschar nu så hinner vi spela ”Den försvunna diamanten” sen. Vi viker oss och struntar i duschen. Vi hotar: om du inte stänger av datorn nu får du inte använda den imorgon. Vi vädjar till barnens empati: förstår du inte att jag blir orolig när du är borta så länge och inte hör av dig?
Vi skäller förstås på dem ibland, eller jag gör det i alla fall, men vi lägger också jättemycket tid på att bygga relationer till dem. Vi läser Lars H Gustafssons bok ”Växa – inte lyda”. Vi hänger med barnen, leker med dem, hittar på roligheter, anstränger oss för att vara förtroliga vänner som de vill lyssna på av egen fri vilja.
Förbudet mot barnaga handlade om så oerhört mycket mer än bara våld – det innebar en total omstöpning av föräldraskapet, och det var här vi landade.
Auktoritära och konservativa vindar blåser just nu genom världen. Det pratas om hårdare och längre straff för brottslingar, vi bygger fängelser för barn, och för att skapa ordning i landets klassrum vill regeringen ge lärare och rektorer möjlighet att utföra fler ”disciplinära åtgärder” utan att dokumentera dem. Jag tror inte att förbudet mot barnaga är hotat, men jag är säker på att gränssättning och auktoritet kommer bli stora frågor för föräldrar de närmsta decennierna. ”Prostens barnbarn” står kvar i bokhyllan. Kanske ska jag plocka upp den igen, och med andakt läsa kapitlet om morfadern med mattpiskan för barnen. De skulle faktiskt behöva få veta hur bra de har det.
Maja Larsson är journalist och författare. I år gav hon ut ”Föräldrarnas födelse. 250 år av experter, släktingar och andra som lagt sig i” (Natur & Kultur).
Läs mer:
Maja Larsson: ”Synen på föräldrar med överlivlia barn har varit skoningslös”
Maja Larsson: ”1800-talets pappor var inte så känslokalla som man kan tro”
