Stugan på Hemnet har 4 000 visningar, och jag förstår varför – den är helt enkelt otroligt fin. Över hundra år gammal, faluröd, med nytjärat tak under lummiga träd. Trädgården är mysig och uppvuxen, ljusslingor dinglar mellan stammarna, på mäklarbilderna ryker det från en pizzaugn. Taggfria björnbärssnår, äppelträd, rosor – det är ett semesterparadis mitt i Göteborg, till det facila priset 1,5 miljoner kronor.

Det finns såklart några hakar. Den första är att boarean är 25 kvadratmeter. Den andra är att det bara finns ett enda sovrum. Den tredje är att detta är en kolonistuga, så man får bara bo här under sommarhalvåret, och eftersom tomten arrenderas får man inte ta bolån för att köpa stugan. Den som vill göra det behöver ha 1,5 miljoner liggande – annars blir det till att ta privatlån eller belåna bostadsrätten för att ha råd.

Jag vet hur marknadsekonomi funkar. Utbud, efterfrågan, priser som trissas upp för att människor faktiskt är beredda att betala och så vidare. Ändå kan jag inte låta bli att undra vad kolonirörelsens första odlare skulle tänka om de visste att de här enkla husen, som byggdes med ägarnas egna, valkiga, jordiga händer, skulle komma att säljas för miljonbelopp i framtiden. Kanske hade de bara ryckt på axlarna, för om det är något kolonirörelsen har fått lära sig genom decennierna är det detta: att anpassa sig efter sin samtid.

Arbeitergärten, arbetarträdgårdar, så hette rörelsen i Tyskland, för det var arbetare som behövde komma ut och odla. Koloniträdgårdar fick det heta i Sverige, men syftet var precis detsamma. Fattiga människor, som bodde trångt och hade slitsamma arbeten, skulle få komma ut på grönbete. Genom att arrendera ut mark som ändå inte användes hoppades kommunerna kunna skapa ett sundare och friskare folk. Tidningen Arbetet beskrev det fint vid ett besök på Pildammskolonin i Malmö år 1920 – genom ”koloniernas friska luft” och ”omväxlande arbete” gick det att skapa ”ett bättre människomaterial”.


De små stugorna är tydligt inspirerade av nationalromantik, översållade med snickarglädje

Ibland sägs det att Citadellet i Landskrona var Sveriges första koloniområde, eftersom militärerna odlade där redan under 1700-talet. Först kring 1890 började området brukas av arbetare, och samtidigt ploppade koloniträdgårdar upp på fler ställen i Skåne. Den tidigare nämnda Pildammskolonin var en av dem. Där arrenderade staden till en början ut 68 lotter à 72 kvadratmeter. De blev tingade i ett nafs, området växte, och år 1917 fanns det koloniträdgårdar i 37 svenska städer.

Fotografierna som finns bevarade från den här tiden är fantastiska att titta på. De små stugorna är tydligt inspirerade av nationalromantik, översållade med snickarglädje. Hela familjer står samlade på verandorna, finkläderna är på, det spelas dragspel och grödorna sträcker sig mot solen. I bostadsannonser förstår man att lotterna var värda mycket pengar redan då: 2 500 kronor kostade en etablerad kolonistuga i Pildammen år 1924, vilket motsvarar ungefär 90 000 kronor i dag. Men i bjärt kontrast till fotografierna står tidningarna och böckerna som riktade sig till koloniodlarna och som med regler och strukturer ville få kolonisterna att förstå vad de skulle göra med sina platser på jorden. Underförstått: arbetarna hade inte koll.

Tidningen Täppan, som gavs ut av Skånska Trädgårdsföreningen från 1916, är ett bra exempel. Den riktade sig till fritidsodlare och handlade mest om tråkiga saker som gödsel, beskärning och spaljering. I vartenda nummer år 1916 fanns en uppsats om ärftlighetslära inom botaniken (snark). Ibland rapporterade tidningen från olika koloniträffar, men det var mer fokus på de obligatoriska äppelodlartävlingarna än på trivsel och skaparglädje. De färgstarka och tokiga husen tyckte Täppan-redaktionen gav ett ”oroligt och störande” intryck. De borde vara enhetliga, enkla och röda – möjligen brunröda eller grå.


Alldeles för många kolonister odlar för mycket potatis, tycker tidningen – det är bättre att satsa på annat

År 1917 publicerade Täppan en lång artikel om hur man bör anlägga en koloniträdgård. Enligt artikeln behöver lotten vara stor, helst 500 kvadratmeter, och det ska vara en gräsmatta framför stugan så att småttingarna har någonstans att ”finna glädje och förströelse”. Det behövs prydnadsväxter, gärna perenner, och de kan med fördel placeras runt gräsmattan eller på var sida om gången fram till huset.

Fruktträd kan man ha, men inte för många eller för högväxande, för då hamnar hela trädgården i skugga efter några år, vilket de dumma koloniodlarna inte verkar förstå själva. Bärbuskar är ett måste, liksom grönsaker, och man ska satsa på både tidiga och sena sorter. Alldeles för många kolonister odlar för mycket potatis, tycker tidningen. Potatis är ju så billigt, det är bättre att satsa på annat. Kål är ”mycket värdefulla växter”, spenat ”bör alltid finnas”, lök ”får inte heller saknas” och ”persiljan får man ju heller icke glömma bort”.

Sist men inte minst poängterar artikelförfattaren hur viktigt det är att hålla efter insekter, bespruta, gallra, gödsla, beskära och fixa. Det är knappast så att man längtar efter en egen täppa när man har läst den stränga artikeln, men den förmanande känslan låg i tiden. Många koloniområden hade särskilda inspektörer eller konsulenter som hjälpte till med att välja växter, ge råd eller hålla koll på ordningen i området. Arbetarna hade fått den här fina möjligheten, och nu fick de inte sjabbla bort den.


Under andra världskriget blev det populärt med en ny typ av kolonilott: en plätt utan stuga, där man enbart skulle odla mat

Första världskriget var en guldålder för koloniträdgårdarna i Sverige, mycket på grund av matbristen. I städerna grävde man upp hela parker (bland annat Vasaparken i Stockholm) för att göra plats för potatisodlingar. Kommunerna arrenderade ut mer och mer mark för koloniområden och de verkade onekligen fylla ett syfte: ”Allmänheten har kommit till insikt om att produkterna från en koloniträdgårdslott utgöra ett ej föraktligt bidrag till hushållet i nu rådande dyrtid”, skrev Täppan.

Andra världskriget var en andra slags guldålder. Återigen var det matbrist, och nu blev det populärt med en ny typ av kolonilott: en plätt utan stuga, där man enbart skulle odla mat. Täppan tipsade om att äta ogräs som svinmålla och nässlor, en läsare skrev in och berättade om en framgångsrik och inkomstbringande fiskodling han anordnat i sin lilla damm. I ett stort specialnummer år 1942 konstaterade Täppan att beredskap inte bara är ”vapen av stål” utan också ”rotsaker, spenat och kål”. Statens Livsmedelskommission skrev ett meddelande till nya innehavare av kolonilotter, som i huvudsak gick ut på att hålla odlandet enkelt. Amatörer skulle inte prova svåra grödor, utan hålla sig till potatis, morot och bönor. Jaha, nu dög det med potatis!

Men efter 1940-talet hände något, både i Täppan och i koloniföreningarna. Kulturvårdaren Roger Norén beskriver utvecklingen i en masteruppsats skriven vid Göteborgs universitet 2019: kommuner i hela Sverige började säga upp sina arrenden för att använda marken till något annat i de expanderande städerna: vägar, sjukhus, bostäder. Änggårdskolonin i Göteborg, där den röda lilla stugan från den här textens inledning ligger, halverades eftersom Sahlgrenska sjukhuset behövde en ny personalparkering. Samma år, 1961, revs Fräntorps koloniområde i Göteborg eftersom Östra sjukhuset behövde bygga personalbostäder. Så där gick det till överallt.


60- och 70-talen ingen lätt tid för de inbitna kolonisterna – i mångt och mycket hängde ett rivningshot över hela kolonivärlden

Efter kriget skrev Täppan nästan inte alls om koloniområden, utan var mer inriktad på villaträdgårdar. Det har sin naturliga förklaring. När områdena startade under tidigt 1900-tal bodde de allra flesta stadsbor i trånga lägenheter. Tack vare ”trädgårdsstäder”, egnahemrörelsen och generösa bostadslån hade utvecklingen nu vänt: 1950 bodde 40 procent av Sveriges befolkning i villa med egen trädgård, och andelen ökade hela tiden. En kolonilott var inte längre det enda sättet att få en egen täppa, inte ens för de sämre bemedlade. Dessutom fanns det numera mycket annat att göra på semestern – som att resa i väg med bilen, bo på pensionat eller hyra hus i en semesterby.

60- och 70-talen var ingen lätt tid för de inbitna kolonisterna. Det startades förvisso en del nya områden under 1970-talets gröna våg, men i mångt och mycket hängde ett rivningshot över hela kolonivärlden. Entusiasterna fick nu försöka motivera sin existens, och kom på att områdena nu var tillräckligt gamla för att betraktas som ett slags kulturarv. När andra gamla delar av städerna revs borde koloniträdgårdarna bevaras – både som grönområden och som kulturhistoriskt intressanta artefakter. Nu trädde kolonirörelsen in i en ny fas av kontroll: om områdena skulle bevaras behövde de också hålla en viss standard. De behövde också se genuint gamla ut, de behövde kännas som ett kulturarv. Om trädgårdarna och husen såg skräpiga ut skulle kommunen kanske inte vilja fortsätta sitt arrendeavtal.


Småcheferna kunde se till att kolonister blev av med sina lotter om de inte höll god ordning

Roger Norén beskriver i sin uppsats hur styrelsemedlemmar plötsligt blev små chefer som gick runt i sina områden och höll koll på flagnande färg, utstickande grenar och ogräs. ”Vad som nu gäller är att göra området tilltalande och vackert”, skrev styrelsen för Lundby koloniförening år 1978 i ett protokoll. ”Kommungubbarna börjar äntligen fatta att kolonin lever kvar och bör räknas med i planeringen av stadsdelen”. Småcheferna kunde se till att kolonister blev av med sina lotter om de inte höll god ordning, eller om de bodde i stugan på vintern, eller om de på inte kunde respektera områdets regler.

För att rädda sig själva anammade kolonisterna alltså en syn på sig själva som bevarandevärda, de kämpade för att inte bli för ”moderna” utan ge en känsla av äldre tider, och de öppnade sina grindar för omvärlden och blev uppvisningsobjekt. Det låter inte särskilt avkopplande, utan snarare som ett ganska högt pris att betala för sin lilla plätt på jorden.

Det finns 50 000 odlingslotter i Sverige i dag, varav drygt 20 000 med ett hus på. Vad jag vet finns det ingen som har kartlagt exakt vilka människor det är som har kolonistuga, men jag gissar att det inte är samhällseliten. Att köpa ett hus på ofri grund, där man bor trångt, ofta precis bredvid ett sjukhus eller mitt emellan två trafikerade vägar, känns inte som något samhällets allra mäktigaste skulle vilja göra.

Koloniträdgårdarna, detta ”permanentade provisorium”, som Roger Norén skriver, anlades av borgerligheten för att skapa en bättre arbetarklass. Medan denna borgerlighet har kunnat unna sig fritidshus vid havet och sportstugor i fjällen har koloniägarna anpassat sig efter utseendekrav, stränga odlingslistor, rivningshot och nya ideal. Det slår mig att 1,5 miljoner kronor kanske inte är så mycket i sammanhanget. Det är kanske det minsta man kan begära för att ha stått ut med en sådan utveckling.

Läs fler artiklar av Maja Larsson:
”Förr slog vi barnen – nu försöker vi bygga relationer med dem”
”Det är en myt att det inte forskars om kvinnosjukdomar”
”Nu får ni sluta spotta på miljonprogrammet”

Share.
Exit mobile version