Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
År 1881 traskade Carl Viking i småländska Älghult till skolan första gången. Det var två kilometer vandring i hemgjorda träskor, och i handen bar han en liten korg med mjölk och stekt fläsk. Var det kallt tröstades han av tanken på klassrummets öppna spis – den eldades det i så att svetten rann längs barnryggarna.
Det låter mysigt. Men över Carl Vikings skolminnen, som finns upptecknade hos Folklivsarkivet i Lund, hänger ett mörkt moln: bestraffningarna. ”En och annan pojke som var lat lades på långbänken och basades av läraren i baken, så han vart svullen som en ’Bristeböld’. Mindre förseelser straffades med att en stund stå i Skamvrån och hålla skaftet på Beckerisakvasten”, skriver Carl Viking.
Det är lätt att föreställa sig de små barnen. Rastlösheten som kryper i kroppen, orden som slinker ur munnen vid fel tillfälle. Skammen, inte bara för själva förseelsen, utan också för att hela klassen tittar på när straffet delas ut.
Mohamsson kallar det inte ens för bestraffningar utan gottgörelse. Det rör sig enligt henne om ”en disciplinär åtgärd som handlar om att sätta gränser”
Nu är det år 2025 och Liberalerna tycker att det behövs mer disciplin i Sveriges klassrum. Därför vill utbildningsminister Simona Mohamsson ge lärare möjlighet att dela ut bestraffningar till de barn som gör dumheter (DN 23/10). Naturligtvis handlar det inte om kroppsstraff – skolaga har varit förbjudet i Sverige sedan 1958 – och Mohamsson kallar det inte ens för bestraffningar utan gottgörelse. Det rör sig enligt henne om ”en disciplinär åtgärd som handlar om att sätta gränser”. Åtgärderna kan vara att låta eleven hjälpa till i skolmatsalen, plocka skräp på skolgården eller på annat sätt gottgöra för något som han eller hon har gjort.
Men den barnpsykologiska forskningen är tämligen överens om att straff inte är någon bra uppfostringsmetod. Gottgörelse låter fint, men barn lär sig inte empati genom att tvingas städa familjens toalett. De slutar inte heller att slåss med sina småsyskon för att föräldrarna stänger in dem på rummet, och på lång sikt är det inte hjälpsamt att dra in lördagsgodiset när barnen inte stänger av datorn i tid. Barnexperten Petra Krantz Lindgren formulerar det fint: ”Straff hjälper inte barn att utveckla omsorg om andra människors behov. Det lär barn att tänka på vad som är bäst för dem själva.”
Det är inte kroppsstraff, men det är straff som känns i själen. Och som väl dessutom måste ta tid från själva undervisningen?
De moderna idéerna kring bråkiga, olydiga barn handlar om helt andra saker än straff: att försöka förstå dem, ge dem mer kärlek än skäll, sätta tydliga ramar och berömma det som fungerar. Denna anti-straff-diskurs har varit en stor del av svensk barnuppfostran i decennier (med undantag för en period med ”Supernanny” på tv under tidigt 2000-tal) men nu vill Liberalerna att fler barn i den svenska skolan ska få känna på vad ett straff innebär. Skolgården och matsalen ska bli skamvrår. Där ska barnen stå med sopkvastar eller hårnät och sona för sina brott. Det är inte kroppsstraff, men det är straff som känns i själen. Och som väl dessutom måste ta tid från själva undervisningen?
Är inte de enorma barngrupperna en betydligt lägre hängande frukt att ta tag i, än att låta barnen stå och veta hut i förtäckta dumstrutar?
Vilka är barnen som stör skolans ordning? Som slänger skräp på golvet, skriker rakt ut i klassrummet och slår sönder saker? Det är ingen vild gissning att detta är barn i stort behov av stöd – kanske i vissa fall representanter för de uppemot 10 procent som i dag har en NPF-diagnos? Kanske är det barn som inte gynnas av att antalet barn i varje klassrum numera är skyhögt? I Stockholm ligger typvärdet på 24 elever per klass i mellanstadiet. Mitt äldsta barn, som går i femman på en skola i Göteborg, har 28 klasskompisar. Är inte de enorma barngrupperna en betydligt lägre hängande frukt att ta tag i, än att låta barnen stå och veta hut i förtäckta dumstrutar?
I en annan levnadsteckning hos Folklivsarkivet i Lund minns Sten Borg, född 1860 i Skåne, vad han lärde sig i skolan: de fyra räknesätten, läsning, katekesen och biblisk historia. Men varför läraren slog honom över fingrarna med en linjal – det minns han inte. Det säger kanske något om straffets effektivitet.
Läs mer: Maja Larsson: Förr slog vi barn – nu bygger vi en relation
