Nu är det jul igen, och med julen kommer som bekant en lång att-göra-lista.
Det är julavslutningar, julklappar, julgodis och lussekatter. Det är gran som ska köpas och sill som ska läggas in. På Instagram ser jag att de finaste paketen slås in i brunt papper med textilband, och att det är trevligt med en ”simmer pot” – en kastrull där julens kryddor får stå och puttra i vatten för att sprida härliga dofter. Tidningarna publicerar artiklar om hur man undviker julstress och psykologerna uppmuntrar oss att sänka kraven, men ändå hamnar vi där. Julen ska ordnas, till varje pris. För så har vi alltid gjort.
De allra flesta vet nog att vi i Norden firade midvinterblot innan vi blev kristna och började fira Jesu födelse i stället. Vi vet också att 1800-talets julfirande var ett sällsynt avbrott från en diet som mest bestod av sill och gröt: hela året sparade vi i visthusen för att i slutet av december kunna frossa i fläskkött, risgrynsgröt och vetebröd.
Numera har vi möjlighet att servera fläsk, smör och risgryn varje dag. Socker äter vi 40 kilo per person och år, så inte ens julknäcken är någon sällsynt lyx. Julklappar började vi ge varandra i en tid då man inte firade några andra bemärkelsedagar med presenter, medan vi nu delar ut paket på såväl födelsedagar som fars dag. Juldukar och juleljus lade forna tiders husmödrar veckor på att väva och stöpa, för att sedan andaktsfullt smycka helgdagsbordet med dem. Nu köper vi julens attiraljer på H&M Home och Ikea för småslantar.
Är det rimligt att vi stressar för att upprätthålla en sorts charad, som sedan urminnes tider präglats av måsten och hårt arbete?
Allt är så mycket mer lättfixat i dag, och ändå visar en undersökning från SBAB att fyra av tio personer (främst kvinnor, så klart) känner stress inför julen. Är det rimligt att vi stressar så för att upprätthålla en sorts charad, som sedan urminnes tider har präglats av just måsten och hårt arbete? Jag har inget svar på det, men jag vet att vi kommer att fortsätta med det här i all evighet. En snabb titt på vår historia visar nämligen att vi har haft möjlighet att avskaffa hela julstöket flera gånger om – men det har vi inte gjort.
I bondesamhället är julen husmoderns magnum opus under året. Från det att grisen slaktas i början av december ska hon laga mat i veckor. Hon ska också stöpa ljus, ysta ost, kärna smör, brygga drycker och dekorera hemmet med linnevävar och gröna kvistar. På Anna-dagen, den 9 december, ska hon lägga lutfisken i blöt. Därefter ska hon tvätta textilier, skura golven och förbereda julkärvar åt fåglarna. En annan viktig uppgift är att baka så det räcker till en ”julhög” åt alla i hushållet – en pyramid av olika sorters bröd och kakor, gärna med ett rött äpple ovanpå, som beskådas under hela julhelgen och äts först framåt trettondagen.
Julen är en stor ansträngning, men det är också en efterlängtad fest, och när Sverige industrialiseras och urbaniseras följer jultraditionerna med till bruksorterna och städerna. Det finns något nationalromantiskt i hur julen förhärligas på planscher och målningar från tidigt 1900-tal: det är bondstugor, djur, snötyngda granar, flerarmade ljus vid bordet och hästdragna slädar på väg till julotta, trots att en ständigt krympande del av befolkningen lever så.
Invånarna i städerna har inga egna julgrisar att slakta, och de har inget granris runt knuten. Här hade julen kunnat avskaffas, men i stället kämpar tidens husmödrar hårt för att hålla på jultraditionerna. ”Ännu finnas nog många som tacksamt återgå – åtminstone om julen – till forna tiders seder och bruk”, skriver tidningen Husmoderns jul år 1920.
Husmoderns jul ska hjälpa landets kvinnor att hålla hemmet i toppskick och hushålla med slantarna i en tid när det mesta är jättedyrt
Det är ett årligt specialtryck av tidningen Husmodern, som i sin tur börjar ges ut under första världskriget. Den ska hjälpa landets kvinnor att göra kloka val, hålla hemmet i toppskick och hushålla med slantarna i en tid när det mesta är jättedyrt eller inte finns att köpa alls. ”Inte kan det bli som förr”, skriver tidningen när julgransljusen ransoneras till en ask per familj, ”men nog kan man med god vilja hålla fast vid några av de gamla traditionerna.” Granar är svåra för stadsbor att få tag på under kriget, liksom alkoholhaltiga drycker. Smör, vört, vetemjöl och jäst är bristvaror – men Husmodern tipsar om att sikta rågmjölet, för då blir det nästan som vetemjöl och det går att baka pepparkakor på honung i stället för socker och sirap. Smörbakelserna drygas enkelt ut med potatis. Den som sparar kaffesocker under året kan koka marmelad och karameller.
Hur det än är måste arbetet ”fördubblas veckorna före jul”. Om man lyckas komma över en skinka ska den rimmas, kokas och griljeras. Korven ska stånkas och saltas och gärna rökas, och lutfisken ska kokas och lutas. Sylta ska pressas och rullas och så är det städningen och bakningen – och dukningen, som ju faktiskt är en ganska tacksam uppgift i dyrtider. Det kostar inget extra att mangla dukarna till perfektion och lägga sparat silkespapper ovanpå. Julblommor kan man vika själv av crêpepapper, om man inte har turen att få tag i äkta vara.
Det allra vackraste, tycker Husmodern, är att ställa en stor skål med röda tulpaner mitt på bordet. Kring lökarna är det fint att lägga grön, fuktig mossa, för att sedan avsluta med att strössla över några små silverstjärnor. Husmoderns jul kommer alltid med fina planscher att klippa ut och sätta på väggen, och tipsar också om roliga (och kostnadsfria) lekar och upptåg som skapar den rätta stämningen.
När kriget äntligen tar slut har jultraditionerna inte mattats av. Tvärtom verkar det finnas en längtan efter trivsel och överdåd. En kvinna berättar i Husmodern att hon gör matsedel, inköp och förberedelser flera veckor innan släkten kommer. Gästerna bjuds på smörgåsbord med dopp i grytan, flera sorters korv, sylta, skinka, aladåb, sillsallad, ansjovisfräs, mumma och glögg. Därefter varmrätt: buljong, oststänger, kalvsadel, champinjoner, potatis och ärtor. Som efterrätt: mandeltårta med glass och plommon.
Det händer att Husmodern skriver om de utsläpade mödrarna som somnar en stund mitt på julafton – ändå fortsätter redaktionen att pumpa ut tips
Allt intas i ett välstädat och smyckat hem: det finns massor av levande ljus och bordet är pyntat med duk, mistlar, silverstakar. Servetterna är givetvis ”festligt brutna”. Som värdinna tar denna husfru också ansvar för trivseln: ”Ingen stelhet. Det ansvarar jag för.” Hon ordnar långdans, utklädning och lotteri, samt en ”nattsexa” med sillgratäng och potatissallad. Visst är det utmattande, men att ändra på konceptet går inte: ”Den som ändrar på julprogrammet … bereder barnen en stor besvikelse.”
Det händer att Husmodern skriver några rader om de utsläpade mödrarna i juletid – de som faller i gråt eller somnar en stund mitt på julafton, slutkörda efter flera veckors arbete. Ändå fortsätter redaktionen att pumpa ut tips. Ett återkommande sådant är att pyssla ihop ett ”julbord” till barnen av det som finns hemma – ett slags öppet tittskåp med konstgjord snö, grottor, figurer och hus. Julklappsinslagning kan man gärna lägga tid på: ”Lägg in gåvan vårdat i snyggt papper och gärna med sidenband eller finare bindgarn omkring, men glöm aldrig att lacka!” Historiens kanske mest häpnadsväckande jultips är att tillverka en ”konfektgryta” – det vill säga en gryta tillverkad av hemkokt nougat, i naturlig storlek, som fylls med hemgjorda karameller och ställs fram på bordet. Sådana små saker är en ”särskild fröjd för barnen”.
Andra världskriget kommer. Det är ransoneringstider igen, och än en gång hade julen kunnat avskaffas, men så blir det inte. Husmodern tipsar glatt: gör julklappar av vaxduk och bast, tillverka leksaker av ”gräddtuber och plåtburkar”. Smör är ransonerat men maränger kan man baka, och rulltårta kräver knappt något fett alls. Långa till lutfisken, som ingen vågar fiska på de minerade haven, ersätts lätt med gädda eller kustnära fångad torsk. Dyrbart fläsk byts ut mot kanin. Och så vidare.
Det är först på 1970-talet som jultraditionerna på allvar börjar ifrågasättas – åtminstone om man får tro den nya tidningen Allt om mat. I artikeln ”Det moderna julbaket” från 1968 levereras ett par rader som skulle fått fruarna på 1930-talet att tappa hakan: ”Från frysdisken kommer smördeg, mördeg och pepparkaksdeg. […] I stället för klenäter blir det gott med luftiga petits-chouxer av fryst smet eller mix.”
Allt fler har frys hemma och smarta halvfabrikat har landat i affärerna – och det är ”på modet att angripa julen”
Vad har hänt? Kvinnor har gett sig ut på arbetsmarknaden och har inte längre tid att fixa jul i flera veckor. Allt fler har frys hemma och smarta halvfabrikat har landat i affärerna. Dessutom, skriver Allt om mat, är det ”på modet att angripa julen”. ”Den är överkommersialiserad, den är kostsam, den är besvärlig, den är ett omoraliskt frosseri inför ögonen på en svältande värld. Och nyttig är den inte alls.”
Nu gäller det att fira jul i ”mera vettiga och sansade former än förr i världen”. Med hjälp av magra produkter, halvfabrikat och genvägar går det att fixa en perfekt och lagom avslappnad jul – som dessutom är skonsam för ekonomin nu när det är oljekris. ”Det lönar sig nästan aldrig att laga julmaten själv”, konstaterar tidningen, men tipsar ändå om ”en god och mager broilersylta” som en kvinna i Orsa har skickat in recept på.
Hur hade julfirandet sett ut i dag, om vi hade fortsatt i 1970-talets kritiska anda? Det vet ingen. För när det blir 1990-talet har något helt annat hänt. Då tänker jag inte bara på att Margarinbolaget gör reklam för produkten Lätta genom att någon månad före jul publicera en helsidesannons med texten ”Kolesterolhelgen närmar sig”. Nej, det som framför allt har hänt är att mat (och vin) har blivit en identitetsskapande hobby. Bara för att det är så härligt ska man nu anordna en jul som innehåller ännu fler element än på 1800-talet. Och man ska gärna göra det tillsammans med barnen – det är kul att göra marsipangrisar, baka pepparkakor och rulla lussekatter som familjeaktivitet.
Hur kan det komma sig att statusen på bondesamhällets höjdpunkt eskalerat i takt med urbaniseringen och sekulariseringen?
År 1990 har Allt om mat ett stort reportage om ”Julens fem bord” – alltså bokstavligen fem julbord med olika teman till samma måltid. Vem som helst förstår att det måste ta veckor att iordningställa. Två veckor senare ordnas med fördel ”julhelgens festligaste kalas, en julgransplundring för både vuxna och barn. Förberedd i god tid och fylld av glada överraskningar.” Chefredaktören Lars Isaksson intygar: ”För många av oss är julen intimt förknippad med matlagning, bak, brygd, ljusstöpning, storstädning och utsmyckning.” Förutom det faktum att det är en man som skriver detta känns det som att tiden har stått still i minst hundra år.
Nu är det 2020-tal och med jämna mellanrum talas det om att modernisera julen. Färre julklappar, grönare julmat, skaldjur i stället för en stor fet buffé. En resa till ett varmare land, i stället för stressen där hemma. Samtidigt verkar vi bara fylla på listan över viktiga jultraditioner – adventskalendrar, nissedörrar, glöggmingel och julstrumpor är bara några exempel.
Hur kan det komma sig att statusen på bondesamhällets och kristendomens höjdpunkt verkar ha eskalerat i takt med urbaniseringen och sekulariseringen? Hur kan julen ha överlevt alla 1900-talets prövningar? Kanske är det de gröna, snölösa jularna som tvingar oss att komma i stämning genom matlagning, pyssel och konsumtion. Kanske gör matlagningens nya status att julen blir en perfekt uppvisning i huslighet. Kanske bidrar det faktum att julen är barnens högtid och att barnen är upphöjda till heligheter i vårt samhälle.
Men jag tror ändå på något annat. I en artikel från Institutet för språk och folkminnen läser jag om hur det går till när utlandssvenskar tar med sig sina traditioner. I det nya landet blir högtiderna ännu viktigare än tidigare och kan lätt gå till överdrift. Utlandssvenskarna har surströmmingsskivor, firar midsommar med ringdans i folkdräkt och anordnar lutfiskparader kring jul (!). Är det inte precis det vi alla gör? Vi har kollektivt emigrerat från ett gammalt Sverige, och i det nya, digitaliserade, sekulära konsumtions-Sverige famlar vi efter en tradition att samlas kring. Den traditionen råkade bli husmoderns eviga slit för en fridfull jul.
Maja Larsson är journalist och författare. Hon debuterade 2022 med ”Kläda blodig skjorta – svenskt barnafödande under 150 år”. I våras kom ”Föräldrarnas födelse – 250 år av experter, släktingar och andra som lagt sig i” (båda på Natur & Kultur).
Läs fler artiklar av Maja Larsson:
”Måste moderna föräldrar bli ruinerade av barnkalas?”
”Kolonilotterna skulle skapa ett bättre och friskare folk”
”Förr slog vi våra barn – nu försöker vi bygga relationer till dem”
