Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Poppostpunk
4Makthaverskan
”Glass and bones”
(Welfare Sounds & Records)
Första gången jag såg Makthaverskan live var på Emmabodafestivalen 2010. Jag minns det som något särskilt – vändpunkten för svensk postpunk, om man så vill. En skakig Youtubefilm visar hur lätt det är att ge minnen ett romantiskt skimmer i efterhand. Konserten var egentligen rätt rörig, kvav och bakfull med en Maja Milner som festat sönder rösten. Men ändå: där fanns något som glittrade.
Då, när gruppens självbetitlade debutalbum just hade kraschlandat i en Göteborgsscen i behov av förnyelse i tomrummet efter band som Broder Daniel och The Tough Alliance, levde Makthaverskan upp till sin egenvalda genreetikett ”dödspop”. Det var ungt och stökigt och underbart. 16 år senare är det inte lika ungt och inte lika stökigt, men fortfarande ganska underbart. En del av förklaringen ligger i bandets strävan efter att bevara sin kärna. Stöket har skalats av, texterna har mognat, men kvar finns det som förfinades redan på andra albumet ”II” 2013: poppig, drömsk postpunk med starka melodier.
Och precis som för många andra band som hållit i och ut så har tiden återigen kommit ikapp. ”Glass and bones” låter tidigt 10-tal, men också 2026. De senaste åren har flera band med rötterna i göteborgsk pop- och rocktradition fått fart eller stigit ur askan: Terra, Nektar, Sylvie’s head, Beverly Kills. Kvar står Makthaverskan, på sätt och vis omsprungna, men med ett sound som fortfarande känns eget och som på nya skivan påminner om hur glittrande den där kärnan är.
Ta ”Shatter”, ”Gambo” och framför allt singeln ”Pity party”, som låter som Makthaverskan och inget annat, med avväpnande melodier och Milners sång i snudd på perfekt balans mellan varmt och kallt. Eller ”Poppy” och titelspåret, bägge både mjukare och mörkare, eller ”Dark waters”, en kuslig men oväntat finstämd ballad. ”Louie” för tankarna till en cursed julsång och är svagast på albumet, men avslutade ”Öken” väger upp genom att visa Makthaverskan i toppform. Jag håller fast i det romantiska skimret.
Bästa spår: ”Pity party”, ”Öken”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Matilda Källén




