Carlo Ancelottis läromästare Nils Liedholm brukade ta hänsyn till spelarnas stjärntecken när han tog ut startelvan. Åtminstone sade han att han gjorde det, den lurige östgöten älskade att, som han själv formulerade det, säga ”sanningar på ett osannolikt sätt”, skämta och uttala sig i paradoxer och ironier.
Det är ungefär som förra veckan när Real Madrid-tränaren på presskonferensen inför Champions League-semifinalerna mot Bayern München sade, som i ett eko av sin svenske maestro, att:
– Det finns två typer av tränare, de som inte gör någonting och de som gör en massa skada. Jag försöker tillhöra den första kategorin och låta spelarna avgöra. Spelet tillhör spelarna.
Så kan man säga om man är den tränare som har vunnit flest Champions League-titlar av alla. Det är såklart både sant och inte alls sant, att Carlo Ancelottis oöverträffade skicklighet som tränare inte skulle ha en avgörande del i varför hans lag vinner.
Just nu verkar allt sådant där, magiskt tänkande, romantik, luckor av frihet för spelarna, eller bara en tränare som för en gångs skull har en glimt i ögat, tilltala extra mycket i fotbollskulturen. Inte minst i England.
Efter en Premier League-säsong som präglats av olika utredningar och poängavdrag kopplade till ligans regler om ”profit and sustainability”, när amerikanska riskkapitalbolag köper in sig och sätter en allt större prägel på fotbollen, när riskminimering och kontroll enligt företagslogik också blir någonting som präglar själva spelet som spelas på planen, så kanske folk till slut blir lite trötta på det.
Så helt plötsligt, i tisdags kväll, slog Dortmund, på femte plats i Bundesliga just nu, ut det Qatarfinansierade projektet Paris Saint-Germain, som fortfarande inte lyckats vinna Champions League.
I den andra semifinalen fanns Bayern München, som slogs ut efter en vändning under de sista, kaotiska 20 minuterna av matchen – genom tur, mästerlighet eller det där som Carlo Ancelotti påstår är oförklarligt och som bara gör att Real Madrid alltid lyckas vinna.
Premier League är totaldominant som liga på den globala marknaden, men de två sista engelska lagen åkte ur i kvartsfinal, och den extra, femte Champions League-plats som de stora ligorna hade chans att spela sig till inför nästa säsong går till Italien och Tyskland och inte England.
Tyskland med sin 51-procentregel och medlemsägda klubbar har ett lag i Champions Leage-final och hade två i semi. Real Madrid, vars president Florentino Pérez anser att en superliga är nödvändig om klubbar som hans alls ska kunna stå emot Premier Leagues ekonomiska makt, har chans att vinna klubbfotbollens finaste titel för andra gången på tre år.
Det förändrar inte trenden: att Premier League drar ifrån alla andra ligor, att ekonomi blir en ständigt mer avgörande faktor för vem som kan vinna i fotboll och att fördelningen av pengarna blir allt mer ojämlik, att internationell klubbfotboll breder ut sig allt mer på bekostnad av de inhemska ligorna och att multiklubbsnätverk eroderar den sportsliga integriteten i hela systemet. Det är bara lite oförutsägbarhet på toppen av allt.
