Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I ett grått och regnigt Aachen pågick under onsdagen den första omgången av VM-hoppningen i drygt sju timmar.
145 ekipage fanns med i startlistan, 121 av dem ingick i ett lag. Övriga tävlade bara individuellt.
I den andra omgången, som reds under torsdagen, kom 137 till start och på plussidan sken i alla fall solen under korta stunder. Den dagen tog tävlingen sammanlagt åtta timmar.
Det finns flera saker med det här som inte är hållbart.
Hur ska man kunna locka publik till en tävling som är lika lång som en arbetsdag, och där det är svårt att minnas vad som hände på morgonen när det på sena eftermiddagen är dags för avgörandet?
Hur ska man hitta andra arrangörer än Aachen som har kapacitet att vart fjärde år – när VM arrangeras – ta emot så många hästar?
Och hur ska man garantera hästarnas välfärd när många av ryttarna inte är mogna den utmaning som ett VM är – och därför inte heller förberett hästarna så att deras kondition är på topp? Eller för den skull förberett sig själva så att de har tillräckligt med kunskap.
Naturligtvis är det något väldigt positivt att sporten växer, att flera länder får fram ryttare som har en vilja att sträva uppåt och som får bra uppbackning.
Det ska vårdas.
Men man måste också se helhetsbilden och vilka konsekvenser det får. Fortsätter det i den här takten med en 40-procentig ökning även till nästa VM om fyra år har vi plötsligt 43 lag till start.
Med den bakgrunden är det dags att skapa ett helt nytt upplägg, för det nuvarande är hur hårt det än låter idiotiskt.
Ridsporten måste skapa ett A-VM och ett B-VM. I A-VM skulle runt 20 lag få delta, i ett B-VM övriga.
I B-VM ska hinderhöjderna något lägre än i A-VM, men formatet ska vara detsamma med tre deltävlingar i lagtävlingen, och en individuell final som är uppdelad på två omgångar. Detta för att de mindre rutinerade ryttarna får lära sig vikten av att bygga hästens kondition, och lära sig att planera för hur man får en häst att orka flera rundor på ett fåtal dagar.
Det här är så klart ett jätteprojekt som inte görs i en handvändning. Men någonstans måste man börja – för så här kan det inte fortsätta.
Som grund till vilka lag som ska få rida A-VM kan man använda sig av det system som används när lagen tas ut till OS, där det utöver att säkra OS-platsen via en bra placering i VM finns andra vägar. För lagen från Europa är det till exempel EM, och för lagen från nordamerika är det Pan American Games. Dessutom har det varit möjligt att OS-kvala via Nations cup.
Till ett VM skulle för Europas del både OS och de två EM som arrangeras mellan varje VM kunna fungera som kvalstationer där öppningen smalnar av allt eftersom lag har kvalat in.
Konceptet går visserligen inte att kopiera rakt av – och det är inte heller målet – men det kan som sagt fungera som en grund.
Även när det gäller individuella ryttare som kommer från ett land som saknar ett lag som hör hemma i A-VM finns ett regelverk för OS som man kan utgå från.
När A-VM väl genomföras tycker jag att de fortsatt ska behålla formatet med fyra ryttare i varje lag, och ett resultat som räknas bort. Där ska man inte kopiera OS-formatet där samtliga ekipage räknas.
Jag tycker också att såväl A-VM som B-VM fortsatt ska inledas med en tidshoppning, och att resultaten från samtliga omgångar ska tas med till nästa.
För ett VM ska även i fortsättningen vara ett VM.
Även om det var närmast tragikomiskt här i Aachen att det dröjde två timmar efter tidshoppningen innan en officiell resultatlista för lagen presenterades. Så lång tid tog det att räkna om ekipagens tid till fel enligt den där koefficienten som igen begriper.
Naturligtvis måste det också finnas någon form av upp- och nedflyttning. Vilket är något som en mer allmän idrottspublik också begriper.
En sådan här förändring lär inte ske under de yrkesverksamma år jag har kvar. Men om 20 år jag tar gärna rollatorn med mig till Aachen och trängs med publiken under fyra timmar för att få se idrott av högsta klass. Istället för det dubbla.
Det finns ytterligare en sak som gör att varningsklockorna ringer för ett växande VM.
Efter torsdagens runda i Aachen var det många ryttare som pratade om att skälet till att det var så många felfria var att banan var något enklare och tiden inte så snålt tilltagen. Detta för att kvalitén på ekipagen var ojämn. Det finns naturligtvis både något självklart och fint i att banbyggarna tänker på att hästarna inte ska utsättas för farliga saker. Samtidigt understryker det att något är fel med hela det här systemet.
För i ett VM ska bara de bästa vara med, och svårigheterna ska vara anpassade efter det.
Läs mer:
McMahon om finalen: ”Vi är här för att ta medalj”
VM-stjärnornas lyxiga boende – skyddas dygnet runt
