I många år har många ryttare närmast koketterat med att ”inget stoppar en riktig hästmänniska”. Brutna ben i kroppen, smärta av odefinierbar art eller en sjukhelsikes huvudvärk är väl inget att tjafsa om.
Det var länge ett tankesätt som nya ryttare också fostrades i. Jag var en av dem som snabbt anammade det.
En kväll trillade jag av min häst under en träning. Smärtan i ena armen var omedelbar, det är möjligt att jag både svor och förbannade sakernas tillstånd, men dagen efter var det en självklarhet för mig att gå till skolan trots lite sömn. På eftermiddagen insåg jag dock – om än motvilligt – att jag behövde en värktablett. Eftersom det på den tiden fortfarande fanns skolsköterskor var det till henne jag gick.
Hon gav mig ingen tablett. I stället skickade hon mig till sjukhuset för att röntgas. Det visade sig att jag hade brutit armen på tre ställen.
Själv var jag rätt nöjd med att jag väntat så länge att jag bara missade en lektion.
Den här machoattityden – som har varit lika utbredd hos män som kvinnor inom ridsporten – har också haft en annan något mjukare sida.
Den inbyggda reflexen hos ryttare att sätta sig själv i andra hand har varit för att hästens välmående alltid kommer i första.
Det kanske är svårt att tro när det mesta de senaste åren handlat om brister i hästvälfärden. Självklart ska bristerna belysas, kritiseras och ifrågasättas men likväl är det inte så vardagen ser ut för majoriteten av ryttarna oavsett vilken nivå de befinner sig på.
Det här med att hästen har första prio är den positiva sidan av den här attityden, och inget som någon egentligen vill ändra på. Däremot kan det fortfarande vara på sin plats att påminna om att det måste finns gränser även där.
När det gäller den negativa sidan har de senaste åren en långsam förflyttning som ger hopp skett.
Egentligen började det redan sommaren 2018 när Internationella ridsportförbundet FEI beslutade att från och med den 1 juni skulle samtliga fall av hjärnskakningar på internationella tävlingar rapporteras till ryttarens nationella förbund.
Året efter införde Svenska ridsportförbundet den så kallade hjärntrappan – med steg som ska tas efter en hjärnskakning innan det är okej att börja rida igen – som då redan fanns inom bland annat ishockeyn sedan många år tillbaka.
Två förändringar som visade att det var dags att pensionera frasen ”det är bara upp på hästen igen”.
En annan smygande förändring som har blivit tydlig under de inledande omgångarna av världscupen i hoppning är att fler och fler toppryttare har börjat använda säkerhetsväst. Det är långt ifrån alla än, men sakta men säkert har de ökat i antal.
En av dem som numera bär väst är OS-bronsmedaljören i lag Jerome Guery från Belgien. När han trillade av sin häst under världscuptävlingarna i Verona löstes hans väst – de kan jämföras med en airbag – genast ut.
För även den bästa ryttaren trillar då och då av sin häst, och i dag är den här typen av västar både säkra och enkla att använda. Dessutom är de numera så snyggt gjorda att det ofta nästan ser ut som en del av ridkavajen.
De här stegen ger hopp. Precis som när man förbjöd dressyrhatten och gjorde hjälm obligatoriskt. Eller när tillverkare lägger ner tid på att utveckla allt bättre säkerhetsstigbyglar – många olyckor händer när ryttarens fot fastnar i stigbygeln när de trillar av – och när utvecklingen av allt säkrare ridhjälmar fortsätter.
Men kanske framför allt att höra ryttare säga att de har blivit bättre på att lyssna på sin egen kropp, och i stället för att fara till en ny tävling när något känns fel vilar de.
Det här kan låta som en självklarhet för många, men att förändra en kultur är inte enkelt och tar tid. Nu är det äntligen på rätt väg.
Med det sagt kommer även framtidens ryttare vara av hårt virke. Det måste de vara när de handskas med 700 kilo häst. Men i dag är en riktig hästmänniska hård och klok i stället för hård och korkad.
