Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Beskedet i september 2019 slog ner som en bomb. Samtliga svenska landslagsspelare valde att bojkotta landslaget.
Två år tidigare hade USA:s hockeydamer gjort detsamma. När deras beslut var extremt skickligt planerat – både tidsmässigt en kort tid för ett hemma-VM och när det gällde strategin – var det i Sveriges fall mer en känsla av uppgivenhet än kamplust som drev dem.
De orkade helt enkelt inte längre vara tysta.
Debatten efter tog som alltid sin egen väg, inte minst i sociala medier. Spelarna var ”så dåliga” att de bara skulle hålla käft och ingen brydde sig ju om dem så varför skulle det över huvud taget satsas på dem.
Dessutom tolkades deras bojkott som om att den viktigaste frågan för spelarna var att de skulle ”få betalt” när de spelade i landslaget. Det de begärde var att få ersättning för förlorad arbetsinkomst, eller åtminstone få tillbaka den dagliga ersättningen på 200 kronor som de tidigare hade fått när de var i väg på landslagsuppdrag. Den togs bort något år tidigare med motiveringen ”att herrarna inte fick det”. Ja, i efterhand får man skratta åt det skälet.
För när det gällde allt annat som stötteapparaten runt laget, resor och boende, kläder, material och så vidare var det däremot inte okej att jämföra för det var ”ju herrarna som drog in pengar”.
Det är ungefär som om skidförbundet skulle säga åt herråkarna att till nästa träningsläger i alperna åker ni buss, bor på lägerskola och får bara med er en vallare eftersom ni är den ”tärande delen” som inte genererar sponsorpengar och publikintresse på grund av svaga insatser i OS.
Även om strejken och kraven hos de svenska spelarna inte vara lika distinkta som USA:s blev det startskottet på en förändring hos förbundet. I dag syns och respekteras Tre Kronor dam (eller Damkronorna om ni som jag gillade smeknamnet) på alla nivåer hos hockeyförbundet.
Då har vi också sakta men säkert kunnat se en sportslig utveckling. Den över tio år långa misskötseln är fortfarande i en reparationsfas men framtiden ser ljus ut
I Milano räckte det den här gången inte hela vägen till en medalj. I förlängning i spel tre mot tre med bara 51 sekunder kvar av de tio minuterna kunde Schweiz avgöra och säkra bronsmedaljen.
Det var naturligtvis inte det slutet på sin tid som förbundskapten Ulf Lundberg hade hoppats på.
Men han kan känna både stolthet över det jobb han har gjort, och en trygghet i att lämnar över ett lag som bara kommer att bli bättre och bättre.
Fyra av spelarna i det svenska OS-laget var inte ens födda när Damkronorna tog OS-silver för 20 år sedan. Bronsmatchens överlägset bästa spelare backen Mira Jungåker är född 2005.
Och numera är också hockeyförbundet på allvar med på den här resan.
Läs mer:
Ingen medalj för Damkronorna – föll i bronsmatchen efter rysare
