Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Under OS svetsades USA:s herr- och damlag ihop på ett sätt som inte hör till vanligheterna. I och med att det var få idrottare som bodde i OS-byn i Milano var det enklare att lära känna varandra.

I sin första intervju direkt efter att guldet var säkrat sa till exempel Jack Hughes – som var den som avgjorde OS-finalen på övertid när USA för första gången på 46 år blev olympiska mästare på herrsidan – att den första han tänkte på när han insåg att han gjort segermålet var Megan Keller som gjorde samma sak i damernas final.

Hughes lyfte hennes prestation, och hur imponerad han var av damernas insats.

Ett dygn senare möttes han och lagkompisarna av en rejäl backlash när de landade i USA.

Istället för det väntade jublet ställdes kritiska och relevanta frågor om en film från omklädningsrummet där president Donald Trump bjuder in dem till Vita huset. Presidenten säger då – i vad som ska vara ett ”skämt” – att han måste bjuda in damerna också annars blir han ”ställd inför riksrätt”.

En kommentar som möts med skratt.

När de dagen efter får frågor om det här ger de inte de bästa svaren man har hört, men för varje intervju som gjordes blev det tydligt att de inte trivdes i rollen som ”machomän”.

När liknande händelser tidigare har blivit offentliga har det följts av kommentarer som ”kvinnor måste sluta vara så överkänsliga”, ”de spelar så dåligt så de ska vara glada att någon över huvud taget bryr sig om dem, eller ”det som händer i omklädningsrummet stannar i omklädningsrummet”.

Till det kommer de obligatoriska ryggdunkningarna från män till män.

Den här gången har det varit anmärkningsvärt lite av den varan. Istället verkar det som om flera män inte tyckt att det har varit speciellt roligt att bli påminda om att de själva varit i liknande situation – om än då inte offentligt.

Hur många gånger har de själva skrattat åt olämpliga skämt rörande kvinnor? Hur många gånger har de låtit bli att skratta, men inte vågat ta det ett steg längre och sagt ifrån?

För vid det här laget vet alla att det som ”händer i omklädningsrummet” också påverkar vardagen för många kvinnor.

Det här är bara ett av oräkneliga exempel på den attityd som kvinnor inom främst lagidrotter har mötts av genom åren.

I Sverige är det mest publika exemplet när det blev en diskussion rörande varför Anders Svensson skulle tilldelades en bil för att han gjort 146 fotbollslandskamper medan Therese Sjögran som hade gjort 187 landskamper inte fått något.

Den gången var det Zlatan Ibrahimovic som ”skulle skämta” – eller vad ni nu vill kalla det – och sa: ”damerna kan få en cykel med min autograf så blir det bra”.

För nio år sedan inledde USA:s hockeydamer en strejk för att få bättre villkor.

De gjorde det med sådan kirurgisk precision och skicklighet att alla som går in i konflikt kan lära sig det.

Enigheten i gruppen var total och trots att förbundet försökte få spelare som varit på gränsen att få spela VM – som skulle börja bara några veckor efter att strejken inleddes – att bli strejkbrytare var det ingen som hoppade på det. Inte ens när de indirekt hotade juniorerna, som var nästa grupp de försökte med, att det kanske skulle bli deras sista chans att spela i landslaget.

De krävde sin rätt på ett sätt som det omöjligt att argumentera mot, och till slut fick de igenom sina villkor. Avtalet hann bli klart för VM – som de vann.

På samma skicklighet och värdighet har de nu hanterat den här efterdebatten.

De är tydliga med vad de står, men de har inget behov av att gå in i konflikt med de manliga spelarna.

De vill ha sin rätt att få skina – och önskar männen detsamma.

De letar inte efter billiga poänger, utan inser att Trumps kommentar säger det mesta om de attityder som de har mötts av. De behöver inte förstärka det.

När damerna avböjde att besöka president Trump i Vita huset valde herrarna att åka dit. Det går att fastna i om det var rätt eller fel.

Men det vore att förminska de diskussioner som nu börjar föras utanför omklädningsrummen – och till och med inne i en del av dem.

För i den här historien är Trump är egentligen en bifigur. Sedan är det klart att när vi tittar tillbaka på den här historien om 15-20 år vore det något komiskt om vi då säger ”det var här attityderna till kvinnliga lagidrottare på allvar började förändrades” – och det var Trump som lade grunden för det.

Läs mer:

USA:s lagkapten om Trumps samtal: ”Smaklöst”

Björn Wiman: Med dissen av Trump visar USA:s damlag vad hockeyherrarna saknar

Share.
Exit mobile version