Med några års distans känns det nästan komiskt att den höga hatten var det största problemet – eller åtminstone det som verkade engagera ryttarna mest – inom dressyren.
För när fjällen faller från ögonen kan det gå fort.
När OS-dressyren inleds i Paris kommer allt fokus vara på hästens form, eventuella blå tungor hos hästen som visar på syrebrist under en kort tid, ögonblicksbilder och domarnas ansvar i den kris som sporten befinner sig i.
Någonstans däremellan ska medaljer också delas ut.
Den långdragna hattstriden handlade om säkerhet, traditioner och valfrihet. I en värld i förändring blev dressyrhatten något som för en del kom att symbolisera dressyrens historia.
Hatten var en signal om att det var något viktigt – nästan högtidligt – som väntade när ryttarna red in på banan.
När FEI, internationella ridsportförbundet, ville införa obligatoriskt hjälmtvång även på mästerskapen delades dressyreliten upp i två grupper. Ena gruppen ansåg att det i dag är en självklarhet att använda ridhjälm av säkerhetsskäl.
De som var emot pratade om traditioner, men det som de främst vände sig emot var att frivilligheten försvann.
Kort och gott tyckte de mesta någonting. Det var kärnfulla inlägg och det skrevs protestbrev.
Debatten var livfull men respektfull.
Kanske är det orättvist att jämföra med det som nu händer. Naturligtvis är debatten om hästvälfärd betydligt viktigare och därför svårare, men likväl känns det som om samtalet om den för sporten livsavgörande frågan av ena sidan behandlas som ”tysta leken” och av andra som en fullskalig attack där inga nyanser får finnas.
Ska ridsporten ta sig igenom den här perioden är det dags för ryttarna att kliva fram och både förklara och lyssna.
Men det kräver också att de som ifrågasätter sportens existens är beredda att lyssna.
Kampen för att göra upp med den skadliga tystnadskulturen har också för ridsportens del resulterat i en polariserad debatt på sociala medier där det här kortet dras som rättighet att skriva i stort sett vad som helst.
Många sporter – inklusive ridsporten – har länge präglats av en tystnadskultur. Något som har förstört både hästar och människors liv.
De senaste sex–sju åren har något förändrats. Taket har höjts, och fler och fler vågar berätta om olika missförhållanden inom idrotten, alltifrån sexuella övergrepp till misshandel av hästar. Det är fortfarande bara trevande första steg som tas, men det ger åtminstone en glimt av hopp.
Men kampen för att göra upp med den skadliga tystnadskulturen har också för ridsportens del resulterat i en polariserad debatt på sociala medier där det här kortet dras som rättighet att skriva i stort sett vad som helst.
En bild på en tonårig tävlingsryttare kan resultera i mängder av kommentarer där ryttaren till slut indirekt pekas ut som hästmisshandlare för att ”hästen inte ser glad ut”. Och när någon försöker sätta stopp för den skenande ordväxlingen anklagas de för att premiera tystnadskultur och negligera hästvälfärden.
Samtidigt finns exempel på när ryttare ”drar välfärdskortet” för att protestera mot något som de inte gillar, väl medvetna om hur kraftfullt även det kortet är.
Inför OS i Tokyo gjordes tävlingsformatet för samtliga tre hästgrenar om. I stället för att lagen skulle bestå av fyra ekipage, där det sämsta resultatet räknades bort, minskades det till tre där samtliga resultat räknades.
Förändringen var ett krav från IOK, och redan före OS var många ryttare kritiska. Än mer kritiska var en del ryttare efter, bland annat tidigare OS-guldmedaljörerna i hoppning Rodrigo Pessoa och Nick Skelton.
Deras kritik gick ut på att eftersom inget resultat räknades bort kände sig ryttarna pressade att genomföra ritterna till vilket pris som helst. Något som var en fara för hästvälfärden.
Men formatet – som kommer att användas även i Paris – är i sig inget hot mot hästvälfärden. Som alltid är det ryttaren som till syvende och sist – uppbackad av en klok landslagsledning – bär ansvaret för att räcka upp handen och lämna arenan för att skona hästen oavsett hur många ekipage som lagen innehåller.
Däremot kan man av andra skäl gilla formatet mer eller mindre, men det är en annan fråga.
Vid Versailles slott gör sig ryttarna redo för det som väntar. Först ut är fälttävlan. Dressyren är den gren som har varit mest i fokus de senaste månaderna, men alla tre ridsportgrenarna kommer med rätta att granskas under lupp under OS.
Även om tonläget på sociala medier har gjort att det går att ha viss förståelse för att ryttarna inte har klivit fram på samma sätt som under den mer ofarliga hattstriden har vi nu passerat en gräns där det inte längre fungerar.
Oavsett vilka som kommer att delta i de olika presskonferenserna med en OS-medalj runt halsen vet de att frågorna kan komma. Ingen av dem kan då svara ”att de bara vill prata om sin prestation”.
Det betyder inte att de måste försvara vägen fram mot medaljen, men de måste vara beredda att förklara hur de jobbar med sina hästar och hur de ser till att ta till sig ny kunskap och forskning.
Genom ökad transparens och tydlighet kan de hjälpa dem som vill få en bredare bild innan de tar ställning till om ridsporten har ett berättigande även i framtiden.
Läs mer: Sporten där kungligheter får vara sig själva för en stund
