Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Varför skulle jag inte få skriva om det som inte har någon mening längre, nämligen Danmarks förlust mot Spanien? Inte heller norrsken har någon mening, och jag mår bra.”
Det låter som ett vykort och var det på sätt och vis. För fyrtio år sedan rapporterade PO Enquist från VM i Mexiko. I sommar är samma land värd igen, den här gången är inte Danmark med och inte heller Enquist, som dog i april 2020. Men kanske kommer en eller annan författare eller fotbollsjournalist i jakt på inspiration att läsa om hans Expressen-texter från sommaren 1986. För visst är konflikterna sig mycket lika?
I ”Tillsammans var vi en människa. En antologi om PO Enquist” skriver Jenny Jarlsdotter Wikström, lektor i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, om hur författaren som sportreporter försökte fånga spänningarna och självmotsägelserna: ”idrotten blir en cynisk förlängning av kapitalismen; idrotten blir människans överträffande av sig själv och total närvaro; idrotten blir en möjlighet att förlora sig själv och bli fri.”
Wikström konstaterar också att det är ganska märkligt hur lite som skrivits om Enquists journalistik och söker orsaken i det som så här långt varit ett portalverk för forskningen, nämligen Thomas Bredsdorffs ”De svarta hålen. Om tillkomsten av ett språk i PO Enquists författarskap” (1991). Bredsdorff gjorde det nämligen tydligt att den omfattande del av Enquists verk som var just journalistik inte ingick när han just undersökte denna tillkomst av ett språk.
Nog flyter samma ord och ande över gränserna, i synnerhet för en genreupplösare som Enquist. Själv menade författaren trots allt att journalistiken utgjorde något väsensskilt: ”Det var som teater, att skriva i vattnet, fantastiskt och försvunnet” (ur ”Kartritarna”, 1992).
Som både Björn Kohlström (bloggen Bernur, 28/2) och Rasmus Landström (Aftonbladet, 15/3) har konstaterat är PO Enquist särskilt aktuell denna vår: i antologin, på Östgötateatern med iscensättningen av ”Nedstörtad ängel” och i Daniel Suhonen och Felix Antman Debels podd ”Kapten Enquists bibliotek” (för transparensens skull: jag medverkade i ett av de första avsnitten).
När jag läser ”Tillsammans var vi en människa” (red. Lousie Almqvist och Karl-Fredrik Olsson, Ellerströms) slås jag av hur just detta författarskap väcker en sådan lust till exegetik. Enquists böcker är Guds ord och nu ska den djupaste meningen, det avgörande budskapet avtäckas. Det byggs trossystem! Plastinklädda roddbåtar, kvistfria furugolv, istäckta ansikten, telefontrådar, gröna hus … Betyder? som Enquist själv sköt in som oroande fråga i sina böcker.
Och naturligtvis är just hans samlade författarskap en frestelse av Guds nåde. Ingen annan svensk författare har ett lika väl definierat och eget universum, med gestalter och bilder som rör sig från text till text – nog vill man få svaret på ”Betyder?”.
Jag slås av hur just detta författarskap väcker en sådan lust till exegetik
Det intressanta med den omsorgsfulla teckentydningen kring Enquist är hur åtskild den är från den särpräglade känslan under läsningen av hans verk. Då andas man med texten, hör den inuti, försätts i ett tillstånd.
Kanske är det därför jag mest fastnar för Maria Jönssons och Annelie Bränström-Öhmans bidrag i antologin, för att båda skriver med rester av det intuitiva tillståndet – Jönsson om den enquistska ”drömmen om att ’till sist kunna lägga ihop allting’”, Bränström-Öhman om den ständiga och misslyckade kampen för att förklara kärlek.
”Inte heller norrsken har någon mening”. Samtidigt – och det är det som är denna kärlekens konditionalis, som kan låta sig överföras på studiet av fotboll, av Enquists universum – om man inte ens försöker förklara, var stode vi då?
Läs fler texter av Malin Ullgren här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
