Ännu en gång stiger Stefan Zweig fram i Gubbängen och varnar oss med sitt våldsamma vemod: ”Mot min vilja har jag blivit vittne till förnuftets värsta nederlag och brutalitetens vildaste triumf i historisk samtid.”

Moment teater har haft nypremiär för scenföreställningen ”Världen av i går”, efter Zweigs memoarer från 1942. Och under det dryga år som har gått sedan urpremiären, framstår förlusten av en världsordning i ännu större skärpa.

Än så länge har få européer ur borgarklassen upplevt samma helvete som Stefan Zweigs två världskrig och flykt undan antisemitismen. Men insikten om att reglerna skrivs om varje dag finns där. Ska USA angripa Grönland, Kanada? Ska de högerextrema partierna få så mycket stöd från Ryssland och USA att Europa ännu en gång förgör sig självt? Ja, allt finns på listan över realistiska fasor.

Moments föreställning har med rätta hyllats, så välspelad och dialogisk. Regissören Andreas Boonstra har velat undvika frestelsen att göra en 2020-talsöversättning, att blanda in eget språk och samtidsmarkörer. Desto kusligare blir känslan av stark identifikation. Från att ha känt sig ganska trygg med hur världen ser ut till att inse att den tillhör gårdagen. Det är ren och svindlande separationsångest, oavsett hur bristfälligt det gamla var.

Än mer skrämmande är att de politiska rörelser som har momentum nu, som står för förändring, inte vill människorna väl.

I ”Världen av i går” prövar Zweig tanken att förra sekelskiftets trygghet blev jordmånen för en lust till våld som ledde till första världskriget, därefter till fascismen och nazismen. Inspirerad av sin vän Sigmund Freud, ser han dödsdriften som en del av den politiska reaktionen.

Det är vad som gör mig mest rädd i dag – vetskapen att det nya kommer med en så stark längtan till mörkret. Mer rasism, mer förfrämligande av sexuella ”andra”, mer nationalism.


Det behövs progressiva svar från vänster, löften, riktning, gemenskap. Något som gör det ljusa… sexigt?

Till saken hör att den förstörande kraften är så bra på att piska upp massrörelser, att lova att gamla tider ska återupprättas och samtidigt vifta med löften om något nytt och messianskt.

Filosofen och författaren Anna-Karin Selberg sammanfattar paradoxen i rörelsen som nu påverkar världen i stort och den amerikanska administrationen i synnerhet, ”dark enlightenment”: ”I sin revolutionära form handlar konservatism alltså inte alltid om att gå tillbaka till ett traditionellt sätt att leva. Den är snarare ett experiment där det förflutna och framtiden möts” (Expressen, 2/4 2025).

Denna starka lust till aggression kan heller inte bara besvaras med en vädjan om förnuft. Dödsdriften får inte sitt utlopp genom någon sorts allmänliberal ekonomisk vilja till status quo.

Det behövs progressiva svar från vänster, löften, riktning, gemenskap. Något som gör det ljusa… sexigt?

I föreställningen på Moment talar Stefan Zweig, spelad av Anders Berg, om de historiska vändpunkterna man inte uppfattar i ögonblicket; Zweig minns knappt när han första gången hörde talas om Hitler, bara att han möttes med förakt av dem som hade makten på 1920-talet.

Det måste också, tänker jag, gälla för glimtarna av ljus, eller när ljuset trampas ner av de mäktiga.

”I dag kan en svensk riksdagsledamot från Sverigedemokraterna provokativt dra sin rullväska över en banderoll för klimaträttvisa som en grupp unga aktivister sitter med utanför riksdagshuset”, skrev DN:s Björn Wiman apropå Moments föreställning för ett år sedan (DN 8/4 2024).

Då såg det ut som det maktberusade högeretablissemangets seger över en ung och livsnödvändig rörelse. I bästa fall kan vi i framtiden minnas det som en skrattretande underskattning av en ny kraft som ville göra världen bättre.

”Världen av i går” spelas till och med den 30 maj.

Läs fler artiklar av Malin Ullgren och läs fler kulturkommentarer

Share.
Exit mobile version